inspiration by emelie

Maggio och en gång till

2011-07-20T22:31:00.002+02:00

I lördags var jag på spelning. Veronica Maggio. En förträfflig spelning på alla plan. En härlig mix av både gammalt och nytt. Jag stortrivdes.

Efter 45 minuter på scenen sprang hon bak, och hela orkestern följde rappt efter. Hon var visst klar. Det var då publiken började skrika. "En gång till, en gång till!". Föga förvånande dök hon upp på scenen igen och utlovade minst en låt till. Det var då det slog mig. Om publiken inte hade skrikit, vad hade hon gjort då? Inte hade hon väl stannat kvar bakom scenen heller? Inte ens Veronica Maggio skulle kunna lura i mig att hon skulle låta bli att sjunga listettan "jag kommer", bara för att publiken inte skulle ha skrikit.

Min teori: om så publiken hade tigit som muren, hade hon ändå smugit tillbaka ut, tagit ton, och avslutat med sitt paradnummer. Det är lite av en oskriven regel, att publiken ska skrika för kung och fosterland och sedan jubla förvånat när artisten glädefullt skuttar tillbaka in.

Jag skulle vilja göra ett experiment. När artisten springer ut, då vill jag stå i publiken och tiga som aldrig förr, och jag vill att alla runt omkring mig gör samma sak. Jag skulle inte vara orolig. Som sagt, det vore en alldeles stor överraskning för både publiken och Maggio själv, om showen tog slut utan att listettan hade spelats. Det kommer nog aldrig att hända.

Sexigt, dialekter och göteborska

2011-05-06T14:39:00.003+02:00

I veckan utsågs göteborskan till Sveriges sexigaste dialekt. Jag måste säga att jag blev lite förvånad, men inte mig emot, min egen dialekt har ju sina rötter endast 7 mil därifrån.

Samtidigt som jag blev förvånad av att göteborskan tog hem segern, kan jag inte komma på vilken dialekt jag själv hade valt som vinnare istället. Liksom, är dialekter sexiga överhuvudtaget?

Det ligger mycket charm inbäddat i vilken dialekt vi än pratar om, på sitt sätt. Det är charmigt att höra på människor var de kommer ifrån. En dialekt blir som en del av ens personlighet. Man pratar på olika vis, och man använder olika ord. Ibland så olika ord att enstaka ord blir lokala för en specifik dialekt, eller rent av en del av en dialekt.

Svensk som jag är, förespråkar jag nog dock att lagom är bäst. Charmen försvinner, om dialekten blir överdriven. En överdrivet göteborskt talande person blir alltså inte överdrivet sexig, det blir bakslag.

Jag gillar dialekter. Jag pratar min dialekt. Man kan höra från vilken del av landet jag kommer. Många ogillar trollhättemålet. Inte jag, jag är ju 7 mil från att prata sexigast i Sverige.

Cyklar, mönster och mördarblickar

2011-04-04T21:08:00.003+02:00

Imorgon skulle jag ha gått på spinning. Tyvärr måste jag avstå. Jäkla förkylning.

Förra veckan var jag frisk, då cyklade jag. Det var då jag lade märke till fenomenet. Fenomenet om att man måste cykla på just sin cykel.

På tisdagen stegade jag in i cykelsalen. Jag var på väg fram till min cykel. Det är såklart inte min cykel. Men jag har cyklat på den varje gång. Nästan framme vid cykeln inser jag att det redan sitter en herre på min cykel. På min cykel(!). När chocken lagt sig, väljer jag en annan cykel. Strax därpå märker jag att en tjej står och tittar chockat på mig. Jag inser, att jag har tagit hennes cykel.

Passet börjar. Jag tänker, detta kommer aldrig gå väl. Jag har ju inte min cykel. Det gick bättre än någonsin.

Jag cyklade dagen därpå också. Jag tog då den nya cykeln. Min nya cykel. En stund därpå står gårdagens tjej och tittar på mig. Lika chockartat som dagen innan. Chocken går över i en arg blick. Om blickar kunde döda (då hade jag inte suttit här nu och författat dessa rader). Hon insåg sig besegrad i slaget om cykeln. Hennes cykel hade blivit min cykel.

Vad lustiga vi människor är. Vi vänjer oss vid mönster, och sedan lever vi efter dem. Om någon eller något bryter vårt mönster, då hamnar vi i obalans. Tur att vi anpassar oss snabbt.

Nästa vecka ska jag bryta mönster. Jag ska ta någon annans cykel, om och om igen. (bara att hoppas på att förkylningen inte stoppar min kupp)

Göteborg, bio och popcornsbrist

2011-03-06T11:23:00.003+01:00

Jag befinner mig just nu i goa Göteborg. Jag hälsar på min kära vän Caroline. Vi hade bestämt att vi skulle gå på bio igår, och det gjorde vi också, men det blev kanske inte riktigt så som vi hade tänkt oss..!

Vår älskade britt Colin Firth är ju som bekant just nu tokaktuell med The King's Speech. Såklart var det just den filmen vi ville se. Vi tänkte att det är ju ingen nödvändighet att boka, den har ju spelats så många veckor nu. Vad vi inte tänkte på var att både Colin och filmen kammade hem en och annan Oscar tidigare i veckan. Så, fanns det biljetter kvar några timmar innan? Såklart inte.

Vi tänkte då, att vi ser Black Swan istället. Just det, den fick också några Oscars. Och nej, mycket riktigt fanns det inga biljetter där heller. Smarta tjejer.

Det var då vi kom på det: kanske har bio Roy på avenyn biljetter. Efter ett snabbt samtal var vi nöjda över att vara stolta ägare av två biljetter till Black Swan.

Jag har aldrig varit på bio Roy tidigare, och det var väldigt längesedan C var där. Vi kände oss som dagens hjältar som ändå "valde" att stödja småföretagarna. Jag vet inte om jag var lika nöjd när vi väl hittat dit.

Jag: -Jag vill ha en popcorn.

Kassatjejen: -Vi är tyvärr en popcornfri bio, det är en policy vi har. Ur städsynpunkt.

Jag: -Eh... okej..! Tack då... (för ingenting!)

VA? Inga popcorn? På en bio? I mitt tycke kan jag känna att det borde stå en varningstext som upplyser om detta på hemsidans förstasida. När man betalade fick man även ett fint litet stämpelkort, där man får gå på fem biofilmer till priset av fyra. Jag frågade mig direkt, vem tusan klarar av att gå på fem biofilmer utan popcorn. Inte jag. Jag slängde kortet.

När vi sedan skulle gå in i salongen såg jag att de sålde stora baguetter med kletig, härligt gul curryfyllning. Jag förstår, ur städsynpunkt är det naturligtvis mycket trevligare att städa när någon har kletat curry i salongsstolen, än om man hittade några popcornsmulor. Smart tänkt.

Filmen var bra, den berörde. Jag satt dock livrädd med vemod i kroppen nästan hela filmen igenom. Men, den var vacker mot slutet. Och fröken Portman, tjusig som vanligt. Jag är glad att jag såg den, men vet inte om jag kommer se den igen, tveksamt. Men ja, en bra film, på ett konstigt sätt.

En vacker helg i god väns lag. En lyckad helg, trots brist på popcorn.

Sill, smörgåstårta och Doris hatt

2011-03-03T22:22:00.002+01:00

Idag lyssnade jag på radion när jag åkte från jobbet, och de diskuterade ett ganska intressant ämne. Eller ja, intressant och intressant, men lite småkul. De diskuterade mat som man avskydde som barn, men som man idag faktiskt kan uppskatta riktigt ordentligt.

När jag var liten var det framförallt tre saker jag vägrade äta. All sorts gröt, smörgåstårta och potatissallad.

Gröt var det vidrigaste jag visste, och inte ens den saftigaste mutan kunde få mig att äta en endaste sked. Nu för tiden slinker det ner en och annan gröttallrik vid frukosten.

Varför jag inte gillade smörgåstårta och potatissallad, det är en bra fråga. Jag skyller på åldern. Kanske är det så att vissa maträtter faller en inte i smaken förns man börjar bli lite äldre? Idag är både smörgåstårta och potatissallad stora favoriter.

Det finns en sak, som får mig att se på mig själv som landets kanske mest knepiga unge. Som liten fanns det en sak jag åt med stor livsglädje: sill. Liksom, vilken unge gillar sill? Ingen. Eventuellt är jag ensam om detta fenomen. Idag är inte sill någon storfavorit. Kanske föråt jag mig som barn? Nu för tiden äter jag endast sill två gånger om året, och då i små mängder. På julbordet och på midsommar. Men, inte för att det är gott utan för att det hör till.

Idag -och för att koppla till tidigare inlägg- kan jag enbart komma på en enda rätt jag fullkomligt avskyr: sushi.

En gammal lärare från högstadiet, hon kan ha hetat Doris, brukade mynta ett uttryck i stil med, Om det inträffar ska jag äta upp min hatt. Så härmed mina vänner, utlovar jag -Emelie Pettersson-, att om jag någonsin börjar uppskatta sushi, då ska jag äta upp min hatt.

Ps. Jag har ingen hatt. Undrar om Doris hade det?
Ps igen. Detta var sista gången jag bloggade om sushi (tror jag).

Nytt liv, reklam och bastu. Och kanske lite sushi.

2011-03-01T21:28:00.006+01:00

Här har bloggtorkan frodats likt en öken. Jag kan inte lova att den är helt förbi, men här kommer en snabb regnskur. Om vi är på väg in i en regnperiod av bloggande, det återstår att se.

Mitt liv är vad man skulle kunna kalla drastiskt förändrat sedan jag senast skrev. Jag bor inte i Karlstad just nu, utan i Trollhättan. Jag sitter inte med näsan i examensuppsatsen, utan lever livet som copywriter på en reklambyrå. Det är ett trevligt liv, jag trivs riktigt gott.

En annan sak som är nytt är att jag motvilligt fått lämna mitt vanliga träningsställe, KAUIF. Där jag nu har börjat träna finns det bastu. Varför jag nu skulle gilla det, det är ett frågetecken även för mig. Jag gillar ju inte ens att basta. Bastu som ett lyxigt inslag i vardagen, så har jag aldrig sett det. För mig var bastu jämställt med både pest och kolera. Jag brukade tidigare förknippa fenomenet bastu med otrevligt svettande och svårigheter att andas. Varför jag nu var dum nog att kliva in i bastun, det tåls att funderas över. Både en och två gånger. (Okej då, en anledning kan ha varit att jag ville att mitt nyduschade hår skulle torka snabbare...) Men, vad har nu inträffat? Jo, fröken bastuhatare sitter i bastun varje gång hon är nytränad och duschad. Jag tycker för visso fortfarande att det är praktiskt för att håret torkar snabbare, men jag tycker ta mig tusan att det har blivit lite småtrevligt. Jag vill inte sitta länge, men en stund. Av detta har jag dragit mig en liten slutsats. Bastu är för mig som kaffe. Jag gillade det inte i början, men tillslut lär man sig att uppskatta det.

Man lär sig alltså att tycka om saker, bara man ger det tid. Man kan nog lära sig att gilla nästan allt. Allt utom sushi.

Lev väl gott folk. Basta gärna, men akta er för sushi.

Ps. Någon gång kan jag tänkas berätta om min sushifobi. Men det blir en annan historia.

Tanter, kakor och födelsedag

2010-11-17T17:55:00.002+01:00

Jag har en vän som heter Jonas. Han brukar kalla mig "smygtant". Jag brukar inte ta åt mig det minsta, av den anledningen att Jonas är mer av en "smyggubbe" än vad jag är av en "smygtant". Det är först idag jag kan gå med på att han har rätt.

Det var när jag var på väg till Konsum, som jag insåg min egna tant-varnings-klocka ringa. Där satt jag på cykeln, med en muff på sadeln som ska värma den lilla rumpan (tantigt). Hade lämnat de snyggare vantarna och mössan hemma, med motiveringen "dessa är varmare" (tantigt). Jag kikade ner på mina skor, som visade sig vara de skorna som min vän Josefine kallar för gubbskorna. Jag väljer att kalla dem seglarskor (oavsett vad skorna kallas, de är tantiga).

Väl framme vid Konsum inser jag att jag var varit lite av en miljökämpe och tagit med mig en tygpåse att frakta hem mina inköpa varor i (tantigt). Inne i affären har jag dessutom medlemskortet i högsta hugg, och har samlat vuxen-förlåt, tant-poäng genom att ha inköpslistan redo. Det vore ju hemskt att glömma något.

Som att det inte skulle räcka med de redan insamlade tantpoängen, har jag i detta nu en äppelkaka i ugnen. Tantigt, men tusan så gott. Jag menar, vilken tant lyckas inte med bakverken.

Det enda jag tröstar mig med är att jag ska ha med mig kakan alldeles strax, hem till min trogne kines och vän; Olle. Han firar inte mindre än tjugofyraårig födelsedag. Och, om jag är tant, vad är då han? Han är ju trots allt hela tre år äldre. Ett fyrfaldigt leve för Olle! Hurra, hurra, hurra!

Fortsätt granska kungen!

2010-11-08T20:21:00.006+01:00

Efter en kaotisk skvallervecka om ers majestät konungen av Svea rike, hans sexliv och annat smaskigt, är det nästan omöjligt för mig att inte tycka och tänka. Varje tidning har haft flera huvudrubriker, och åsikter har flödat i medievärldens skvallerträsk; Twitter -från både mig själv och andra- veckan lång. Vår käre kung har åkt på både en och två kängor. Med all rätt. Som statschef har man helt klart rätt till ett privatliv. Men detta privatliv kan då inte innehålla vilket beteende som helst. Någon måtta får det då vara.

Först och främst har ju kungen varken bekräftat eller dementerat den nyutgivna bokens innehåll. Jag säger inget om boken i sig. Tror alla är väl insatta i vad den belyser. Rubrikerna har varit ganska svåra att missa. Dock skulle jag gissa på att det är fler än jag själv som tolkar hans -katastrofala- tal som ett enda stort erkännande. Det var ju så länge sedan, så han vänder hellre blad.

Undersökningar har också gjorts, där många av oss medborgare tydligen tycker att media ska lämna kungen ifred. Att han ska få ha sitt privatliv, och att ingen ska bry sig om att ägna sig åt den minsta granskning. Helt fel säger jag! Han har rätt till ett privatliv. Han har dock inte rätten att agera riktigt hur som helst, när kronan åker av och kungen är ledig. Enligt min mening ska kungen granskas på samma sätt som andra framstående figurer, som alla behöver en hög grad av trovärdighet. Kungen ska granskas efter samma principer som statsministern, eller vilken annan framstående person som helst, som på olika nivåer besitter en maktposition. Hade information av denna rang läckt ut om Reinfeldt, hade vi fått se oss om efter en ny stadsminister redan imorgon. Men kungen får vända blad, är det verkligen så det ska gå till? Som kung får man hålla sig i skinnet, så hovrapporteringen blir lite muntrare än i dagsläget.

Ett av de framstående argumenten till att bevara monarkin, är att kungafamiljen ger Sverige bra PR utanför rikets gränser. Efter kungens skandal är dock en sak säker: All PR är då verkligen inte bra PR! Skärpning ers majestät!

Host, snyt och fräs

2010-10-19T22:02:00.003+02:00

Jag vaknade i morse och hade verk i kroppen. Träningsverk trodde jag efter allt skrot som lyftes igår kväll. Fasiken vad fel jag hade.

Efter frukost begav jag mig till min trogne kompanjon för att producera lite härligt material till pågående metodkurs. Allt började gott, sen kom det, som ett brev på posten. Jag fick snyta mig var tredje sekund -förlåt Jonas, jag snyltade antagligen rejält på snytpapper...- och det kändes som jag fått en kniv nerkörd i halsen. Inte skönt.

Det kunde jag stå ut med. Men, det slutade inte där. Efter ett tag blev den så kallade träningsverken värre och värre. Verken bet sig fast i varenda liten muskel i kroppen. Nu till det underliga, jag somnade utan förvarning i soffan.

Blev väckt en stund senare. Febern var ett faktum. Som om man inte var krasslig nog fick jag mig en vacker cykeltur hem i spöregn. Himlens portar fullständigt öppnades. Likt en dränkt katt kröp jag ner under täcket. Där har jag legat sedan dess. Det var dryga sex timmar sedan.

Nu ska lampan släckas. Nu ska sovas.
Jag är inte på topp. Mina vänner, om jag inte överlever natten, det var trevligt att lära känna er.

Godnatt.
Host.

Grannar, prat och plingklockor

2010-09-28T22:39:00.003+02:00

Jag är en ganska social prick. Jag gillar att prata med folk. Jag försöker prata med mina grannar. Mina grannar försöker dock inte prata lika mycket med mig. Men, idag har jag sett ljuset i tunneln. En vinkande farbror med talets förmåga gav mig nytt hopp!

Jag ska berätta om mina grannar.
De flesta av dörrarna på vår våning har jag aldrig sett någon gå in eller ut ifrån. Antingen är det ett gäng eremiter, eller så bor ingen där. Jag har ingen aning.

Granne nr. 1 brukar stå ute och röka, och då passa på att hålla upp dörren för mig. Det är ju visserligen snällt. Men, varje gång jag försökt prata så får jag inget svar. Trots att han är min personlige dörröppnare, kan jag inte hjälpa att tycka att han inte är speciellt trevlig.

Granne nr. 2 var vid första anblick en ängel. När vi flyttade in i lägenheten dök hon plötsligt upp och började bära in våra lådor och möbler. Men, hon sa inget, och hon har inte sagt något efter den gången heller.

Granne nr. 3 är en nyfiken tant. Hon har en pall utanför dörren där hon ofta sitter och filosoferar. Ska man bära stora saker till lägenheten parkerar hon sig gärna i vägen uppe på loftgången och glor. Hon kan dock prata. Men, där är det ordförrådet som sviktar. Hon är väldigt duktig på en fras: "hej hej". En gång försökte jag mig på att hälsa på henne och berätta vad jag hette. Jag hoppades givetvis på att hon skulle berätta vad hon hette, men icke. Hon skrattade och svarade än en gång: "hej hej".

Granne nr. 4 kan prata, men jag önskar att han var lite tystare. Framförallt önskar jag att hans hundar kunde vara tystare. Han har två hundar -eller är det råttor?- som skäller varje morgon. Jag brukar försöka att vara en god granne och meddela om vi ska ha tillställning i lägenheten, och eventuellt spela hög musik. Jag gjorde det en gång, då var han glad. När jag gjorde det andra gången var han inte glad. Då fick jag skäll. Skäll för att förra gången jag var över och varnade om oväsen, då fick han minsann gå ut på loftgången för att höra något. Han passade dessutom på att släppa ut hundarna(?) så de fick hoppa sönder mina strumpbyxor. Sen skrattade han. Satan vad arg jag blev. Tur att jag hade ett par extra hemma. Efter den gången har jag inte varnat grannen om hög musik.

Hoppet vilar nu hos granne nr 5. Han brukar hälsa. Förra veckan mötte jag honom utanför pressbyrån vid universitetet då han kom cyklande. Och, han hälsade mer trevligt än vanligt. Han plingade friskt med ringklockan, log brett, vinkade och ropade hej. Jäklar vad trevligt tyckte jag. Idag mötte jag honom igen. Han kom cyklande igen, fast utanför vår port. Än en gång vinkade han glatt, plingade och ropade hej. Jag var då en god granne och höll upp hissdörren åt honom, så han fick in cykeln. Då log han och sa "Tack tjejen. Du är snäll du". Jag blev jätteglad. Min granne kan prata! Farbrorn gjorde min dag. Honom ska jag också plinga och vinka på. Tack farbrorn!

ICA, flin och vinst

2010-09-24T21:56:00.003+02:00

Jag ska berätta för er mina vänner om en man, en man som jag är säker på för en personlig kupp mot mig.

Min "farmor" (jag skriver "farmor" för att jag inte har några blodsband till kvinnan, men hon känns ändå som en farmor.) köper varannan vecka en Harry boy och hoppas på att rätt hästar ska springa snabbast så hon vinner. Jag snackar V75. Ibland när jag är hemma i stan köper jag den åt henne. Jag köper alltid på samma ICA entrébutik varje gång. Denna helgen är jag hemma. Och idag vad jag där. På ICA.

Varje gång det blir min tur lyckas jag få hjälp av samma kille. För några år sedan blev jag chockad när han bad om mitt leg, trots att jag då bara var 18 år. Efter den gången blir jag lika chockad varje gång, och har aldrig mitt leg redo. Fram tills för några månader sedan. Då tänkte jag att nu, nu måste han ha lärt sig att jag är myndig. Att jag faktiskt är en så stor flicka att jag får lov att spela på de där jäkla hästarna. Så jag tog inte fram legget. Men icke slapp jag undan, jag fick visa legget.

För två veckor sedan när jag var där, då gjorde jag ett nytt försök. Bara för att. Jag gick fram till kassan, utan att ha legget redo. Han kollade igenkännande, drog på ett flin, och givetvis, givetvis bad han om det där förbannade legget. I samma stund som jag insåg mig själv besegrad, drog jag en djup suck. Då bättrade killen på flinet och log ytterligare. Jag log inte. Han vann.

Och nu har vi kommit fram till tidigare idag, då jag stod där igen. Jag tänkte, idag måste han väl ha lärt sig, så jag tog inte upp legget. Killen tittade på mig, och visst kände han igen mig. Det var då det kom, det där nöjda flinet. Och, han bad givetvis om legget. Sammanbitet drog jag upp legget. Då sa han tack, och tittade inte ens på det! Men han log så mycket att han nästan fick hålla sig för skratt. Han vann.

Så nu är jag mer än övertygad. Killen gör det med flit. Han roas av det! Nu har jag en plan. Nästa gång jag ska gå dit, då ska jag trycka upp legget i ansiktet på honom innan jag ens hunnit säga vad jag ska ha. Och jag ska le. Jag ska le med ett större flin än han någonsin lyckats upprätta! Nu är det min tur att vinna! Killen ska besegras!

Ps. Trots att jag hatar hans kupp hoppas jag ändå att han på riktigt för en kupp. I annat fall betyder det att jag fortfarande ser ut att vara max 17 år...

Politik, politik och politik

2010-09-19T22:10:00.003+02:00

Jag har fått skäll. Skäll för att jag har en blogg som senast uppdaterades i juni, samt skäll för att detta senaste inlägg behandlade fenomenet kaffekokning på badhus. Men okej, jag tar åt mig av kritiken och bloggar.

Med tanke på att jag idag deltagit i mitt allra första riksdagsval, kan till och med jag tycka att det är på sin plats att bidra med ytterligare ett par politiska rader.

Jag sitter givetvis och kollar på valvakan. Kanske börjar jag bli gammal, för jag är jättenervös över hur det hela kommer att se ut i slutändan. Samtidigt blir jag stup i kvarten full i skratt. Mer full i skratt efter varje partiledare som fått säga några väl valda ord. Alla väljer så fina och retoriska ord, och alla yttrar diverse åsikter om Sverigedemokraternas politik. Tänk om de hade mött dem lite tidigare.

Vi har för tusan yttrandefrihet i Sverige. Det innebär att alla åsikter ska få komma till tals, oavsett om man håller med eller inte. Jag håller verkligen inte med om Sverigedemokraternas åsikter och vallöften. Men, jag tycker att de ska komma till tals i samma utsträckning som övriga, jag tycker att de ska granskas av media på samma sätt som övriga och jag tycker att de ska få chans att debattera mot övriga. Hade de fått chans att debattera, hade de kunnat bli överkörda. Hade de blivit granskade av media, hade vi sett att deras politik inte håller. Istället har de haft chans att styra sin egen agenda och endast diskutera de frågor som de själva önskar. Hade de blivit behandlade som ett parti, är jag tveksam till att de hade fått lika hög procent som de nu verkar få.

Nu ska Mona hålla sitt tal. Hon pratar så satans släpigt att man skulle kunna tro att hon försöker förklara sin politik för ett gäng 7-åringar. Kan känna att det är ett perfekt tillfälle för en borsta-tänderna-paus. Hej.

Kaffekokare, småglin och jubel

2010-06-11T18:16:00.005+02:00

Den här veckan har jag hunnit med två pass i badhuset. Hur konstigt det än må låta, så har jag verkligen saknat att ta längd efter längd i bassängen.

Bakom den hederliga 25-metaren hittar man en liten 10-metare, där det båda dagarna har bedrivits simskola. Det var då det slog mig. Jäklar vad nöjd man var över sina prestationer när man var i den åldern att man precis hade börjat på simmskola. Man kunde leva en hel dag på att man lyckats med bedriften att framställa den så kallade "kaffekokaren" i vattnet eller lyckats doppa huvudet under vatten någon sekund för att fiska upp en puck. När man sedan kom till den dagen då man fick köpa märket "Baddaren" i kiosken utanför, då var lyckan oändilig. Som grädde på moset fick man givetvis en glass eller en påse snask att trycka i sig under bilfärden hem.

Varför är man aldrig sådär nöjd idag? Hur tusan kan ungarna sitta där i 10-metaren och jubla över sin fullbordade kaffekokning, och så känner inte jag mig lite smånöjd över mina 60 längder? Och visst tusan simmade jag snabbare än vad småglinen gjorde. Men inte skulle jag jubla över detta. Förlorar man finessen att glädjas åt det lilla, ju äldre man blir?

När jag sedan gick upp från bassängen för att ta mig ut till bastun möttes jag av en ny syn. Där, vid sidan av bassängen satt ett gäng medelålders kvinnor, med var sitt nummer av "Damernas", och såg lika nöja ut som ungarna i 10-metersbassängen. De jublade och skrattade när de såg sina små liv "koka vatten".

Om både mammor och ungar kan jubla, kan jag. Nästa gång ska jag också koka vatten och jubla. Sedan ska jag applådera mig själv för att jag så duktigt simmat alla längder. En rejäl applåd ska det bli.

Och sen ska jag köpa en glass i kiosken.

Blogginlägg E: Vilken roll har journalistiken?

2010-05-24T23:06:00.003+02:00

Sociala medier, ett hot mot "gammelmedia"? Ja, det tycks många tro. Jag är inte en av dem. Detta nya påfund, som för visso inbjuder till både dialog och interaktivitet, anser jag inte har så stark påverkan som många faktiskt vill tro. Då man tänker sig de sociala medierna som ett propagandaverktyg, kan det vara ett fall för den icke källkritiske. Men, jag ser inte hur varken bloggar, Twitter eller Facebook kan sätta käppar i hjulen för gamla, hederliga massmedia.

Begreppet journalistik är ett begrepp som många hävdar breddas. Att yrkesrollen journalist är genomgår en stor förändring. Ja, kanske. Men, det beror på vad man definierar som journalistik. Det är där vi kan få en frontalkrock av olika viljor och åsikter. Jag personligen är tveksam till om man i dagsläget verkligen kan kalla en bloggares arbete för ett journalistiskt verk. Visst, det är tankar och ord i skriftlig form. Men är verkligen alltid det skriva ordet journalistik? Vad hände med reglerna om att journalistikens skyldighet är att berätta sanningen? Att journalisterna ska vara en maktfunktion som granskar övrig makt, och ha lojaliteten och hjärtat hos medborgarna? Vad hände med tanken om att vara oberoende och kritisk? Dessa element anser jag fortfarande vara de viktigaste stöttepelarna som en text måste uppfylla för att få kallas journalistisk. Denna definition kommer säkerligen förändras många gånger, men i dagsläget är den definitionen fortfarande gällande, och bör användas där efter.

Det finns en viktig punkt att hålla kvar i minnet. Nyhetsjournalistiken har fortfarande precis lika stor publik som tidigare. Det är inte bloggar och andra sociala medier som de slåss mot. De slåss mot den minskande pappersupplagan. Detta beror inte ett dugg på att vi hellre konsumerar bloggtexter, det handlar om tidningars emigration från postfacket till internet. Denna emigration blir ett hot eftersom färre och färre vill betala för journalistiken, i betydligt större utsträckning än att privata bloggaktörer konkurrerar om publiken. Under ett journalistseminarium vid Karlstads universitet minns jag vad Ulrika Knutsson kallade fenomenet att fler och fler vill ha billigare journalistik. Hon sa att "journalistiken längtar efter sitt Ryan air". Visst ligger det mycket i det. Varför betala för något som man kan hitta billigare eller rent av gratis via andra kanaler? Denna illojalitet från tidningskonsumenterna är ett hot mot nyhetsjournalistiken, inte de sociala medierna. Det är dags att hitta en ny inkomstkälla som räddar redaktionerna. Det är dags att börja spåna!

Utöver definitionen av journalistik, jämför Kovach och Rosenstiel dagens papperstidning med den dialog och monolog som i stor utsträckning försiggick på de gamla torgen i antikens Grekland. Det visar att det inte går att stoppa en publicering, för den hittar alltid sin plats någonstans. Detta är ett fenomen som bloggosfären ständigt utnyttjar. De skriver om vad de vill, när de vill och hur de vill. Men, utan den klassiska journalistiken skulle de inte ha några åsikter, och då inte heller något att skriva om. Utan en satt agenda skulle så kallade bloggbävningar aldrig uppstå, de får istället glöd och kraft från redan befintliga och rapporterade nyheter. Det kan jämföras med ett vulkanutbrott. Den klassiska nyhetskällan agerar vulkanen och dess utbrott i den stund de rapporterar nyheten. Bloggarna fortsätter sedan dialogen och vilar som ett askmoln över webben tills ämnet är avklarat och utbrottet lagt sig. Det visar även här sambandet mellan hur askan inte skulle vara befintlig utan vulkanen, på samma sätt som bloggbävningar aldrig skulle uppstå utan en satt agenda.

Samtalet som får uttryck och utrymme i de sociala medierna bör man värna om. Men, detta är inget hot mot den klassiska journalistiken. Hotet mot journalistiken är alla vi som väljer att agera illojalt och endast konsumerar det vi får gratis. Vidare kan hotet komma från oss själva i ytterligare ett avseende. Vi blir ett hot då vi vidgar begreppet journalistik alldeles för brett. Håll kvar Kovach och Rosenstiels definition för sjutton. Kalla inte bloggsnacket för journalistik. Skilj på vulkanutbrott och askmoln.

Sniglar, blindtarm och popcorn

2010-05-20T21:23:00.004+02:00

Jag befinner mig i gröna, sköna Trollhättan. Jag är hemma. Nu när jag precis var ute i trädgården för att få mig en dos av av det gröna, fick jag syn på något svart och ganska vidrigt. En snigel. Vad tusan gör sniglar för nytta? Mer än att vara slemmiga och allmänt äckliga? Antagligen ingen alls.

Snigeln känns som ett typexempel på vad man skulle kunna sortera in under titeln som naturens blindtarm. Detta bihang finns hos alla, men skulle man kapa banden från den och göra sig av med den, så klarar man sig fint ändå. Den gör ingen nytta och man behöver den inte till något. Den sitter bara där i sin onödiga roll som en slemmig klump. Lika mycket som jag frågar mig varför jag måste dras med ett extra kilo fett i min kropp ,i form av en blindtarm. Lika mycket frågar jag mig varför det finns sniglar i en trädgård? Jag skulle likt alla andra flickor med fåfänga skutta av glädje om vågen visade lite mindre. (Ja, lite mindre). Att jag sedan inte känner något personligt hat mot sniglar, det är en sak. Men, de känns onödiga. Och jag ogillar onödiga saker. Veck med dem!

Kan jag ha hittat ett alternativ till ett extra cykelpass för att göra mig fit for fight för "Beach 2010"? (Haha!) Kan det vara via en blindtarm mindre? Det sägs ju att man ska salta på sniglar för att ta död på dem, så de skrumpnar ihop och försvinner. Kanske skulle jag häva på ett stycke extra salt på mina popcorn?

Ps. Jag skrattar efter "Beach 2010" för att jag tycker att det är ett sanslöst löjligt uttryck. Jag tyckte bara att det kändes så festligt att använda mig av det. Jag låter nog dessutom min stackars blindtarm/snigel sitta där den sitter. En vacker dag kanske även den får en funktion här i världen.

Cyklister, orosmoment och död

2010-05-03T15:55:00.005+02:00

Idag åkte jag buss. Inte så sensationellt jag vet, men det var från bussen jag beskådade detta orosmoment. Denna fundering jag nu ska dela med mig av, har jag stört mig på en miljon gånger då jag själv suttit bakom ratten. Jag snackar om cyklister.

Varför kan inte dessa orosmoment få cykla på trottoaren? De är ju bara i vägen när de ska cykla på samma bana som bilar och bussar. Så fort man hamnar bakom en cykel, är det näst intill omöjligt att komma förbi. De kör där, gärna en meter från trottoaren, och man får ständigt möten av andra bilar på andra sidan vägen. Man kommer inte förbi. Man fastnar där bakom med knapp styrfart, svär som en galning och ber en bön till han där uppe om att cyklisten ska svänga nästa höger. Men icke. Cyklisten stannar där den är.

Ursäkta, men jag tycker det är en större trafikfara att ha cyklar på samma väg som bilar, än på trottoaren som de kan dela med fotgängare. Den dag en cyklist sorgligt nog blir brutalt överkörd och dödad av en bilist, -för så som de cyklar kan jag lova att det kommer att inträffa, förr eller senare- kom ihåg att jag förespråkade cyklister på trottoaren en hel evighet innan dess. Sanna mina ord.

Fredrik, tåg och Lindström

2010-04-26T09:21:00.003+02:00

I fredags gjorde jag min allra första intervju ombord på ett tåg. Kanske även den sista? Inte för att det var tråkigt, eller särskilt annorlunda heller för den delen, men det är kanske inte varje dag man möter upp sina intervjuoffer på just ett tåg. Mitt offer var Fredrik Lindström. Jag prisar idag, hela tre dagar senare, fortfarande gudarna för att de lät mig träffa denna utomordentligt trevliga karl!

Så här var det, jag och mina trogna vänner möttes upp en helt vanlig fredagsförmiddag för att lyssna till en föreläsning med detta språkgeni. Jag hade på mitt bort att dokumentera det hela i form av en artikel. Jag saknade dock en krydda till soppan: en intervju. Dock hade jag fått uppgifter om att herr L hade tajt tidsschema och var tvungen att åka iväg direkt då han satt punkt. Och mycket riktigt, direkt då han lämnat scenen begav han sig mot dörren ut från aulan. Jag såg min chans, tog ett skutt över första raden och, ja, jag började springa. Jag hann precis ifatt honom innan han hann smita ut från lokalen. Jag presenterade mig snabbt och försökte fjäska till mig en telefonintervju, han sa ja, tittade på klockan och såg stressad ut. Jag råkade veta att det gick ett tåg till Stockholm inte långt därefter, såg min chans och frågade om det råkade vara så att herr L kanske möjligtvis skulle åka tåg? Och som jag trodde, det skulle han. Det skulle jag också. Till Stockholm. En timma senare fick jag hälsa på hos geniet själv i första klass. Lycka! Jag fick min intervju. Och en lång pratstund med herr L. En utomordentligt trevlig pratstund bör tilläggas. Jag är mer kär i karln nu, än innan jag fick träffa honom. Hur nu det är möjligt?

Jag är fortfarande kvar i Stockholm. Detta har varit en mycket trivsam helg. Jag gillar Stockholm, och sällskapet. Om ett tag ska jag bege mig iväg för en lunch med Mr och sedan möta upp Em för lite shopping. Efter en fantastisk helg, kommer alltså en fantastisk måndag. Och kanske det bästa av allt, snart är det helg igen.

Blogginlägg D: Risk- och larmjournalistik

2010-04-22T21:45:00.002+02:00

I detta nu styrs vi av vår oväntade överman, askmålnet. Om nyheterna för tillfället är goda eller dåliga, beror helt på vilken tidning man läser. "Europa flyger igen", är en av rubrikerna på DN:s första sida. Desto dimmigare nyheter meddelas på GP.se, där man får veta att ett "nytt askmoln är på väg". Dessa tvetydiga budskap tyder bara på en sak: askmolnet går inte att varken styra eller påverka. Det lever sitt egna liv. Samma företeelse försiggår på arenan för de sociala medierna. Aktiviteten är hög, och den går inte att styra. Hur mycket påverkas egentligen de sociala medierna, av den "vanliga" nyhetsrapporteringen? Och hur mycket påverkas vi "vanliga" människor, i nästa steg, av det vi läser och tar del av via de sociala medierna?

Nyhetsdrevet löper snabbt i frågan kring askmolnet. Varje liten förändring smälls upp på förstasidan lika snabbt som informationen blivit känd. Men nu, nu när vi är inne på den åttonde dagen av denna kris, nu är det inte bara uppdateringar i fallet som uppdateras i ämnet. Plötsligt kan vi läsa om Lisa, Emma, Kalle och Bert. Vi kan läsa om alla de som personligen drabbats av krisen på ett personligt plan. Vi kan läsa historier om familjer som sitter fast på en flygplats nere i Europa och måste hem för att gå på en begravning. Vi kan läsa om barnfamiljer som tvingats åka buss i 30 timmar. Vi kan läsa om de som missar en jobbintervju eller en viktig audition. Plötsligt blir inte molnet bara ett elände som svävar omkring där uppe, plötsligt hamnar det på ett personligt plan där vi kan ta del av de personliga berättelserna om vilka problem det ställer till för våra medmänniskor. Vi blir engagerade, vi diskuterar det och vi blir intresserade. Det är så här massmedia styr vår personliga agenda. Det finns en teori, vilken beskriver detta fenomen, som kallas "Agenda setting". Denna teori innebär kort och gott att vi intresserar oss av de ämnen som media rapporterar mycket om. De kanske inte styr exakt vad vi ska tycka. Men, de styr vilka frågor vi tycker är viktiga, och tycker något om. Här har vi ett praktexempel. Media rapporterar om askmolnet. Nu rapporterar även privatpersonen om askmolnet. Media har satt vår agenda. Men, har de satt vår agenda på gott eller ont?

Jag sitter just nu inloggad på Facebook. (Inte särskilt stor överraskning, vi sitter ju för tusan alltid inloggade på Facebook). Det vi inte tänker på när vi sitter där och läser det senaste skvallret, är att vi faktiskt påverkas något enormt av det. Detta interaktiva verktyg öppnar en dörr där vi kan tycka och tänka, om precis vad vi vill, när vi vill. Och att tycka mycket, om diverse saker, det kan jag tala om att mina vänner på Facebook är bra på. Jag har läst om flickvänners oro över sin pojkvän som inte lyckas ta sig hem. Jag har läst om studenters oro över deras handledare som inte lyckas ta sig hem till Universitetet. De finns även de som oroar sig i motsatt riktning, de målar upp scenariot där deras inplanerade charterresa om en vecka ska förbli en dröm och att de inte ska komma iväg. Ständigt denna oro. Oron faller likt ett dominospel över vår tillvaro. Vi blir oroliga allihop. Om inte för vår egen skull, så för vänners eller familjs vägnar. Vi kanske till och med blir oroliga för Marita, som vi aldrig har träffat, som sitter fast och kan inte komma hem. (Marita kan vi läsa om, för givetvis har någon postat en länk till den artikeln i sitt statusfält på Facebook...). All denna oro känns överdriven och faktiskt nästan aningen onödig. Alla vi Facebook-beroende själar kan ju inte styra askmolnet mer än någon annan. Vi kan inte styra det alls. Så varför stressar vi upp oss och oroar oss? Jo, för att media har styrt vår agenda och bestämt att askmolnet just nu ska vara en central del i vårt nyhetsintag och en del av våra liv. Frågan är som sagt, blir denna överdrivet stora nyhetsrapportering till något gott eller ont? Den frågan kan få många svar.

Själv ska jag nu peppa min oroliga mor. Hon hörde tidigare på nyheterna att de stänger Landvetter igen. Hon oroar sig för att bli blåst på familjens solsemester som vankas om två veckor. Stackars mamma! Ja just det, min bror hade visst visat henne på Facebook att någon hört att de inte kommer kunna flyga till Mallorca på ett tag. Tror ni hon blev orolig eller?

Grande, diskförakt och finale

2010-04-22T00:07:00.004+02:00

Idag har jag haft middagsbjudning. Grande finale i "Halv 8 hos mig - live från Kronoparken". Det blev faktiskt riktigt gott, om jag får säga det själv. Vi insåg snabbt att vi kommer sakna våra inbokade onsdagar, så i ren panik bokade vi in nästa onsdag också. Dock för lättare förtäring. Vi satsar på det säkra kortet scones.

Nog för att själva tillagningen av maten rullade på mycket fint utan större motgångar, eller bakslag finns det dock en riktigt mörk baksida inom matlagningskonsten. Disken. Fy satan vad jag ogillar att diska. Jag rent av hatar att diska. Det finns ingen hushållssyssla som jag avskyr så starkt som just att diska. Jag mår dåligt av det. Jag har hittills diskat tre gånger idag. Men, det är ju så det är när man ska använda grytor, formar, slevar och dylikt till hela tre rätter. Men det blev ju gott i alla fall. Nu ger jag dock upp för ikväll. Disken får vila tills imorgon. Jag har varken ork eller lust. Nu ska jag hoppas på ett besök från John Blund, om han nu jobbar bättre än här om kvällen.

Schlaf gut.

John, nattmacka och blund

2010-04-20T02:07:00.003+02:00

Ibland somnar man inte. Det är min melodi ikväll. Hur mycket man än försöker, och hur hårt man än blundar, så stannar man ändå kvar här i verkligheten och blickar ut mot drömmarnas land. Landet som bara är en insomning bort, känns i natt oändligt långt borta. Jag hittar inte dit. I skrivande stund har klockan hunnit ticka nio minuter över två. Så här dags ska man sova. En nattmacka senare tänker jag nu göra ett nytt försök.

John Blund. Du jobbar dåligt i natt. Få mig att somna! Verkställ!

Paltkoma, korvkiosk och vår

2010-04-14T23:28:00.003+02:00

Jag är mätt. Något så helvetiskt mätt! Jag minns helt ärligt inte när jag senast var så här mätt. Kan det vara detta folk menar då de skriker ut att de drabbats av paltkoma? Ja, mycket möjligt. Ikväll var nämligen den tredje middagen av fyra, av vår alldeles egna "Halv åtta hos mig". Fantastiskt trevligt! Vi har tidigare hunnit med middagar hos fröken Tengroth och miss Marika. Ikväll blev de tre rätterna avnjutna hos allas vår Emilie. Supergott! Jag kan säga som så att Em är inte den tvingar sina gäster förbi korvkiosken på vägen hem. Vilka tallrikar med mat! Enorma sådana! Men gott. Nästa vecka blir det att hålla till här hos mig. Nästan tråkigt att det blir sista gången. Vi kanske skulle börja om på nytt tjejer och köra en vända till? ;)

Med risk för att vara upprepande och skriva något som antagligen varenda svensk blogg redan har fått in en rad om, så vill även jag hylla det fina vårvädret. Så himla skönt! Man vill bara sitta ute hela dagarna. Inte bara i hopp om att ge sin likbleka hy lite färgstänk, utan för att det är så trevligt och uppfriskande. Helt sjukt att vi redan är inne i april. Det var ju nyss jul! Varför kan aldrig hösten rulla på lika snabbt?

Ungar, glass och soppa

2010-04-12T17:41:00.002+02:00

I helgen var jag en storstadstjej. Igen. Jag var i Stockholm. Jag börjar verkligen gilla staden. Jag trivs.

En sak hände. En sak som i och för sig skulle kunna ha hänt precis var som helst, tror jag i alla fall? Det var så här. Jag och Mr. hade precis hoppat av tunnelbanan och väntade nu på en buss. Bredvid oss står en tjock liten unge och försöker lära sin pappa en ny lek som han kommit på. Inte vilken lek som helst. Det var "låtsas-att-du-har-tappat-bort-dig-själv-leken". Va? Ungen låtsades alltså att han hade tappat bort sig själv, och ställde sig och ropade sitt eget namn, högt som tusan dessutom. Ungen tröttnade inte på sin lek heller kan jag meddela. Han ropade nog på sig själv 20 kanske 30 gånger. Som sagt, svinhögt dessutom. Med en sån där pipig röst som bara jobbiga ungar kan få till. Både jag och Mr. ville avliva ungen på stört. Eller kanske hellre pappan som lät ungen stå och skrika på det där viset. Hemsk pappa. Hemsk unge. Och hemskt skrik. Usch!

Höjdpunkten var nog igår. Solen stod högt, och det blev glass i Kungsträdgården. Uppskattat kan jag lova! Får nog snart bli en repris! Den där glassen är just vad jag längtar efter just nu. Jag har istället ätit soppa. Jag blev sugen på soppa, fråga mig inte varför! Så jag gjorde soppa. Broccoli var ordet. Det smakade ju nyttigt i alla fall. Men om det var så jäkla gott kan man nog diskutera. Soppa är inte min grej, det fick vi än en gång bevisat. Så varför blev jag sugen? Bra fråga.

Det får nog ta mig tusan bli en glass i alla fall.
Ps. Jag och Mr. avlivade inte ungen. Vi lät honom hållas.

Tur, kärlek och spel

2010-04-04T23:03:00.003+02:00

När jag var yngre hade jag rejält med tur. Jag vann hela tiden. Framförallt när det gällde att plocka rätt lotter i en tombola. Gångerna jag inte vann gick att räkna på fingrarna. Ja, det var nästan som så att jag fiskade upp fler vinstlotter än nitlotter där ett tag. Men, vad har hänt med min eviga tur? Jag vinner inte längre. Turen är borta. Nitlotterna är ett faktum, och att det skulle dyka upp en vinstlott, ja det är näst intill osannolikt.

När jag nu sitter här och tänker på vad tråkigt det är att jag aldrig vinner längre, kommer jag ändå på en positiv sak med det hela. Det finns ju de som säger att man bara kan ha tur i antingen spel eller kärlek. Har man tur i det ena, går det åt skogen med det andra. Kanske har mitt hjul snurrat ett varv, så en nitlott i spelet betyder en vinstlott i kärlek? Ja, man kan ju alltid hoppas.

Ps. Det var en ofantligt trevlig påskafton igår. På alla viss.

Påsk, glad och telefon

2010-04-03T12:11:00.003+02:00

Ett telefonsamtal är något som är sjukt enkelt. Med dagens fina teknik kan det räcka med ett knapptryck, så är samtalet på g. Trots att det är så enkelt, så kan detta lilla samtal göra så stor skillnad. Man kan göra någon hur glad som helst. Faktiskt. Hur glad som helst! Även om man av olika anledningar tror att man kan ha fel tajming, så ring ändå för tusan. Jag fick ett samtal. Ganska oväntat. Men, jag är glad som få.

En fantastisk påskafton väntar.
Glad Påsk - Happy Easter - Frohe Ostern

Tenta, trött och kårhus

2010-03-28T21:15:00.002+02:00

Det är söndag. Jag är trött. Det har två orsaker. Jag var ute igår, och det blev sent. För sent. Jag är dessutom begravd i en hemsk hemtenta. Tentan tar hundra år att skriva. Den kan eventuellt ta livet av mig innan den är klar.

I natt drog vi fram klockan en timma. Just idag kändes denna framvridning av tiden väldigt dåligt tajmad. Jag fick sova en timma mindre, eftersom att jag var tvungen att ge mig an tentan.

Igår var jag på kåren i Trollhättan för ett stycke kalas. Det var trevligt. Till och med mycket trevligt. Jag kan sakna att vi inte har något kårhus i Karlstad. Det hade varit trevligt.

Jag är trött och tråkig. Jag sätter punkt.
God afton.

Snurrigt, vingligt och lördag

2010-03-22T20:06:00.002+01:00

Det finns dagar då livet spelar mig ett spratt. Allt känns konstigt, snurrigt och fel. Livet lever sitt egna liv. Tåget spårar ur. Huvudet är på vift, och ganska okontaktbart. Man får kicka igång autopiloten för att komma levande genom dagen. För dagar som dessa är man så långt borta från verkligheten, att man nästan kan glömma bort var man hör hemma, och inte hitta dit. Ja, det var som ni hör en ofantligt trevlig måndag. Jättetrevlig. Verkligen.

När huvudet håller på att stämpla ut -som idag- så finns det en sak som verkligen får mig tillbaka på spåret. Jag blir inte lika vinglig. Jag får en tid för bara mig. Jag tävlar mot mig själv. Jag vinner över mig själv. Jag gillar att vinna. Att komma tvåa räknas inte. Jag vill vinna. Musiken på högsta volym. Bra musik. Oftast. Det är bara jag. Jag och spinningcykeln.

Ett spinningpass är fantastiskt. Det uppskattas inte av alla. Men det uppskattas av mig. Ett spinningpass påminner lite om en kväll på krogen. Man kör låt efter låt, för att komma fram till den sista och bästa. På cykeln, blir den sista bäst för att man kör slut på sig. Man orkar inte en sekund till. Kraften är slut. Det är fantastiskt. På krogen blir sista låten bäst för att man i bästa fall får drömma sig tillbaka till mellanstadiet, och dansa en smörig tryckare, tätt med någon man tycker om. Kanske någon man tycker om på riktigt. Någon man vill krama hela resten av oändligheten.

Sista låten var fantastisk idag också. Det kändes nästan som lördag.

Savage Garden – I Knew I Loved You

Flyt, AIK och kossor

2010-03-15T16:55:00.003+01:00

Jag har flyt. I alla fall när det gäller att fixa oväntat ressällskap! Reste från Stockholm till Karlstad idag, och vem fick man på kroken i Katrineholm om inte allas vår Marcus, som lämnat Linköping för Värmland! Mycket uppskattat kan jag lova.

Det har alltså blivit en helg i Stockholm igen. Inte för att jag har några invändningar mot det - tvärt om! Även denna helgen rök en oskuld, jag var nämligen på Råsunda för lite fotboll. Mjällby vs. AIK. Hemmalaget från Solna var dock ganska dåliga får jag säga. Men, trevlig stämning. Kan tänkas att jag låter mig övertalas till att följa med ytterligare en gång - när det blir lite varmare ute! Det var så kallt igår att jag ett tag övervägde att ta mig en tur till AIK-shoppen för att köpa mig en mössa. Ja, ni förstår ju hur kallt det var! ;)

Tidigare i veckan var jag på mässturné. I Varberg och Falkenberg. Det var trevligt, antagligen mycket tack vare sällskapet! Det var dock en sak jag la märke till när vi for fram längs vägarna. Det fanns vägskyltar lite här och var där de varnade för kor. Ja, kor! Det roliga var att vi såg inte en endaste liten kossa så långt ögat nådde. Annars brukar dessa skyltar, vad jag vet, vara prydda med en älg. Kan ju förstå om de skulle varna för kor på vägarna i Indien eller i svenskaste fallet kanske Falköping. Men kring Varberg? Nja, jag tyckte det var skumt. Skumt och lustigt.

Nu ska jag njuta av en hel vecka i Karlstad! (Det var ett tag sen!)

Idyller, mardrömmar och Alice

2010-03-08T22:46:00.002+01:00

Ikväll blev jag lurad: Medlurad på bio. Alice i Underlandet. Den var sevärd. Kanske inte den bästa film jag sett, men över förväntan.

En sak jag fastnade för var dock hennes syn på livet. Att man kan lyckas med vad som helst - bara man bestämmer sig för det. Hon motiverade det med att hon ibland har hunnit tänka sex omöjliga tankar redan innan frukost. Fantastiskt.

Jag tänker också många tankar. Dock kanske inte lika omöjliga som de Alice kläckte. De tankar jag tänker för egen del är rent av inte ens praktiskt omöjliga. De kan gå att uppfylla. Det förstärkte bara min livsfilosofi: allt går om man vill. Jag vet vad jag vill. Och en sak är säker, jag tänker inte ge upp än. Långt därifrån.

Min dröm kanske för många öron skulle likna en idyll. En saga. Något omöjligt. Men ack den som ger sig. Allt som just nu kan verka omöjligt - kan bli möjligt.

Alla mina sex omöjliga tankar -innan frukost- är inte så omöjliga som de kan verka. Och skulle allt gå käpprätt åt skogen, och man råkar falla ner i den stora hemska gropen. Då gör man bara som Alice. Man nyper sig i armen, och mardrömmen försvinner.

Ge mig bara lite tid och tilltro.

Ps. Jag vet att det bara är en film, och att man inte alltid kan nypa sig i armen. Det är filosofin jag kan uppskatta. Alice är för övrigt ett trevligt namn. Får jag någon gång en dotter, kan det bli en Alice.

Glädjerus, beslutsångest och glass

2010-03-03T23:11:00.002+01:00

Trots kylan köpte jag glass idag. Då snackar vi inte vilken glass som helst. Jag fiskade inte upp den på ICA. Och inte heller på Konsum. Jag köpte den från glassbilen. Hemglassbilen! Wei!

Jag hade precis kommit hem från city och satt där med näsan i datorn för att stilla min nyhetshunger. Det var då jag hörde den välbekanta melodin. Jag fick ett glädjerus! Jag älskar ju glass! Innan huvudet hann med att tänka, var jag redan halvvägs ute, på väg ner till glassbilen!

Då ska gudarna veta, att vanligtvis när det far omkring glassbilar här i området, vill jag mer eller mindre avliva gubben som sitter och trycker på knappen som avfyrar melodin. Här i Karlstad finns det nämligen en fejkglassbil. Den är hemsk! Fel färger, värdelöst glassutbud, och framförallt: En fasansfull melodi som driver mig till vansinne! Ett litet, litet tips till fejkglassgubben: Stay away!

Annat ljud i skällan blev det där emot idag. När jag kom ner till glassbilen fick jag plötsligt en sådan där löjlig beslutsångest. Vilken glass ville jag ha? Jag blev 8 år igen! Jag ville ha alla glassar som syntes på där på tavlan! Varför bara välja en sort? Svaret är enkelt: Jag har världens minsta frys.

Ett par minuter senare hade glassgubben antingen tröttnat på en överförtjust Emelie och ville att jag skulle köpa min glass, sluta prata och försvinna. Eller, så ville han nog bara hjälpa till.
- Du känns som en typisk tjej som gillar Sandwich, sa han och log. Han log precis som en typisk glassgubbe.

Ja, vad kan man säga. Glassgubben blåste bort min beslutsångest. En minut senare vandrade jag nöjt upp för trapporna till lägenheten, med en kartong Sandwich under armen.

Ps. Det smakade gott som satan! Himmelskt!

Kusin vitamin, hockey och Kent

2010-02-28T23:36:00.006+01:00

En fantastisk helg har gått mot sitt slut. Vilket innebär att jag är åter i Karlstad. Lite av en besvikelse, jag ville vara kvar, spola tillbaka klockan och få återuppleva helgen igen. Synd att resande i tiden är för modernt till och med för 2010...

Fredagen var fantastisk och innehöll besök hos kusinen, indisk lunch och årets höjdpunkt: Kent. Det var otroligt trevligt att hälsa på Linda, som dessutom berättade att lunchen avnjutits på Stockholms bästa, indiska restaurang. Det gjorde att maten plötsligt kändes ännu trevligare! Vad gäller kvällen och Kent, så saknar jag nästan ord. Jag väljer därför att citera min vän Anton, som uttryckte det hela med så kloka ord:
- Kent: Det närmaste religiös uppenbarelse man kan komma.
Ja, jag är villig att instämma.

Kent-oskulden var inte den enda oskuld som rök under helgen. Hockey-oskulden åkte med i samma veva. Igår var vi nämligen på Hovet för en hockeymatch. Djurgården vs. Södertälje. Kanske inga lag jag hade valt själv, men det var trevlig stämning. Kommer förmodligen bli ytterligare ett hockeybesök, men då får det bli med Färjestad. Dels för att jag skulle vara en dålig Karlstadbo om jag aldrig tog del av stadens stolthet, samt att deras introlåt kan vara den trevligaste jag vet.

Efter ett stycke grekisk restaurang kommer vi nu till lördagens, och antagligen helgens, absoluta höjdpunkt: Vi kommer ut från restaurangen vid Globen, en man försöker pracka på oss biljetter. Det visar sig vara biljetter till Kent. Kent! Vissa hade väldigt svårt att motstå, och slog till. Ett fåtal minuter senare var vi åter på Annexet, och med sång och glädje avnöjts ännu en spelning. Tack gud för Kent. För ett halvår sedan hade Kent endast ett par låtar i min allmäna spellista, och jag lyssnade ibland. Idag har de två egna spellistor. Jag frågar mig dagligen, varför upptäckte jag inte denna gudagåva helt och fullkomligt, lite tidigare? Jag lyssnar hela tiden. Igår. Idag. Imorgon. Jag saknade dock 747 på konserten. Och valsen. Och Kent – Chans.

Idag, en söndag. Februaris sista. Varför så bitter? Jag ville inte åka hem. Jag ville stanna kvar. Återuppleva helgen en gång till. Men, det går fler tåg.

Fast vad gäller tågen kanske man inte ska vara för säker. Det är ju trots allt med hjälp av SJ som jag skulle ta mig tillbaka till huvudstaden... Men åter skola jag fara. För jag får visioner i mitt huvud när du ler. Har aldrig träffat någon som du.

God afton.
Schlaf gut.

PS. För att påminna dig är ordet du glömmer verpassen

Panik, framtiden och pussel

2010-02-23T23:57:00.002+01:00

En och annan av mina vänner slåss för tillfället mot viss grad av livspanik. Detta har fått mig att halka in på samma spår. Inte i form av panik, utan i tankar på framtiden.

Det är svårt att veta hur framtiden ser ut. Ingen kan ju veta säkert. Det enda man kan göra är att tro och gissa. Ändå känns det som att jag just nu har målat upp en klar bild i mitt huvud, om hur jag vill att allt ska bli tillslut. Var jag vill hamna, vad jag vill göra... Jag vet. Jag känner mig säker.

Livet kan liknas vid ett pussel. Alla bitar måste falla på plats. En enda bit kan förstöra hela pusslet. Jag hoppas mina bitar hittar sin enda och rätta plats.
Speciellt den viktigaste biten.

Vad vore jag annars? Ingenting och ingenstans.

En sak vet jag säkert. Lita på, och lev i nuet. Carpe diem.

Bussar, trötthet och dvärgar

2010-02-22T22:59:00.004+01:00

Efter en hel dag av väntan är jag tillbaka i Värmlands djupa skogar. Ja, i Karlstad alltså. Besöket i huvudstaden är över för den här gången - men det var med nöd och näppe som jag lyckades åka därifrån. Det tog till att börja med en halv evighet att ens ta sig till centralen tidigt denna morgon. Alla tåg till Karlstad visade sig sedan vara inställda. När jag sedan stått i den flera meter långa kön till Swebus, var jag nära att ge upp för dagen. Stämpla ut, och gå hem.

Jag kom fram till disken, både trött, stressad och frustrerad.
- Jag behöver ta mig till Karlstad, säg att ni har en biljett!
- Det är tyvärr fullbokat hela dagen, svarade han.
Jag började plocka ihop mina väskor för att bege mig därifrån, när det klingade till i datorn och han plötsligt stoppade mig.
- Vänta! Sa du till Karlstad? Jag fick precis in en biljett!
Tack gud tänkte jag då.

Tre timmar senare satte jag mig på bussen mot Karlstad. Tyvärr innebar det dock fem härliga timmars resande hem... Men, det fanns en glimt av solsken i detta elände! När jag stod där och febrilt ville gå på den förbannade bussen var det någon som ropade "Emelie". Till mig? Ja, det var faktiskt till mig. Ett känt ansikte som sedan förgyllde min bussresa med sitt sällskap! Tack!

Nu är jag sjukt trött. Trötthet var något jag hade tid att fundera över tidigare idag, när jag satt där på centralen i min ensamhet. Då var jag också trött. Det var då det slog mig, vi människor är ta mig tusan alltid trötta. Alltid! Vi lyckas alltid hitta en anledning till att få vara trötta. Vi är trötta om vi sovit för lite, men också om vi sovit för mycket. Vi är trötta om vi varit aktiva hela dagen, men, lustigt nog är vi även trötta om vi inte gjort ett dyft på hela dagen lång. Vi är trötta för att det är mörkt, kallt och vinter ute. Men, sen ska man såklart varje år lyssna på alla gnällspikar som är trötta på sommaren, för då är det ju så tröttsamt att vara i solen en hel dag. Hur tusan ska ni ha det? Blir ni trötta av vinter eller av sommar? Av aktivitet eller vila? Människan blir minsann trött av allt. I det har landet ser man inte längre skymten någon Kloker, Toker eller Prosit. Vi hittar bara massa Trötters överallt.

Ps. Jag saknar redan Stockholm. Tur att jag åker tillbaka om bara ett par dagar!
Ps igen. Jag vet att dvärgarna äro sju.

Snökaos, Avatar och OS

2010-02-21T20:40:00.006+01:00

Snökaos var ordet. Jag är strandad i huvudstaden och vet inte när jag ska lyckas komma hem. Tunnelbanan lever sitt egna liv, så frågan är om man ens kommer till centralen. Och, om man nu lyckas komma till centralen, går det några tåg? Morgondagen är med andra ord oviss... Synd att vi har rejält med grupparbete, annars hade jag nog gett upp och stannat kvar...

Sen kan jag äntligen hoppa från minoriteten och nu istället stämma in med den majoritet som sett Avatar. Jag såg den tidigare idag, dessutom i 3D som varit så extremt hyllat. Visst, jag tyckte filmen var bra, och det var coolt med 3D-effekten. Men, jag kan inte säga att jag sätter den högst upp på listan för favoritfilmer. Men, helt klart värd att se.

Nu blir det mer OS. Ferry kunde ju tyvärr inte leverera ett nytt guld. Men, kan man kanske få hoppas på att Helena kan skjuta hem en medalj senare under kvällen?

Indiskt, guld och kungen

2010-02-21T00:08:00.005+01:00

Jag har sedani torsdags kväll invaderat huvudstaden. Fredagen blev sedan till stor belåtenhet. Inleddes först med ett trevligt möte och intervju med fröken Louise Bratt. Blev sedan introducerad till indisk mat. Starkt men gott.

Idag har vi snöstorm. Eländet verkar dock vara som värst i hemtrakterna. Hörde till och med att taket på den "fantastiska" arenan i Vänersborg hade gett sig och rasat in... Frågan är om man ska skratta eller gråta. Kanske lite av varje..?

För tillfället roar jag mig med att kika på en tv-intervju med Kungen. Kungen är ganska underhållande, utan att han fattar det själv. Jag kommer dessutom sova gott i natt efter ytterligare två svenska medaljer i detta OS, och fler lär det bli! Glädje!

Schlaf gut.

Ps. Jag trivs vackert i Stockholm

Kärlek, kärlek och kärlek

2010-02-14T22:07:00.004+01:00

Idag är det kärlekens dag. Alla hjärtans dag. Bortsett från all kommersiell smörja, där man uppmanas till att köpa miljontals små nallebjörnar och en halv godisbutik med chokladhjärtan, så är ju faktiskt tanken med dagen ganska trevlig.

Jag sitter här, äter glass och lyssnar på musik. Glassen är dock ingen höjdare. Tidigare idag gjorde jag något historiskt, jag beställde in en annan pizza än vad jag brukar göra. När jag ändå var inne i nytänket slog jag till på en helt ny glassort. Ack vilket snedsteg. Det var inte gott. Musiken där emot, är trevlig. Dagen till ära lyssnar jag på ett par lovesongs. Inledde såklart med favoriten: Queen – I Was Born To Love You.
Just nu är det istället den här: Anders Johansson – If It's All I Ever Do

Tanken med alla hjärtans dag är som sagt ganska trevlig. Kärleken är något som finns runt oss varje dag, så varför inte ge den egen dag. Alla bör ägna kärleken en extra tanke då och då. Det har jag gjort idag. Kärlek är något väldigt svårt, samtidigt som det kan vara väldigt enkelt. Det är enkelt eftersom att det är just vad alla strävar efter, och svårt för att man inte alltid förstår dess innebörd. Men, kärlek är faktiskt det enda som kan slå ut allt. Det slår både pengar och karriär. Lätt. För hur klyschigt det än låter, så hur rik man än är mätt i pengar, så blir man ändå otroligt fattig om man saknar kärlek i sitt liv. Om man saknar någon att dela allt med.

Kent – Berg&dalvana

Blogginlägg C: OM FAKTA OCH FIKTION I JOURNALISTIKEN

2010-02-05T19:45:00.002+01:00

Jag har på senaste tiden varit aningen insnöad. Då menar jag inte bokstavligt, att jag blivit insnöad på grund av vädret. Tro det eller ej. Jag menar att jag fastnat i ett visst mönster, och ägnar mig gång på gång åt verk inom samma genre. Jag har nördat film efter film i serien om Johan Falk, polisen som rör sig bland kriminella i den undre världen. Bredvid min säng vilar dessutom boken Snabba cash, och jag bara längtar efter att få se även den filmen. Därför blev mitt val av bok nu ganska enkelt. Det blev givetvis boken Svensk maffia av Lasse Wierup och Matti Larsson.

De båda har tillsammans skildrat och gett liv till hopsamlad fakta om Sveriges kriminella gäng, gällande hur de uppkommit och utvecklats. De har låst upp dörrar som vi "vanliga människor" inte tidigare haft tillträde till. De har öppnat dörren åt oss och låtit oss tjuvkika på vad som kan hända i det okända, i den undre världen. De har flätat ihop historier från alla möjliga parter som på olika sätt påverkats av gängkulturen, och presenterat dem i form av en samlad berättelse. Det som jag tycker är mest imponerande är att boken egentligen bara består av massa fakta, som de på ett spännande sätt lyckats ge liv och berätta på ett spännande sätt. De sätter in faktan i verkliga situationer, kopplar ihop det med intervjuer med verkliga människor och varvar med egna åsikter och ståndpunkter.

Språket i boken är målande och berättande, samtidigt som det håller en enkelhet och är mycket informativt. Jag skulle kalla det en god jämvikt mellan dokumentär kontra skönlitterär form. Jag uppskattar det. En sak som är säker, är dock att jag tveklöst väljer att kalla verket för journalistisk litteratur. Det eftersom att jag hävdar att faktan tar större plats än fiktionen.

Det som är farligt, när man sitter som åskådare och läser böcker av detta slag, är att man lätt kan suga i sig informationen och vara säker på att det är sant. Det enda man behöver är den lilla underrubriken som talar om att historien baseras på en verklig historia. Det många kan glömma bort att ha i åtanke är att skribenten alltid har en partisk roll i framställandet av det litterära verket, oavsett hur opartisk denne påstår sig att vara. Skribenten blir partisk vare sig man vill eller ej. Partisk eftersom att varje val blir ett aktivt och avgörande val. Det är skribenten som väljer hur historien ska berättas och hur den ska vinklas. Varje enskilt ord kan ha en påverkande makt. Vad gäller skildringen som görs i just Svensk maffia, så skulle jag påstå att den håller hög grad av sanning och trovärdighet. Det är inte bara författarnas egna åsikter, de kan styrka sina fakta med uttalanden från både polis och brottsoffer samt från både befintliga och före detta gängmedlemmar.

Jag anser att denna form av journalistik är extremt viktig. Det är viktigt att det finns journalister som vågar och vill ta sig under ytan för att komma åt fakta som inte frivilligt gör sig synlig. Jag skulle gissa på att arbetet inte alltid varit en dans på rosor, utan precis som boken berättar, så är det en farlig värld som man helst håller sig utanför. Man brukar säga att journalister har en viktig roll och har till uppgift att granska samhällets makthavare. Det uttrycket syftar givetvis främst till att granska den makt som är vår folkvalda makt vars uppgift är att styra landet. I takt med att kriminaliteten i Sverige ständigt förändras, hävdar jag att man måste vidga begreppet och fundera vilka som ska få ingå i denna maktgrupp som ständigt bör granskas. I boken framgår tydligt att just makt är den centrala punkt som alla vilsna själar söker och saknar när de söker sig till gängkulturen. De vill hitta en gemensam punkt och ett brödraskap där alla ställer upp för varann, vilket genererar just makt.

En anledning till att landets murvlar ska granska den styrande makten, är för att makthavarna ska veta att de har ögonen på sig, så de inte kan göra som de vill. Kanske är det just vad som har blivit problemet med svensk kriminalitet, att makten blivit så stark under ytan, så de som sitter högst på tronen kan göra som de vill? Svensk maffia ger lite av en glad nyhet, att denna typ av journalistik inte bara granskar makten där uppe, utan nu även gräver djupt och förmedlar vad som händer långt där nere. Där nere under ytan.

Lotterier, skämt och Grums

2010-02-03T19:47:00.003+01:00

Idag har jag åkt tåg. Spännande, kan man ju tycka. Men faktum är att jag får nog säga att det var ganska spännande. Att åka med SJ har på senaste tiden mer liknat ett lotteri. Ska man komma fram, eller hur ska det gå? Jag kom i alla fall fram till slut, efter en timmas försening. SJ borde byta slogan: Bättre sent än aldrig.

Jag var givetvis irriterad som satan när tåget till slut lämnade stationen i Karlstad. Men, jag fick mig under resans gång två goda skratt.

Skratt nummer 1:
Jag satt och var allmänt grinig. Jag läste en bok som jag är tvingad och läsa, och roade mig med att skicka ett och annat sms. Plötsligt hör jag tanten framför mig berätta för sin gamle make, vad hon just hittat:
- Kolla här Klas vad jag hittade. Man kan göra ett test. "Vilken del av tåget är du?". Jag blev stolsfickan. "Den är bra att ha, plus att man kan hitta mycket roligt där!".
Haha! Jag tyckte det var jättekul. Tanten var fullkomligt lyrisk.

Skratt nummer 2:
Jag satt där och filosoferade. Jag hade precis ätit min clementin och satt och kikade ut på det Värmländska vinterlandskapet. Det var då det hände. Tåget började backa. Vad tusan nu? Lokföraren hade glömt bort att stanna i Grums. Ja, ni läste rätt. Han glömde bort att stanna i Grums, och fick backa tillbaka. Helt galet. SJ är ett stort skämt. Vette tusan om man ska skratta eller gråta?

Nu ska jag ha en fortsatt trevlig afton med lilla Sofia. Jag är nämligen hemma i hemstaden. Ljuva Trollhättan.

Godnatt Sverige. Godnatt världen.

Lördag, tanter och effektivitet

2010-01-30T17:20:00.002+01:00

Jaha, då var det lördag igen. Lördag kändes alltid så speciellt när man var liten minns jag. Men nu, nu känns det bara som vilken dag som helst. Jag kan sakna tiden då lördagar var speciella. Bara för det tänker jag göra kvällen jag har framför mig till speciell. Fråga mig inte hur. Men, det ska kännas att det är lördag.

Idag har jag handlat mat. Intresseklubben antecknar. Jag gillar vanligtvis att handla. Det känns trevligt. Att handla mat på en lördag igen, första helgen efter att folk fått lön, det lär det dock dröja innan jag gör igen. Det är ju hemskt. Jättehemskt! Jag får panik på alla feta tanter som ska parkera sina vagnar mitt i vägen, stå allmänt i vägen var de än är, vara långsammare än långsammast själv och bara vara allmänt tantiga. Jag blir galen! Ur vägen för tusan! Om ni nu måste berätta det nyaste om Kalle i svängen eller någon annan granne, plocka upp telefonen och ring, när ni kommer hem! Ska man handla så ska man handla. Om alla bara kunde hålla lite bättre tempo och vara mer effektiva, tänk vad världen skulle rulla på fint.

Jag ska skriva en bok: Konsten att handla effektivt. Hela Sverige bör för visso bli mer effektivt. Det hade varit trevligt.

Nu ska jag göra denna dagen till en lördag. En riktig lördag. God afton gott folk.

Nationalsången, morgonrockar och Bengan

2010-01-20T21:59:00.002+01:00

Det började vackert. Jag stod där framför tvn, med handen på hjärtat och stämde in i nationalsången. Kanske var inte min morgonrock den ultimata outfiten, det kan jag erkänna. Men, den är ju i alla fall blå. Alltid något.

Tillvaron just nu är dock inte lika vacker. Inte vacker alls. Jag är milt uttryckt förbannad. Vad har hänt med svensk handboll? Med fyra VM-guld och lika många EM-guld i bagaget måste de väl ändå kunna prestera bättre än så här? Jag blir besviken. Tacka vet jag de gamla Bengan Boys. Under det ljuva 90-talet behövde man då aldrig oroa sig. Då stod vi på prispallen år efter år. Det var en vacker medaljskörd. Mycket vacker. Lite konservativ som jag är, så säger jag det igen: Det var bättre förr.

Trots att det svenska spelet idag var en stor besvikelse, fanns det ändå speciellt en grabb värd att hyllas. Fredrik Petersen. Han växer i mina ögon den lille Ystadspojken. En gång gjorde han ett himla trevligt mål, trots att filmen inte håller bästa kvalitet, är den ändå värd att ses: http://www.youtube.com/watch?v=vNrlyP_OoYE.

Det fanns dock två gånger under matchens gång som jag skrattade riktigt mycket. Det var när Oscar Carlén råkade vara lite klantig. Claes Hellgren fällde då en ganska rolig kommentar: "Han kanske inte har lärt sig alla grundregler än, han är ju trots allt bara 21 år..." Ja du Claes, du har nog rätt. Jag är säker på att man får spela i tyska bundesligan om man inte kan grundreglerna...

Andra gången som var underhållande var under en time out. Ola Lindgren stod där och skrek som ett vilddjur, och lät under en sekvens som hans gamle tränare Bengan själv. Det var roligt. Jätteroligt. För då kom jag att tänka på detta: http://www.youtube.com/watch?v=hJzvXRl1TRk. Och bara så alla vet, jag gillar Bengan. Han är trevlig. Jättetrevlig.

Ps. Kära Bengan, kom tillbaka som tränare! Dina efterträdare har inte fattat hur man vinner!

Blod, svett och tårar

2010-01-19T21:59:00.005+01:00

Jag är arg. Jättearg! Och besviken. Besviken som satan!

Jag har gått likt en förväntansfull unge hela dagen, och räknat ner klockan till att vi skulle få avnjuta Sveriges första match i handbolls-EM. Givetvis hade man hoppats på ett bättre mästerskap från Sveriges sida än vad man fick förra gången, men det kan man nog drömma om. Jag sken som en sol efter första halvlek, men är nu sur som satan efter att de gjort den sämsta andra halvlek jag någonsin skådat. Okej, kanske inte den allra sämsta, det finns nog någon sämre. Men nog fan var den dålig! Inte okej att förlora!

Jag undrar också, var tusan höll Marcus Ahlm hus? Jag saknade minsann min mittsexa! Istället fick vi Arrhenius... Inget illa mot honom, men det är ju ingen Ahlm så att säga... In med Marcus Ahlm - bänka herr Arrhenius!

Imorgon förväntar jag mig dessutom en klar förbättring på handbollsfronten! Jag vill se blod, svett och tårar! Polen skall utklassas! Big time!

Ps. Marcus Ahlm, vill du gifta dig med mig?

Optimister, pessimister och pizzor

2010-01-13T22:11:00.002+01:00

Jag stängde precis av tvn. Jag och min sambo/Bosse/syltungen... eller ja, Josefine om ni så skulle önska -ja, kärt barn har många namn- har precis skvallrat bort ett par timmar, samtidigt som Sex and the city har spelats i bakgrunden. Det ena avsnittet som förgyllde tillvaron handlar om att Carrie ska avgöra om hon är pessimist eller optimist. Det var då det slog mig, vad tusan är jag? Optimist eller pessimist? Pessimist eller optimist?

Jag har ingen aning.

Jag sitter här och tänker på livet just nu, för att komma fram till vad jag är. Jag tror att jag känner mig ganska positiv. Tycker att livet är ganska trevligt, och tror alltid att allt kommer att lösa sig på ett sätt eller ett annat. Men gör det mig verkligen till optimist? För, jag är nog ganska negativt inställd till nya saker. Jag köper exempelvis alltid samma pizza. Jag testar aldrig någon ny. Jag har liksom redan innan bestämt mig för att det inte finns någon godare. Jag är negativ till alla andra pizzor. Gör det mig till pessimist? Kanske en pizzapessimist.

Kan man inte få vara lite av varje.
Kanske en opesstimist. Jag ska införa det som ett riktigt ord.

Vad är rätt, och vad är fel?

2010-01-08T16:29:00.003+01:00

Bland det första man får lära sig som barn, är att skilja på rätt och fel. När man precis lär sig det, så känns det så uppenbart och lätt att skilja på. Man vet precis vad man får göra och var man inte får göra. I alla fall visste jag det. Det var som om man hade en regelbok inprogrammerad, som direkt talade om hur man skulle göra. Problemet är att den där regelboken nu mer blir allt mer inaktuell, ju äldre man blir. Idag när man står där vid vägskälet, och väljer vilken riktning som känns bäst, har man ibland inte den blekaste aning. Vad är rätt och vad är fel?

Jag bestämde mig precis för en väg, efter att ha stått vid vägskälet på tok för länge. Men, tänk om jag valde fel, och går vilse? Tänk om jag aldrig hittar tillbaka?

Ps. om jag går vilse så ringer jag dig In Sung. Du har ju faktiskt en gps i mobilen...

Tack, gärna och förlåt

2010-01-06T22:10:00.003+01:00

Och då sa han: "förlåt". Jag kände mig då inte så illa till mods längre. Förlåt. Ett litet ord, men med så stor betydelse.

Min mormor sa mig en gång några av visdomens ord. Hon sa att om jag skulle lägga endast tre ord på minnet, så skulle det vara: tack, gärna och förlåt. Om det inte vore för att gärna är ett så trevligt ord, hade jag eventuellt ifrågasatt hennes tänk, när hon väljer att placera in gärna som ett av svenskans tre viktigaste ord. Men, man säger inte emot mormor.

Både tack och förlåt är två ord som används alldeles för sällan. Man borde använda dem lite oftare. Hellre en gång för mycket än för lite.

Man blir ju faktiskt himla glad över en ursäkt, även om man kände sig ledsen innan. Det blev jag igår.

Nyårsafton, löften och underligheter

2010-01-02T20:05:00.003+01:00

Det är lördag kväll, snön vräker ner och jag passar på att bjuda på årets första inlägg från min sida. Jag är nu tillbaka i Trollhättan efter att ha firat in det nya året i solens stad, Karlstad. Tveksam till att just solen yttrade sig. Men, det låter ju så trevligt. Solens stad.

Det nya året firades in i goda vänners lag hemma hos unga fröken Tengroth. Det var trevligt. Inget extremt storslaget, men trevligt. Just nyårsafton blir dock alltid på ett eller annat sätt aningen underlig. I alla fall för mig. Antingen inträffar alltid något oväntat, eller så råkar man ut för något man sagt att man ska undvika. Oavsett, underligt! Alla har dessutom så höga förhoppningar om att det ska bli årets mest betydelsefulla kväll. Men, hur ofta händer egentligen det? Jag skulle säga, ganska sällan. Kanske är det därför aftonen alltid blir skum, för att alla försöker så hårt för att göra kvällen i fråga så förbannat legendarisk? Nyårsafton har väl mig vetligt 24 lika långa timmar som årets resterande 364 dagar...? Eller?

Jag tänker inte ta upp det bästa med 2009, och inte heller det sämsta för den delen. Jag tänker inte ha några bestämda förhoppningar för 2010, och inget nyårslöfte heller. Kalla mig tråkig om du så önskar, men jag tror inte på sådant ska jag ärligt erkänna. Det blir som det blir helt enkelt. Man gör så gott man kan, och får försöka se sina misstag som att man blir en erfarenhet rikare. Allt löser sig, på ett sätt eller ett annat vis. Och skulle man tråkigt nog sitta där i besvikelse, sorg eller något annat elände, då är det så man får tänka: det löser sig. Som jag brukar säga, -i viss skämtsam ton bör tilläggas- det är bara att bryta ihop och gå vidare!

Ha ett gött år för tusan! Och se till att fånga varje dag. Alla 365.

Vita springare, Hosianna och Olle

2009-12-29T23:39:00.003+01:00

Det finns människor på denna jord som är ovärderliga. Jag känner många, men en man är lite extra fantastisk! En sån människa ska man hylla!

Mannen i fråga är han som jag cyklar till skolan med varje dag. I alla fall nästan varje dag. Han tycker liksom jag att det är jobbigt att gå till skolan, för det tar så lång tid. Förutom om det regnar. För då vill jag gå.

Han tycker om mig, trots att jag tog 13 på ryggen istället för 27.

En gång räddade han mig till och med från en elak hiss som hade bestämt sig för att fastna och låsa in mig. Då var jag glad när han dök upp på sin vita springare!

Han sjunger vackert också. Ibland till och med tillsammans med sin gitarrkonst.

Det finns mycket gott med denna man. Han, solens barn, som kom som en gåva till vårt svenska land. Han, som vet hur man sjunger Hosianna vackrast i världen. Han kan också ha Sveriges mest underhållande blogg.

Olle min Olle. Du, min fina vän! Du kan vara den trevligaste asiat jag känner. Kanske också den enda asiat jag känner, men det hör inte till saken.
Nu när 2009 börjar lida mot sitt slut tycker jag att det är dig vi ska hylla!

Skål för Olle! Må alla världens män bli lite mer som du! Skål igen!

Mellandagsrea, pumps och tacobuffé

2009-12-27T17:41:00.002+01:00

Ja, där var väl julen över då. Så nu är det bara att räkna ner dagarna till nyårsafton. Julen har varit fin, som vanligt. Jag är en riktig jul-människa som gillar i princip allt som kan förknippas med det.

Idag var jag på Överby med Ida och Marika för att kriga med allt folk på mellandagsrean. Det är helt galet hur hysteriska folk blir. De sliter och rycker i allt, och köper allt mellan himmel och jord som de antagligen aldrig hade köpt i normala fall. Det lustiga är att folk också blir villiga att köa. Och då snackar vi inga korta köer. Köerna sträcker sig genom hela butikerna, och fler och fler intar utan minsta klagan sin plats längst bak i den enorma kön. Det skulle allt få vara något himla speciellt för att jag frivilligt skulle köa så länge...

Jag hittade väl i och för sig ett par fynd, och hälsar bland annat ett par nya pumps välkomna till garderoben! Wei! Men, det trevligaste var ändå sällskapet. Marika är som ni vet alltid fantastisk att träffa, och Ida har jag ju inte träffat sedan i september, så det var fint! Höjdpunkten på Överby -bortsett från sällskapet och de nya pumpsen då- var givetvis den legendariska tacobuffén! Det är en fantastisk tacobuffé. Jag konstaterade idag att det finns endast två saker att klaga på:
1. Köttfärsen kunde varit aningen mer kryddad, men den är fortfarande god.
2. Jag föredrar att champinjonerna är stekta istället för råa. Men, det kanske bara är jag.

Hur som helst, tacobuffén är fin. Jag menar, drickan är ju faktiskt inkluderad.

Flygplan, applåder och taktkänsla

2009-12-21T20:59:00.002+01:00

Åter på svensk mark. Trevligt måste jag säga. Jag gillar dock att flyga. För då känns det verkligen som att man är på semester. Sen kommer dock den där jobbiga delen, när man ska stå vid bandet och vänta på väskan. Det kommer väska efter väska på det satans bandet, och jag blir för varje ny väska mer och mer övertygad om att de tappat bort just min väska. Väskan kom ju dock som vanligt till slut. Just min väska har aldrig kommit bort, men jag står där vid bandet, lika nervös varje gång ändå.

Något som jag dock stör mig enormt på i samband med flyg, det är när folk ska applådera när planet har landat. Okej att vilda svenskar applåderar högt och jobbigt när de åker med ett helt plan likasinnade på solsemester till Grekland eller liknande. Då gör ju alla det. Men, varje gång man åker reguljärflyg, så finns det alltid någon dum svensk med som aldrig åkt annat än charter, och lik förbannat ska sitta där och stoja och klappa i händerna. (och, förlåt om du som läser råkar vara en sån som klappar i händerna och precis råkade bli utpekad som någon jag stör mig på).

När vi ändå har applåder på tapeten vill jag fortsätta på det spåret. Och ja, jag kan redan nu be om ursäkt till den grupp människor jag tänker angripa här näst. Det gäller folk som går emot majoriteten när det gäller att klappa till musiken på konserten. Det är trevligt, det tycker jag också, till en viss gräns. Men, lik förbannat ska det alltid sitta en tondöv människa som är totalt befriad från taktkänsla, och klappa i baktakt. Det hatar jag! Du, du som är befriad från taktkänsla, titta dig omkring nästa gång så lär du märka att du inte klappar samtidigt som de som sitter bredvid dig.

Förresten så är det kanske inte så många som vet om ifall de klappar i baktakt. Så, för säkerhets skull bör vi alla kolla en extra gång åt både höger och vänster innan vi börjar klappa. Man vet ju aldrig. Avstå dock helst från klappandet på flygplan. Tack.

Ps. Jag gillar applåder egentligen. Det är trevligt. Tro det eller ej.

Weinachtsmarkt, Glühwein und Deutsch

2009-12-17T08:42:00.003+01:00

Guten Morgen!
Snart ska jag åka till Landvetter. Jag ska bege mig till Stuttgart, Tyskland. Det ska bli trevligt ,i dubbel bemärkelse. Dels ska det bli trevligt att hälsa på min vän, och dels så ska det bli trevligt med själva Tyskland i sig. Det ska bli julmarknad, glühwein och mycket mer. Kanske även en schnitzel eller två.

Det var för snart två år sedan, i februari, som jag flög helt ensam för första gången. Då flög jag samma sträcka som jag ska flyga idag. Från Göteborg till Berlin, och sedan från Berlin till Stuttgart. Det var bara en liten sak som gick fel: Planet från Göteborg var en timma försenat. Jag satt där på planet och började räkna på tiden, och insåg ganska snabbt att det skulle bli aningen tajt med tiden. Jag frågade en flygvärdinna hur lång tid jag hade på mig, och fick svaret: "Det är lugnt, från det att vi landat har du ca. en kvart på dig innan de stänger incheckningen" LUNGT? Ja, kanske om man hittade på flygplatsen och visste vart man skulle ta vägen. Men, problemet var att jag hade inte en aning. Fort som satan tog jag mig i alla fall av planet och började stressat leta upp rätt incheckningsdisk. Lyckligtvis befann jag mig i alla fall i rätt terminal på flygplatsen. Det var glädje när jag slutligen fick syn på skylten för mitt flygbolag ovanför en disk. Rusade fram, gick före i kön och berättade om det försenade flyget. De fick snabbt som tusan öppna upp en ny kassa för att få mig incheckad i tid. Och incheckad blev jag, två minuter till godo.

Jag brukar säga att jag funkar bäst under stress. Men, vill jag uppleva en favorit i repris senare idag? Eh, nej tack. Helst inte. Jag klarar mig ändå.

Auf Wiedersehen!

Kyla, luvor och glass

2009-12-15T19:14:00.004+01:00

Jag har idag konstaterat hur mycket jag uppskattar min nya jacka. Den har nämligen en luva. (och jo, det heter visst luva och inte huva!) När jag köpte jackan tänkte jag att luvan skulle vara bra om det regnade eller så, så man skulle rädda håret från att lägga sig platt fall så man liknar en dränkt katt. Men, idag har jag verkligen haft användning av luvan, trots att det inte har regnat. Jag har gått fram och tillbaka till universitetet tre gånger under dagen. Jag kom precis hem efter den tredje vändan. Och jäklar vad kallt det är ute nu! När jag gick där förut och frös, och tänkte på vad kallt det blåste mot ansiktet och i öronen, det var då jag kom på det: min nya jacka har en luva! Jag blev glad. Och varm. Jättevarm. Tack gud för luvan.

Jag fick mig dessutom ett gott skratt precis. Det var ofantligt roligt! Jag gick hem och såg framför mig ett par stå och prata. Jag såg på avstånd att mannen i sällskapet verkade backa lite mer för varje ord för att försöka avsluta konversationen och gå hem. Det var då han kom på en anledning till att få gå hem. Han sa: Det var kul att ses, men nu måste jag skynda mig hem innan glassen smälter. Tilläggas bör väl att det är fyra minusgrader i Karlstad i detta nu. Jag tror nog inte att han behöver oroa sig för att glassen ska smälta.

God afton.

Nej se det snöar, nej se det snöar, det var väl roligt! Hurra!

2009-12-14T14:19:00.002+01:00

Nej, jag tycker faktiskt inte att det är speciellt roligt. Fast, det är en trevlig sång. Jag tillhör dock den skara som inte gillar snö. Jag gillar det inte alls. Jag är rent av motståndare till all form av nederbörd. Frågar du mig så skulle det gärna få vara sommar och sol på årets alla 365 dagar.

Jag är nyss hemkommen efter en helg i Stockholm. Det var en mycket trevlig helg faktiskt. Jag har inte tänkt på några måsten en enda gång, jag har bara tagit det lugnt och njutit. Det är faktiskt precis vad man behöver ibland, och för min del så var det verkligen dags för en sådan helg. Det var ett tag sen sist.

Helgen har innefattat allt från julmarknad till skräckupplevelser och tråkiga museum. Skräckupplevelsen var på Skansens terrarium. Det var riktigt läskigt ibland. Ormar är inte särskilt trevligt. Och inte spindlar heller. Sedan hade vi ett tråkigt museum på listan också. Givetvis trodde vi ju att det skulle vara ett trevligt och intressant museum. Men ack så fel man kan ha. Vi snackar det Nordiska museet på Djurgården. Jag och kostymnissen var enade om att det kan ha varit de mest bortkastade 70 kr som vi någonsin spenderat. Okej, det var en hel hög med tanter där inne, så givetvis finns det många som gillar det. Att det var tråkigt är bara min uppfattning. Och kostymnissens såklart.

Jag saknar faktiskt redan huvudstaden lite grann. Jag gillar att allt finns där, och det höga tempot. Jag får nog snart åka dit igen.
Ps. Okej då, jag saknar väl kostymnissen lite också då. Fast bara lite.

Sankta Lucia, ljusklara hägring. Sprid i vår vinternatt glans av din fägring...

2009-12-13T12:41:00.008+01:00

Denna flicka befinner sig i huvudstaden. Stockholm är trevligt. Extra trevligt är när det plingar i tunnelbanan, det plinget kommer jag att sakna redan imorgon då jag åter får stå ut med Värmlands trafiken...

När jag kom hit i fredags fick jag vänta på kostymnissen ett tag innan han kom till centralen. Då åt jag mitt livs antagligen dyrasteräkmacka, men den var god i alla fall. Bredvid mig vid bordet satt det fyra kvinnor, skulle gissa på att de var i 60-årsåldern. De hade en fantastisk energi. Skämtade på samma nivå som jag själv skulle kunna göra, fantastiskt. De strök under att man aldrig skulle släppa sitt barnasinne och tillåta sig själv att vara lite barnslig då och då. Det var trevligt att höra deras resonemang och skämtande. Nu kanske ni tror att jag satt och tjuvlussnade, men så var det faktiskt inte. De involverade mig i samtalet, och ska jag vara helt ärlig så märktes det knappt att det skilde kanske 40 år mellan oss. Precis så ska jag vara när jag är 60 år. Lika ung i sinnet som nu. Och ja, barnslig ibland också såklart.

Igår blev det lite extra julstämning och julmarknad på Skansen. Det var trevligt. Fast, jag hade önskat att det fanns lite mer godis bland marknadsstånden. Men det var fint ändå. Jag fick ju se en varg i alla fall. Och en järv. Men björnen, den sov.

Nu får det snart bli att skaka liv i kostymnissen. Jag vill ha julmusik, glögg, lussekatt och pepparkakor. Det är ju trots allt Lucia.

Julen är här... snart i alla fall!

2009-12-11T15:53:00.002+01:00

Igår åt jag årets första julbord. Det var mycket gott och mycket trevligt. Det var tillsammans med redaktionen på tidningen. Kvällen var galen, trevlig och då och då aningen urspårad. Men kul hade vi!

Igår hann jag också med att kolla på luciatåget på universitetet tillsammans med mina kära vänner Olle och Jonas. Det var fantastiskt fint. Jag gillar luciatåg, trots att jag kan de flesta låtar i sömnen och har tjatat ut dem något enormt. Något som dock alltid slår mig när jag lyssnar på lucia, är att varenda vitklädd varelse har en alldeles för kort särk på sig. Varenda en! Jag förstår inte, köper folk för korta? Lånar av lillasyster? Eller har helt enkelt fabrikerna som framställer lusselinnena, anpassat dem efter mått för en kines? Hur som helst, det stör mig lite varje år.

Nu har jag packat väskorna och ska bege mig ut på äventyr!
Ciao!

Indien intar Cougars arena

2009-12-08T22:36:00.002+01:00

Idag var det dags för våra män i Carlstad Cougars att än en gång få visa vad de går för! Och, som väntat blir det slutspel i cupen på torsdag.

Idag fick de ändå de mest fantastiska motståndarlag jag någonsin skådat! Det var ett lag som nästan fullständigt bestod av indier. Det var glädje och det var underhållning! Jag fick skratta ett så hejdlöst och innerligt skratt, inte likt något skratt jag haft på länge!

Det började redan när de intog arenan, Cougars arena. (eller kanske snarare universitetets idrottshall i hus 3, om någon skulle få för sig att märka ord). När de tågade in, kom den första chocken. De var inte ombytta. Fast sedan visade det sig att de faktiskt var ombytta. De tänkte på allvar spela i jeans och finskor. En liten man hade till och med skor som glänste. Ja, du läste rätt! De glänste! Det var finskor!

Min nästa underhållning kom en bit in i matchen när en liten killes skosnören gick upp. Det kanske finns de som tror att han begav sig till avbytarbänken för att lösa problemet. Men nej, inte då! Han satte sig ner, mitt på planen, och började knyta skorna i godan ro. Sedan, lagom till det att skorna var knutna och klara, får han ett pass och är helt fri framför mål. Han får till en bra sving! Ja, det var faktiskt en vacker sving. Problemet var bara att han först missade bollen och sen ramlade. Stackars kille. Men det var kul. Jättekul! Och ja, jag är lite skadeglad ibland... Jag vet!

Men, jag måste ändå ge laget från Indien en stor eloge! Vilken glädje och vilken laganda de förmedlade! Trots att de förlorade mot Cougars med 18 bollar, var ändå leendet på topp! De var glada, skrattade och peppade varann! Jobbet från bänken var fantastiskt! Det ska jag själv ta med mig till nästa gång jag sitter på bänken igen, stolt iklädd den röda tröjan och hejar på mina små gossar. Oj vad jag ska heja! Jag ska heja mycket, och med glädje - även om de spelar som krattor!

Pojkar vill - killar kan!

En själsfrände

2009-12-07T23:21:00.002+01:00

Idag kom jag att tänka på ordet själsfrände. Vad betyder det egentligen? Finns det ens en betydelse som gäller för alla, eller har ordet olika innebörd för dig och mig? Jag skulle tro att varje individ har en egen definition av begreppet.

Det första som slår de flesta när man hör ordet, är nog att man måste tänka lika och alltid vara överens. Det är en bra grund, men det räcker inte riktigt. Det blir liksom för enkelt. Man måste kunna tycka olika, man måste kunna lyssna till varandras resonemang. Man måste kunna acceptera varandras tankar, för att sedan kunna resonera och diskutera kring dem.

För mig är själsfrände är inget man nödvändigtvis måste hitta via "kärlek vid första ögonkastet". Jag vet inte ens om jag tror på det fenomenet. Nej, en själsfrände tror jag inte ens att man behöver tycka om från början, utan mer att man känner en slags dragning till personen som man inte riktigt kan förklara. Den bara finns där, och man kan inte släppa det.

En själsfrände är en person man kan prata hur länge som helst med, utan att tiden någonsin går långsamt. Ibland känns det som att man har känt varann hela livet, bara för att man har så mycket gemensamt att prata om. Man kan vara sig själv, säga precis vad man tycker och tänker. För man vet, att den andra personen kommer aldrig att döma en. Oavsett om man tycker lika eller ej, kommer man alltid att acceptera varandras åsikter. Ibland kanske man inte ens behöver säga något. Tystnaden kan vara fantastisk. Man behöver inte höra någon annans röst, för man känner ändå att man inte är ensam.

Att hitta en själsfrände kan nog vara bland den finaste gåvan i livet. För visst måste det vara så att man hittar den andra halvan av sig själv? Det låter fantastiskt. Men, hur vet man om man hittat just den personen? Just den personen som kompletterar en på alla tänkbara sätt. Finns det bara en av denna, eller kan man ha flera själsfränder?

Den frågan är en lika stor gåta som själva livet i sig. Så hur ska man kunna få svaret på den frågan?
Jag har ingen aning. Ingen aning alls.

Vart är vi på väg?

2009-12-05T17:08:00.002+01:00

Igår fick vi bevittna ett nytt kapitel i svensk TV-historia: En ny säsong av På spåret. Det var nästan så man hade lite pirr i magen när klockan började närma sig sändningstid. För er som mot förmodan har missat att ta in informationen om att programmet igår var det första med de nya programledarna: Kristian Luuk och Fredrik Lindström. Man har läst många skriverier på senaste tiden som har skickat ut både ris och ros till de nya ansiktena i rutan. Jag måste ändå säga att jag tyckte att de nya gubbarna skötte sig utmärkt! Programmet var lika bra som vanligt. Dock lite svårare kanske. Eller så är man bara lite ringrostig så här till en början?

Fredrik Lindström var den största fröjden med det nya programmet. Jag gillar verkligen honom. Han är en så klok och vis människa. Man kan lära sig mycket av honom. Speciellt jag som är intresserad av språk, där har han mycket gott att dela med sig av. För några dagar sen så började jag att läsa om en av hans böcker: Världens dåligaste språk. (Fantastisk titel för övrigt). Det är så trevlig läsning. Jag rekommenderar den verkligen! Man lär sig något, samtidigt som boken är trevlig och lätt att ta till sig. Man får så många funderingar också gällande ord och annat. Det har av olika anledningar varit många diskussioner om språk, ord och dialekter det senaste. Inte mig emot egentligen, jag gillar det.

Funderingar av olika slag finns det gott om i huvudet ibland. Man funderar och funderar. Men inte blir man klokare för det. Det är då man önskar att man var som Fredrik Lindström, somhar svar på nästan allt. Svar om hur man ska lösa problem och liknande. Ibland kanske tricket är att inte fundera mer? Fast det är svårt. Ibland vill man sluta fundera och sätta punkt, fast man kan inte. Istället sätter man kommatecken på kommatecken och hoppas att historien ska fortsätta. För om man sätter punkt, så avslutar man ju historien. Frågan är om denna historien slutar bäst om den får några kapitel till, eller om punkten bör komma nu?

Sa jag att jag gillar Fredrik Lindström?
Ps. Någon som vet om han någon son i lämplig ålder?

En husmor är född

2009-12-03T23:25:00.002+01:00

Jag har blivit riktigt huslig av mig på äldre dag. Jag har bakat så det har stått härliga till. Men det är trevligt, för det luktar så gott i lägenheten. I förrgår slogs man av doften av saffran när man klev innanför dörren. Fantastiskt! Ja, jag bakade alltså lussekatter. Idag var doften inte saffran, utan pepparkakor. Och det är minsann också gott!

Självklart blev vi tvungna att kalasa på mina bakverk, tillsammans med dagens höjdpunkt: Julkalendern! Ja, vi kollade givetvis inte på årets kalender. För utan att ens ha kollat på det kan jag nästan lova att det är fullkomligt värdelöst. Vad vi istället gjorde var att dra fram en gammal klassiker från vår egna barndom: Mysteriet på Greveholm. Otroligt roligt. Skrattkrampen sitter nästan fortfarande i. Det roliga är att man nu upptäcker massa trevliga skämt som man inte ens fattade när man var en liten unge. Mycket underhållande! Ja, julkalendern på "vår tid" var fina grejer får jag säga. En favorit kan också vara Sunes jul. Likaså där ett högt underhållningsvärde. Jag förstår inte varför folk inte kan inse att dagens julkalendrar är värdelösa? Sänd gamla klassiker istället så att dagens ungar kan få en riktig jul för tusan! Med risk för att låta aningen konservativ: Det var bättre förr!

Heute: zweiten Dezember und sieben Klementinen

2009-12-02T23:31:00.008+01:00

Då var vi redan på nummer två. Andra december alltså. (vilket innebär 22 dagar kvar till julafton för er som har det lite kämpigt med huvudräkningen).

I mitt och Bosses kök har vi ett trevligt ljus till decembers ära. Du vet ett sånt där som man ska bränna ner en liten bit för varje dag ända fram till julafton. Jag gillar sånna ljus. Det känns så juligt. Lite som ett alternativ till en julkalender. Jag skulle kunna uppskatta en kalender. Fast då måste det vara en chokladkalender. Synd bara att den chokladen alltid är så äcklig. Så i år är faktiskt första gången i mitt liv som jag inte har skaffat en kalender. Kanske håller jag på att bli vuxen?

Något som också känns ganska juligt är clementiner. Det luktar så trevligt juligt tycker jag. Idag har jag faktiskt lyckats trycka i mig hela sju stycken. Helt galet! Det är bara en sak som irriterar mig något ofantligt: att de ibland är fyllda med kärnor. Om den är fylld med kärnor ändrar jag min åsikt drastiskt, och tycker inte att de är goda alls. Det värsta är att man inte vet om de är fyllda med kärnor förns man har skalat den och tänker börja äta. Hallå eller! Det är ju lite som att köpa grisen i säcken, som man brukar säga. Eller, i alla fall di gamle. (översättning: De gamla, på värmländska).

Det är ju faktiskt så att en varas kilopris kan skilja sig beroende på standard och kvalitet. Just därför tycker jag att det borde finnas två prisklasser vad gäller just clementiner. Ett billigare alternativ, för dem som av någon mycket underlig anledning råkar gilla kärnor i clementiner, eller bara är allmänt snåla. Det andra alternativet blir givetvis aningen dyrare, men också kärnfria. Så är det ju faktiskt med exempelvis vindruvor. Och jag kan meddela att jag hatar kärnorna lika mycket i vindruvor som i clementiner. Så, jag kräver: få bättre koll på clementinerna! Jag hatar kärnor!

God afton gott folk.

Fenomenet måndagsångest hälsar på

2009-12-01T00:13:00.002+01:00

Måndagsångest var det ja. Inte ett fenomen som jag kan säga att jag vanligtvis är så speciellt bekant med. Vi träffas inte särskilt ofta och vi delar inte varandras djupa hemligheter. Vi är inte ens vänner på facebook. Men idag knackade den uslingen på dörren och bjöd in sig själv. Fan också att jag inte kollade i kikhålet innan jag öppnade dörren. Dagen blev fylld med ångest. Och jag måste säga att ångest är ganska otrevligt. Speciellt måndagsångest...

För det första vaknade jag av att regnet slog mot mitt fönster, vilket naturligtvis inte peppade mig till att kliva ur sängen för att bege mig ut i det vackra vädret. Jag ville ligga kvar, gärna hela dagen. Jag byggde upp ett vackert scenario för mig själv. Det innebar att jag skulle få leva livet likt en handbollsmatch. När det blev lite jobbigt skulle jag skrika time-out och pausa livet en stund. Pausen skulle pågå i en hel dag, jag skulle ligga i soffan, kolla på Sunes jul, äta lussekatter och dricka julmust. En och annan pepparkaka hade ju såklart också suttit fint. Jag tryckte på snooze-knappen flertalet gånger i över en timma, i hopp om att pausen skulle kunna bli på riktigt, innan ett telefonsamtal tillslut tvingade mig att möta den trista verkligheten och kliva ur sängen. Det blev ingen julmust. Och ingen Sunes jul heller för den delen. Tusan också. Fan och attans rabarber! Det blev istället obehagligt regn och en tur till universitetet.

Arbetet på universitetet kändes hopplöst. Stressen blev påtaglig och ångesten bestämde sig visst för att vi skulle hålla ihop hela dagen. Men, någon vänskap på facebook kan den satans ångesten bara drömma om. Så goda vänner är vi inte än. Inte på långa vägar. För att göra en lång och ångestfylld historia kort, kan jag säga att jag tillslut besegrade min måndagsångest. Ha! Jag och min riktiga vän peppade varann. Det gjorde vi bra! Jaaaa! :)

Nu har jag lyssnat på det mästerverk som i dagsläget går under titeln "min favoritlåt" http://www.youtube.com/watch?v=uMGjN8-9IG0 och sedan kollat på dagens avsnitt av halv åtta hos mig. Om någon knepig varelse dessutom skulle råka undra, kan jag meddela att jag dessutom ätit lasagne.

Nu ska jag tacka för mig och bege mig till den plats där eländesdagen började - min säng. Jag hoppas att morgondagen väljer att skona mig från tisdagsångest. God natt mina vänner.

Blogginlägg B: PRESSETIK

2009-11-13T18:52:00.003+01:00

Vi människor är av natur vanligtvis ganska nyfikna av oss. Vi vill gärna veta exakt vad som händer, och vi vill dessutom veta extremt mycket om händelsen i sig och hur den utvecklas. Kanske är det just människans nyfikenhet som gör det svårt för massmedia att avgöra vart de ska dra gränsen om hur mycket vi ska få veta. En sak som är säker är dock att man måste dra gränser. Massmedia måste skilja på vad nyhetskonsumenterna bör veta och vad de vill veta. Skillnaden mellan vad vi vill veta och vad vi bör veta är ibland självklar, medan skillnaden ibland kan vara hårfin.

Självklart vill vi veta vad som händer när det uppstår spektakulära händelser. Det är också självklart att vi faktiskt ska veta vad som händer. Frågan är bara hur mycket information vi ska få? Ibland missbedömer massmedia gränserna och ger oss lite för mycket av det goda. Då står pressombudsmannen vid den vita plankan, viftar med den röda flaggan och dömer till övertramp. Det finns många "fina" exempel på pressetiska övertramp. Vi har exempelvis Estoniakatastrofen och det brutala mordet på stackars Engla. Sen har vi en hop människor som mer än ofta omnämns i skriverier av alla dess slag: Svenska kungafamiljen.

Svenska kungafamiljen, vad får de utstå som är så himla farligt kanske ni tänker? Ja, de är offentliga personer och får i och med det räkna med att bli aningen mer granskade än vi andra. Men, faktum är att när vi inkräktar för mycket i deras privatliv, då säger jag stopp. Prinsessa eller ej, alla har rätt till ett privatliv. Året var 1997, när det efter stora spekulationer offentliggjordes att prinsessan Victoria hade drabbats av ätstörningar. Efter det uttalandet betedde sig media som gamar, och publicerade något nytt i frågan så fort de fick möjlighet. De spelregler som finns för press, radio och TV säger tydligt att man ska avstå från publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning. Varför? Jo, man vill skydda den personliga integriteten och värna om privatlivet. Jag anser i fallet inte att allmänheten hade med hela händelseförloppet gällande hennes sjukdom att göra. Om jag hade fått bestämma hade det publicerats att hon hade ätstörningar, för det är något som rör oss på grund av hennes rollsom kronprinsessa. Sedan hade jag valt att ha det ganska tyst tills det att kronprinsessan meddelar att hon är frisk igen, så vida det inte händer något stort där emellan. Hon må som sagt vara en offentlig person, men vi har inte med henne att göra i frågor som rör henne och ingen annan.

Liknande händelse kan man hitta tidigare i år. När hennes trolovade Daniel Westling genomgick en njurtransplantation. Hur han mår blev också plötsligt viktigt för allmänheten att veta om. Vi hittade rubriker i stil med "Kommer Daniel duga för hovet?" och "Kan Daniel bli pappa?". Ja, du läste rätt. Media byggde hönor av en fjäder och började spekulera i både det ena och det andra. Än en gång, media gjorde -enligt mig- ett övertramp när de publicerar mer fakta än vad allmänheten bör veta. Visst är det många som vill veta att han är sjuk. Men, jag har svårt för alla spekulationer där emellan.

Utan att generalisera allt för grovt skulle jag vilja påstå att det är kvällspressen som stöter på den röda flaggan i majoriteten av fall som det döms till pressetiska övertramp. Jag frågar mig, skriver man "för mycket" för att stilla din och min nyfikenhet? Eller, förvandlas ögonen till dollartecken och det enda de ser är ökade försäljningssiffror? I kvällspressens fall känns det mest troligt att det är dollartecknen som spökar...

Jag tycker att det är viktigt att man följer spelreglerna. Visst, de är inte juridiskt bindande. Men, de är framtagna av människor i branschen, vilket kanske gör dem ännu viktigare att följa? Innan man publicerar, fundera på en viktig fråga: Är den här informationen till för allmänhetens intresse? Vill de läsa informationen, eller bör de läsa informationen? Självklart kan de båda kombineras. Men, det första påståendet i ensam sits, det funkar aldrig!

Vi är välsignade med att ha lagar om tryckfrihet och yttrandefrihet som gör att media har relativt fria tyglar. Att se sina gränser är då viktigt för att det journalistiska arbetet ska kunna ses som det fina hantverk, som jag anser att det faktiskt är - om det görs på rätt sätt.

Din dröm ger åt tanken vingar...

2009-11-06T00:00:00.002+01:00

...den blir verklig då
I drömmen du allt betvingar
och allt du vill ha kan du få.
(ja, jag är lite sugen på att se Askungen)

Jag har drömt hur mycket konstigt som helst den senaste veckan. Det är konstigt, för vanligtvis minns jag inte en endaste liten dröm. Men nu dröms det plötsligt för fulla segel om nätterna. Jag kan inte låta bli att bli nyfiken på vad mina drömmar betyder, och varför drömmarna är så underliga. Jag menar, det är sällan någon av drömmarna är verklighetstrogna. Det är nog därför jag inte lyckas somna i detta nu, för att jag funderar över vad som ska drömmas här näst.

Det finns ju de som påstår att man drömmer om det man tänkte på precis innan man somnade. Det puckot som kom på den idén skulle jag vilja ha ett snack med. För, jag tror inte alls på den principen. I natt drömde jag exempelvis att jag och min kombo Josse skulle flytta till en exakt likadan lägenhet som den vi har nu. Enda skillnaden var att mitt sovrum var lite annorlunda. Då tyckte min lilla Josse att det bara var jag som behövde flytta mina saker, eftersom att våra andra saker skulle hamna på plats av sig själv. Varför? Jo, för att den nya lägenheten såg ju i övrigt ut som den vi har nu. Eh, det känns inte riktigt som något jag skulle ligga och fundera över i väntan på John Blund... Därför är den teorin om varför man drömmer om saker och ting totalt sågad från min sida. (övriga drömmar sågar också idén, men de är antingen inte till för allmänhetens ögon eller så är de för jobbiga att redogöra för)

Jag får nog forska vidare om drömtydning imorgon. Nu ska jag invänta John Blund och nattens nya drömmar.

Sov gott mina vänner.

Blogginlägg A: NYHETSVÄRDERING

2009-10-19T17:34:00.004+02:00

Vad karaktäriserar en bra nyhet, och vad är det som gör att vi väljer att ta del av den? Det är frågan varje skribent frågar sig när det är dags att bygga kakan av ingredienserna. Med andra ord bygga en artikel av stoffet.

Det finns en mängd forskare som grävt djupare inom ämnet nyhetsvärdering. Bokhyllan skulle kunna bli fylld av endast dessa verk. De är dock alla i princip överens om samma grundstenar om vad som gör en nyhet bra och läsvärd.
Självklart skall det vara något nytt och aktuellt. Det som händer just nu är självklart mer attraktivt att ta del av, jämfört med 1700-talets historieböcker.
En bra nyhet ska också vara till nytta för läsaren, eller vara underhållande. Ja, varför skulle man annars vilja läsa den?
Nyheten ska också vara oss nära, både geografiskt och personligt. Naturligtvis blir jag mer nyfiken om nyheten ägt rum i min hemstad, jämfört med på andra sidan jordklotet. Det samma gäller det som man kan göra egen personlig anknytning. Människan håller alltid sig själv närmast, oavsett sammanhang. Vad det än handlar om, blir det mer intressant om nyheten drabbar just dig.

En nyhet, som ploppade upp för första gången den 10 september (på min födelsedag för övrigt), var nyheten om de giftiga jeansen. Det är en nyhet som fortfarande inte har svalnat. Jag hörde ett inslag om det på radion senast i förrgår. Det är ett underbart exempel på mitt sistnämnda exempel för vad som gör en nyhet intressant. När man får nyheten om att ens jeans kan framkalla klåda, allergier eller i värsta fall brännskador blir vi alla intresserade. Jag menar, vem har inte minst ett par jeans liggande hemma i garderoben? Eftersom att vi alla är ägare av ett par jeans, berör det oss personligen exakt där vi befinner oss just nu. Det blir alltså nära både geografiskt och personligt, plus att vi inte visste om det sedan tidigare. Perfekt - en bra nyhet! Att 60 människor har dödats i Pakistan samma dag, blir plötsligt inte lika läsvärt som historien om jeansen. Hur hemskt är inte det kan man fråga sig? Som jag sa, människan håller alltid sig själv närmast. Vi i Sverige befinner oss ganska långt ifrån Pakistan, samt att vi med största sannolikhet inte känner något av de 60 dödsoffren. Hur hemskt det än låter, kommer därför majoriteten av oss att läsa nyheten om jeansen framför historien om döda i Pakistan. Varför? Jo, för att det drabbar just dig.

En annan fråga som många av oss frågar sig just nu är: Vem kommer att bli ny förbundskapten för det svenska herrlandslaget i fotboll? Det är nu klart att Lars Lagerbäck avgår, efter sina elva år på tronen. Det spekuleras fram och tillbaka om vem som kan bli ersättaren. Det hetaste tipset just nu är kanske Sven-Göran "Svennis" Eriksson. Vem det nu blir, återstår att se. Men en sak är säker, jag är inte ensam om att följa händelseförloppet. Först och främst, det berör oss svenskar för det ligger oss nära geografiskt. Det är också över lag många svenskar som är fotbollsintresserade, och det berör oss då personligt. I alla fall då det handlar om landskamper. Det är helt klart en nyhet som intresserar oss, eftersom att fotboll ligger oss varmt om hjärtat. Efter matchen mot Danmark på nationaldagen i år, har jag flertalet gånger sagt att det ultimata är att alltid sända fotboll på denna dag. Tror aldrig vi haft så många patriotiska svenskar innanför rikets gränser på nationaldagen, trots att vi till Dannebrogens glädje tyvärr förlorade matchen. Oavsett, vem som blir ny förbundskapten är just nu en het nyhet.

Sist men inte minst. Svininfluensan. Tror ingen kan ha undgått att få information om detta nya virus. Att det berör oss mer om det är geografiskt nära märker man nu extra tydligt. I lördags skrev NWT att man nu har bekräftat fall av svininfluensan här i Karlstad. Plötsligt låter folk mer oroliga än tidigare, och det diskuteras om hur vida man ska vaccinera sig eller ej. Varför detta plötsligt ökade intresse? Jo, för att nu har vi fått smaka på ett fall i vår närhet. Det blir då mer aktuellt, en mer intressant nyhet. Jag själv, som sitter här med min förkylning och skriver, funderar över samma sak. Ska jag vaccinera mig? Jag har hört att man inte kan bli smittad av svininfluensan om man redan har ett virus i kroppen. Jag med min förkylning sitter alltså för tillfället säker. Jag är därför just nu, för första gången ganska tacksam för min snoriga näsa. Jag lutar mig därför tillbaka och följer den nu -för oss Karlstadbor- ännu hetare nyheten och bestämmer mig angående vaccinationen en annan dag.

Ja, det blev en trevlig helg!

2009-10-12T19:00:00.002+02:00

Har nyss spatserat in i lägenheten i Karlstad igen efter en helg hemma i Trollywood. Ja, Trollhättan för er som inte förstod. Det har varit en riktig toppenhelg, trots att blå-gult tydligen glömt bort hur man ser till att vinna över Danmark i fotboll...

En ung herre gjorde igår en topplista över min helg. Kanske inte stämmer till fullo, men jag tyckte att den var trevlig. Så jag använder den ändå:

1. Tacobuffén på Överby
Ja, du har läst rätt. Nu har även jag smakat denna legendariska buffé. På Överby köpcentrum i Trollhättan. Efter att ha hört hyllningstal efter hyllningstal om denna buffé, kände jag att det var dags att provsmaka. Självklart var förväntningarna mycket höga. Tro det eller ej, jag får nog erkänna att buffén höll hög standard, då den innehöll allt man kan tänkas vilja ha på tallriken när man käkar tacos. Jag kommer inte inleda egna hyllningstal till tacobufféns ära, men, jag kommer garanterat äta den igen.

2. Queenkonsert
Det var fantastiskt! Champions of Rock gjorde ett stopp i Vänersborg för att förgylla får söndagskväll. Fantastiskt! Peter Johansson gör så sjukt bra versioner att musiken, att han i vissa fall nästan gör det bättre än självaste Freddie Mercury om du frågar mig. Spelningen var så trevlig att jag nästan överväger att köpa en ny biljett för att få uppleva det hela en gång till. Det kan jag ju dock nästan göra, eftersom att jag självklart köpte CD-skivan.

3. När tåget stannade i Åmål.
Ja, det kan man ju fråga sig varför det var så trevligt. Jag har nämligen suttit många gånger det senaste och funderat över hur det är i Åmål. Så jag blev helt enkelt himla sugen på att hoppa av tåget och kila ner på torget för att hitta en loktare och göra honom sällskap på den lilla bänken för att kika på folk. Till slut tog jag naturligtvis mitt förnuft till fånga och stannade kvar på tåget. Jag menar, jag var ju tvungen att åka ända till Trollhättan för att få smaka på tacobuffén liksom.

Nu idag, när jag satt på tåget i motsatt riktning, tillbaka till Karlstad. Då var jag inte lika road när tåget stannade i Åmål. Då fick jag nämligen nytt sällskap på tåget. En extremt jobbig människa som satte sig bredvid mig och berättade om sina alkoholproblem hela vägen till Karlstad. Roligare föreläsningar har jag fått i mina dagar. Som om inte det vore nog, satte det sig dessutom en gubbe mitt emot med musik i öronen och sjöng med. Ja, han sjöng. Högt som satan! Och fult och bedrövligt dessutom. Den resan som var från Åmål till Karlstad kan ha varit den mest fasansfulla tågresa jag någonsin upplevt. Och jag hoppas att jag slipper uppleva någon värre...

Vad har vi lärt oss av detta? Akta dig för tåg, puckon gillar att hålla till där!

God afton.

Ack Värmeland du sköna...

2009-10-04T15:43:00.002+02:00

...du härliga land.
Du krona för Svea rikes länder!

Nu har jag bott här, i Värmelandet det sköna i snart 1 år och 2 månader. Min kära mor har bönat och bett ända sen dess att jag ska få bort mitt "hemska" trollhättemål och lägga på ett litet trevligt stänk av värmländska. Hon tycker av någon okänd anledning nämligen att värmländska är härligt och trevligt. Jag har ända sedan dess föraktat hennes önskan och pratat som jag alltid har gjort. Ända tills igår. Det var då det hände. Jag sa använde av egen fri vilja, helt självmant, utan att tänka mig för ordet dret. Ja, du hörde rätt. Dret!! Min mor hade varit stolt. Det hade gjort hennes dag. (bör kanske dock noteras att hon inte hade varit stolt för att jag valde just dret. Utan snarare för att det flög ett värmländskt ord ur min mun)

Jag har dock på sista tiden hamnat i en miljö som innefattar stora mängder värmländska. Tror bestämt det har spelat in i gårdagens ordmissbruk. Jag får dock hålla med min mor, och hålla med om att det kan vara trevligt. Och roligt. Ofantligt roligt! Jag har varit nära att gå en död till mötes, via ihjälskrattning ett antal gånger vill jag lova.

Vad jag har lärt mig är dock att man skulle behöva göra små ordlistor för olika dialekter. Ja, jag skulle behöva en över värmländskan. Mina vänner har hittills fått leka läromästare i ämnet. Jag känner att mitt ordförråd redan är betydligt rikare. Jag har lärt mig ord som döven och skvaling. Och man skola icke förglömma ordet loktarvänna. Kan vara en personlig favorit. Men visst är det logiskt. Istället för att säga att man ska "gå en liten runda och kika likt en nyfiken loktare", (ja, en loktare är visst i sin tur en nyfiken "göbbe" som sitter och hänger på stan och kikar på folk), varför inte bara sammanfatta det till loktarvänna. I like it. Länge leve värmländskan.

Ännu ett igenkännande drag är visst att man ska avsluta alla ord med bokstaven e. Jag menar, varför säga sleva när man kan säga sleve? Och varför säga spela när man kan säga spele? Även för ord avslutandes med bokstaven e, har jag en personlig favorit:
Rikssvenska: Dem gamla. - Värmländska: Di gamle.
Ofantligt roligt om du frågar mig.

Finns även ännu ett utmärkande drag, som jag börjar tro sitter genetiskt i varje värmlänning. (eller ja, i alla fall i dem från Åmål) Jag pratar ju självklart om denna stora kärlek som de alla hyser till taco-buffén på Överby. Det senaste så har varje värmlänning jag stött på hyllat den satans buffén. Själv får jag banner för att jag som trollehättebo aldrig har ätit den. Man får nog helt enkelt dra sig dit.

Ja, vad kan man säga. Värmland kanske är ganska trevligt trots allt.

När livet liknar en fotbollsmatch...

2009-09-28T11:48:00.002+02:00

Ibland känns det som att man lever livet på en fotbollsplan. Man hamnar i läget att man eventuellt skulle kunna göra mål, men man gör inte mål. Istället passar man bollen vidare, och man får aldrig veta om man hade satt bollen snyggt i krysset, eller om man hade missat totalt. Kanske är det därför man passar vidare. För att slippa få veta. Man passar vidare, för att slippa den eventuella besvikelsen. Man är för feg för att riskera att förlora. Man är livrädd för att man ska missa målet och istället sätta bollen i ribban.

Frågan är dock när man förlorar som mest. Det är den frågan som snurrar fram och tillbaka i mitt huvud. Förlorar man som mest när man satsar på målet, men ändå missar? Eller, förlorar man som mest när man passar vidare bollen, och aldrig får veta? Jag har en känsla av att det är en boll som lär få snurra runt i mitt huvud ett tag till...

xoxo

Gnälltantens återkomst!

2009-09-13T23:23:00.002+02:00

Nu kanske ni tror att jag har hakat upp mig på gnälltanter. Ja, i sådana fall endast av anledningen att det kryllar av dem! Idag har jag dock mött det värsta exemplet genom tiderna. Det var när jag och min vän Linn skulle kolla på en lägenhet på Herrhagen som vi hittade denna gnällapp, som någon tejpat upp precis vid entrén. Det var så sagolikt att jag var tvungen att fota eländet bara för att bevisa för er -mitt herrskap- vad jag menar med gnällappar. Okej, jag vet självfallet inte till hundra procent att detta fint diktade verk är gjort av en gnälltant. Det skulle mycket väl kunna vara någon från det manliga könet som varit poetisk. Men, en gissning från min sida - en typisk gnälltant!

"Till dig som har det otroligt dåliga omdömet att ha dundrande efterfest till 06-07 på morgonen. Tror du att du bor i en isolerad bunker? I detta hus har du ett fenomen som kallas "GRANNAR"!!! Har inte lust att sitta och vänta på att din efterfest ska ta slut igen!!! GÖR ALDRIG OM DETTA!"

Men snälla lilla gnälltant. Hur tusan orkar du?
Men man tackar. Jag och Linn fick oss i alla fall ett rejält garv.

Gnälltanternas mening med livet

2009-09-06T17:10:00.003+02:00

Jag var precis en god medborgare och var nere vid sopstationen för att återvinna lite skräp. Duktigt av mig. Väl där mötte jag en liten gullig tant. Trodde jag. Det dröjde inte länge innan jag fick höra gnället om hur dåliga "vi ungdomar" är på att sortera skräpet. Hallå eller! Jag står ju för tusan här och sorterar, tänkte jag! Det var på vägen därifrån jag insåg att det var ingen idé att irritera sig på tantens gnäll. Det ligger i gnälltanters beteende, de måste få utlopp för sitt gnäll varje dag. De kan inte hjälpa det. De måste gnälla. Men hur satan orkar dessa tanter gnälla på extremt! Var lite positiv för fan! Bli som de små gulliga tanterna som inte gnäller istället! De gillar jag!

Igår träffade jag också på en gnälltant. Inte så konstigt för den delen. De måste ju ge sig ut bland folk för att hitta sina offer som ska få höra gnället. Igår satt jag i alla fall på bussen. Fick en gullig tant bredvid mig. Än en gång, trodde jag! En hållplats höll hon nog klaffen innan gnället plötsligt vällde ut ur truten. "Vi ungdomar" är ju så jäkla ohyfsade. Vi har inte vett nog att låta de äldre sitta. Vi bara sitter kvar och tittar och låter de gamla tanterna stå. Konstigt tänkte jag. Alla de gamla som åkte med bussen fick en sittplats. Ja, för att någon av "oss ungdomar" reste på oss och erbjöd platsen. Men ja, vi är ändå ohyfsade. Fråga vilken gnälltant som helst!

Efter sopstationen förut. På väg upp i trapphuset tillbaka till lägenheten. Då fick jag se en lapp om en borttappad nyckel. Då kom jag och tänka på alla lappar som gnälltanter gillar att skriva. I våras till exempel. Då satt det en lapp i hissen. "Du som röker i hissen. Obs, vi vet vem du är! Sluta med det. Annars kontaktas bovärden!" Okej, om de nu vet vem som röker i den sablans hissen, varför inte stoppa gnällappen direkt i dennes brevinkast? Nej, jag tror jag vet varför:

Gnälltanterna vill att så många som möjligt ska få smaka på deras gnäll.

Jäkla gnälltanter!

Ensam och inlåst

2009-08-31T16:17:00.004+02:00

Det blev en händelserik morgon. Utan tvekan. Jag hade som vanligt ett tajt schema, vilket innebär inte allt för många minuters marginal. Det var bara en sak kvar att göra innan tiden var ute: Att hämta cykeln. Allt gick enligt planerna. Ja, tills det att dörren till hissen inte gick att öppna. Så där satt jag. Ensam och inlåst. I hissen! Hallå eller!

Det fanns inte mycket att göra. Bara att stanna kvar i hissen -ja, jag hade ju visserligen inget annat val- och trycka på knappen för nödsignal. Det tjöt som fan, det gjorde det. Synd bara att ingen annan än jag verkade höra den satans signalen. Jag var fortfarande ensam och inlåst. Och mobilen funkar ju som bekant inte heller när den är ensam och inlåst i just hissar... Taskigt läge.

Men, efter ett tag såg jag ett mycket välbekant ansikte kika fram i i den lilla rutan på hissdörren. Olle! Olle kom till min undsättning! Då blev jag glad. Jätteglad!

Min kära vän Olle ryckte lite i hissdörren, och begav sig sedan för att hämta förstärkning. Då, precis utan vidare, bestämde sig hissen för att leva sitt egna liv och åka iväg. En våning upp åkte vi. Där gick det sen att öppna dörren. Jag var fri! Fri som fågeln!

Vad har vi lärt oss idag mån tro? Jo, Olle är en duktig hjälte.
Dagens tips blir alltså: Om ni skulle få för er att åka i en hiss som bestämmer sig för att låsa sig själv. Se till att ha Olle i närheten! Han vet minsann hur en hissdörr ska dras! ;)

Ha en trevlig afton mina vänner.

Det jag hatar allra mest just nu är...

2009-08-27T21:47:00.002+02:00

...MYGGOR!

Att jag hatar dem är egentligen en underdrift. Det finns inte ord för hur extremt mycket jag avskyr de små vidriga krypen.

Under sommaren i Trollhättan har jag kanske fått utstå två stycken myggbett. På sin höjd tre. Nu har jag precis räknat alla myggbett som kliar på mina ben. Jag hittade 37 stycken! Helt sanslöst! Jag har aldrig varit med om något liknande. Då bör tilläggas att jag endast räknat betten på benen. Övriga kroppen är inte fullt lika skadad... Men det räcker gott och väl.

Det är en hel vetenskap för mig, att det i Värmland finns så extremt mycket mer mygg än vad det finns i Västergötland. Ta inte illa upp, ack Värmeland du sköna. Men, jag föredrar antalet irriterande mygg i Trollhättan. Alla gånger!

Blir jag inte kvitt dem skall jag med bestämdhet bege mig för att snabbare än kvickt investera i både mygghatt och myggspray.

Jag har en sista sak att säga, för den som inte fattat, jag hatar myggor!

Nu blir det sängen. Snart Karlavagnen. Sen godnatt.

Radion - min gamle trogne vän

2009-08-23T21:25:00.004+02:00

Igår gjorde jag en god gärning. Ja, så ser i alla fall jag det. Jag gjorde något för att bevara de medier vi har idag. Jag köpte en radio. En silverfärgad klockradio med alla dess finesser. Kan ni tänka er, med både med funktioner som sleep, snooze och alarm etc. Ja, en prima klockradio det förstår ni det.

Det hela började här om kvällen, i fredags. Det var karlavagnen på P4, än en gång med Birro vid mikrofonen. Jag ville lyssna. Men, just denna kvällen bestämde sig webradion för att krångla. Inte ett enda litet pip som kunde tas för karlavagnen. Knäpptyst var snarare melodin. Så det blev varken Birro eller Karlavagnen den kvällen. Det var då jag bestämde mig. Man kan inte lita på webradion. Jag måste ha en riktig radio. Så, en klockradio det blev.

Tidigt nästa tag -alltså igår- gjorde jag slag i saken och tog bussen ner till stan. Jag gick in i första bästa butik som kunde tänkas ha vad jag sökte. Och jag hittade den. Min nya klockradio. Den spelar sina toner i detta nu. Jag ska snart somna till radions ljud. Blir inget karlavagnen ikväll. Men, jag somnar tryggt i vetskap om att imorgon kan ingen webradio i världen köra käppar i hjulen och förstöra möjligheten till karlavagnen. Så det så.

Nu mina vänner säger jag godnatt.

Sveriges mest knäppa campare

2009-08-07T09:41:00.002+02:00

Jag har fått en idé. Inte vilken idé som helst. Jag skulle kalla det en extremt spännande idé. Här kommer det: Jag ska skriva en bok. Yeah, you heard me, en bok.

Som ni kanske vet så jobbar jag denna sommaren i en reception. I en reception på en camping. Det är genom mitt jobb som jag fått denna idé om att skriva en bok. Boken ska nämligen handla om campinggäster. Jag skulle tro att boken blir högst underhållande. För varje dag när jag jobbar, blir jag totalt förundrad över hur många knäppa människor det finns på denna jord. Så därav titeln på min kommande boksuccé: Sveriges mest knäppa campare. Det finns så många människor som får en att totalt tappa hakan. Ibland undrar man ju om de har riktigt alla indianer i kanoten. Eller alla hästar i hagen. Eller kanske alla muffins i korgen. Eller min favorit; hissen går kanske inte riktigt ända upp. Låt oss bara säga en sak, de är himla underliga. Självklart inte alla. Men en del.

Denna veckan har varit extra spännande på denna fronten. Jag tror att jag skall ge er ett smakprov på vad det finns för folk. Igår träffade jag på en människa, en människa som jag skulle kalla en klassisk stereotyp. En stereotyp man ofta skämtar om, fast som jag helt ärligt trodde -eller kanske i alla fall hoppades- inte existerade in real life. In kom i alla fall denna gubbe. Iklädd fiskarhatt, vit t-shirt, beige "safarieväst", korta shorts i samma färg, sandaler med strumpor i och naturligtvis nyckelband kring halsen samt magväska. Snälla, rätta mig om jag har fel men går det att bli osexigare än så? Inte enligt min mening i alla fall. Stilmissen är grov redan vid strumpor i sandalerna om du frågar mig. För att inte tala om den fasansfulla magväskan.

Sen har vi ju kvinnor som är sjukt galna i glassen nogger att de förvandlar glassboxen till ett tredje världskrig i jakten på den. Kvinnor som tror att svenska pengar kan göra henne blind, ge henne hudutslag eller i värsta fall ta livet av henne. Danskar som skället ut en för att man inte förstår deras gröt-i-munnen-språk. Folk som har öppet ljudligt sex i duschen. Galen svensk som anklagar campingen för att hålla på med svartaffärer. Män som lyckas prata i 40 minuter om ishotellet i Norrland - helt utan pauser. Folk som blir förbannade utan att man fattar varför.

Ja, listan går att göra längre. Mycket längre.

Mer av detta i Emelie Petterssons kommande debutroman. Håll ögonen öppna efter höstens stora succé: Sveriges mest knäppa campare.

En uppfinning värd guld

2009-08-04T09:01:00.003+02:00

Nu börjar dagarna sakta men säkert räknas ner. Snart är det dags att packa väskorna och flytta tillbaka till Karlstad för ännu ett år. I och med det börjar jag känna en viss stress. Man känner att man måste hinna med så satans mycket här hemma i Trollhättan innan man åker. Man måste hinna träffa den och den och den. Man måste hinna göra det och det och det. Och man inser att man inte kommer hinna med allt. Tråkigt, men vad tusan. Man hinner inte allt här i livet. Det är i alla fall vad jag försöker intala mig själv just nu.

Jag vet inte om jag längtar efter att flytta tillbaka. Eller om jag vill att tiden dit skall gå otroligt långsamt. Samtidigt som jag kommer tycka att det är himla jobbigt att inte kunna träffa mina vänner i Trollhättan varje dag, vilket jag är van vid över sommaren. Så saknar jag ju Karlstadsfolket enormt mycket. Och jag vet att hösten uppe i Värmlansskogarna kommer bli otroligt rolig. Men, trots allt så blir man lite kluven.

Jag har därför kommit på en sak jag tänkte uppfinna. En garderob som man kan förflytta sig i. Typ som i Narnia. På så vis skulle jag kunna vara i Trollhättan och Karlstad på samma dag - varje dag! Känner jag för att fika med Trollhättebrudarna, då går jag in i garderoben och åker "hem". Vill jag sedan samma kväll slå klackarna i taket på en krog i Karlstad, ja, då går jag än en gång in i garderoben och åker "hem". Kanske vill jag efter utekvällen sova i mitt gamla flickrum. Finns det någon som kan gissa hur jag gör?

Hallå, jag går in i garderoben och åker "hem", ditt pucko.

Heart vs. Head

2009-08-01T10:52:00.002+02:00

God morgon mina vänner.

Ibland är man lite knäpp. Inte så farligt. Men ändå knäpp. Knäpp kanske är fel ord. Det handlar ju om att två olika delar av en säger två olika saker. Frågan är, vad skall man lyda? Nej, det är just den frågan jag inte har svaret på.

Man blir sjukt snurrig när detta fenomen får för sig att dyka upp. Huvudet säger en sak. Hjärtat säger en annan sak. Det är det som blir knäppt. Oavsett vad man väljer att följa, så säger man ju emot sig själv. Man vinner liksom inte hur man än gör. För en del av en förlorar när man väljer den andra sidan.

Hos mig som individ har en del av de två lyckats jobba sig lite extra stark. Huvudet. Det jävla huvudet. Så om hjärtat någon gång skulle ha rätt, då gäller det att det har huvudet på sin sida. För det är alltid huvudet som vinner. Det jävla huvudet! Huvudet tror alltid att det är lite smartare än hjärtat och ska alltid bestämma.

Om nu hjärtat för en gång skull skulle behöva vinna. Hur tusan skall det gå till? Dags att bygga en attackplan för hjärtat. The head is going down. It won't no what hit it.

Sockersöt...

2009-07-26T15:34:00.003+02:00

Ursäkta då att jag inte har bloggat på länge. Men, nu under sommaren har jag faktiskt inte haft varken tid eller lust. Faktiskt.

Jag ska dock berätta om en tung last för mig just nu. Socker. Socker. Socker. Ja, jag har ett sådant extremt sockerberoende. Det är inte klokt. Sanslöst. Jag vill äta godis hela tiden. Ja, hela tiden! Men det är ju sååååå gott! Jag får liksom inte nog.

Men, nej. Så kan det inte fortsätta. Jag har nu tagit mig i kragen och går ut och gör det officiellt: sockersuget skall bort! Bort, bort, bort! Men hur lätt är det. Jag sitter just nu på jobbet, i receptionen här på campingen. Ja, jag bloggar just nu på arbetstid. Mycket busigt av mig, I know. Om du läser chefen, förlåt mig, jag skall icke göra om detta! I alla fall inte låta det bli till en vana...! Men, jag har frestelsernas frestelse här på jobbet. Det är inte lätt! Det finns ju glass, godis, läsk och chips i varje liten vrå! Inte okej! Jag vill ju äta upp alltihop så fort jag bara kan!

Så, hur hanterar jag problemet? Jag gjorde här om dagen en sökning på just "sockerberoende". Hur blir man av med det? Jo, man ska tydligen smaska i sig mängder av frukt, naturella nötter och en liten bit mörk choklad varje dag. Det ska tydligen vara en bra början innan man trappar ner ytterligare. Så ja, jag har hittills tryckt i mig två frukter idag. Och just i detta nu sitter jag och knaprar naturella paranötter. Naturella! Jag hatar naturella nötter! Rostade med mängder av salt skall det vara! Men, det skulle ju bryta mot min regelbok för mig själv; att försöka bli nyttigare. Så ja, jag står ut. Varje gång jag råkar titta lite för länge på allt gott som finns här att köpa och suget vaknar till liv, då trycker jag in en torr jäkla -och observera: naturell- nöt i käften och tuggar lyckligt och intalar mig själv att detta är ofantligt gott.

Nej, nu får jag sluta att vara busig och ägna mig åt receptionsarbetet. Och ja, smaska i mig lite nötter också såklart.

God eftermiddag mina vänner.

En trevlig man i sina bästa år

2009-06-29T23:45:00.002+02:00

När jag jobbade här om kvällen kom det in en lustig man i min reception som ville checka in och få sig en plats. En plats för hans tält, han själv och hans katt.

Hans historia blev udda redan från början. Han hade cyklat omkring i Sverige på sin semester i 13 år nu. Och varje år hade katten följt med. Samma trogna katt under alla år Det var en fin katt. Jag skulle kunna uppskatta den, trots att jag inte är någon kattälskare.

Hur som helst. Han blev kvar i receptionen i en dryg halvtimma den lilla mannen. Han berättade om sina upptäcktsfärder. Det var intressant. För varje detalj han berättade blev jag lika förundrad över att en människa som han faktiskt existerar. Så jordnära. Så fri. Han bar på en sådan frihetskänsla. Han cyklade precis åt det hållet han kände för i just den stunden. Han struntade i vad andra tyckte och tänkte om honom. Det enda som var viktigt för honom var att han mådde bra och att han var nära sin katt. Tror aldrig jag har sett en sådan kemi mellan en människa och ett djur. Det var precis som om att mannen och katten förstod varann precis. Som om att det talade ett eget språk som bara de två kunde förstå. Det var spännande. Jo, faktiskt.

Jag önskar ibland att alla människor fick leva med samma känsla i kroppen som denna man utstrålade. Han känner att han kan göra vad han vill när han vill. Han kändes helt bekymmerslös och lycklig. En sådan positiv livsinställning. Jag är säker på att alla skulle vara glada i hans närhet. Han utstrålade glädje på sitt eget sätt.

Hans positiva atmosfär gjorde min kväll betydligt trevligare. Min annars så ensamma och en smula långtråkiga kväll fick leva och glittra för en stund. Det var trevligt. Riktigt trevligt.

Han sa något som jag tyckte var allra roligast. Något som tyder på att han kör sitt race på sitt sätt och är glad för det. Han sa:
"Ibland blir man ju kallad lodis, uteliggare och liknande när man åker längs vägarna. Men de har ju på ett sätt rätt: Jag sover ju ute. Jag väljer att se det som en tolkningsfråga".

Jag tyckte det var fint sagt. Jag tyckte det var roligt. Jag skrattade.

God afton.

Midsommardagen

2009-06-20T17:10:00.002+02:00

Dagen efter midsommarafton. Midsommardagen. Det är precis som dagen efter alla storhelgen, man är ganska trött.

Igår var en himla trevlig dag. Dagen spenderades på kusten, i Lysekil i goda vänners lag. Det var för min del första året på flera år som det kändes som en riktigt traditionell midsommarafton. Hann med allt. Midsommarlunch. Dans kring midsommarstång. Bad. Grillning. Dans. Allt! Allt vad som hör denna svenska afton till! Att skutta omkring stången till toner av små grodorna, prästens lilla kråka eller Andersson och Pettersson och Lundström och jag väckte minnen. Trevliga minnen. En liten nostalgitripp tillbaka till barndomen då man dansade kring stången varje år. Det var himla trevligt. Vi skrattade och hade sanslöst roligt.

Innan kvällen led mot sitt slut hann vi med en svängom på dansbanan. Måste säga att jag tycker att det är underskattat. Nattklubb i alla ära. Men, en härlig bugg eller foxtrott är roligt. Jag tycker verkligen att det är roligt. Men inte tusan går jag ut för att dansa det i vanliga fall. Det är ju tyvärr en ganska hög medelålder på folket på dessa ställen. Med andra ord folk som är lite för gamla för min bekantskapskrets. Men på midsommar dansar vi alla. Alla skrattar ju och har jättekul. Så varför dansar vi det bara på midsommar tro? Ja vad kan man säga, dagens ungdom! ;)

Nu kom jag på en sak som glömdes bort. Vi plockade aldrig sju sorters blommor att ha under kudden och hoppade inte över alla gärsgårdar.
...får komma ihåg det till nästa år.

Tankar om det senaste året...

2009-06-16T23:44:00.003+02:00

Här sitter jag och är vaken. Borde egentligen susa sött. Men icke.

Idag har jag haft säsongens första riktiga arbetsdag på min arbetsplats för sommaren. Trollhättans camping. I år igen. Men jag trivs, så jag är inte den som klagar. Fint att vara tillbaka med kollegorna också. Dessutom, jag jobbar ju på människors semester, vilket höjer sommarfaktorn lite extra. Ja, jag trivs.

Jag kom idag att tänka på att det är drygt ett år sedan vi med glada humör skuttade ut från gymnasiet med studentmössan i högsta hugg! En dag av glädje minsann. Men jag skulle nog inte vilja uppleva den igen. Det skulle aldrig leva upp till den riktiga studentdagen.

Nu har det gått ett år. Tror aldrig jag upplevt ett år som svindlat förbi med en sådan fart. Känns som att det var igår jag stod på flaket och sjöng om studentens lyckliga dag. Men det var det ju inte. Jag har hunnit flytta till Karlstad. Flyttat ännu en gång till en annan lägenhet i Karlstad. Träffat otroligt mycket trevligt folk. Läst 67,5 högskolepoäng. Lärt mig mycket om mig själv och andra. Och helt enkelt levt livet.

Jag har haft ett toppenår.

Inte så konstigt att året gått fort. Det är kanske som man brukar säga - tiden går fort när man har roligt!

Nano nr 9

2009-06-12T14:43:00.000+02:00

Regn.

If I can dream it...

2009-06-10T23:00:00.002+02:00

Ibland minns man saker man upplevt. Saker som man skulle ge allt för att få uppleva igen. Synd att Einstein inte hann få patent på en tidsmaskin innan han kastade in handduken...

Ikväll är just en sådan där kväll. En kväll då jag är på ett humör som får mig att minnas saker jag saknar. Det finns människor jag saknar. Det finns saker jag saknar. Det finns platser jag saknar. Det finns känslor jag saknar. När man tänker på allt blir man glad. Det finns ju trots allt en anledning till att jag saknar det, jag gillade det ju. I samma stund känner jag lite tom. Jag saknar det ju också av en anledning. Anledningen är den att jag inte har de saker som jag saknar i mitt liv just nu.

De finns de som påstår att man drömmer om just det man tänker på innan man somnar. Själv tycker jag att det känns ganska ologiskt. Jag har drömt så knepiga drömmar med innehåll jag aldrig hade kommit på själv. Så hur kan jag då ha drömt dessa drömmar, när jag aldrig skulle kunna tänka tanken? Ja detta blir man ju inte klok på. Men, jag har bestämt mig för att det är värt ett försök. Alla saker jag saknar skall få var sin dag. Jag skall tänka på varje minne på dess specifika dag, i hopp om att jag skall drömma det. På så vis kan jag ju återuppleva alla mina minnen som flyger längre och längre ifrån mig. Jag om det fungerar eller ej återstår ju att se. Jag menar, jag är inte den som bangar innan jag har facit i hand.

Nu tror jag bestämt att jag varit kreativ så det räcker för idag. Dags att sova - och förhoppningsvis drömma!

God afton mina vänner.

Vad ska du rösta på?

2009-05-22T13:24:00.002+02:00

Den 7 juni är det val till EU-parlamentet. För min del är det en självklarhet att man tar vara på sin rösträtt och faktiskt röstar. Ser det mer eller mindre som en förutsättning för demokratin.

Idag när jag gjorde min dagliga läsning på Dagens Nyheters hemsida hittade jag ett test. Ett test som talar om hur dina åsikter stämmer överens med de olika partierna.

För min del blev det bara en bekräftelse på att jag kommer att lägga min röst på för min del rätt parti. Men jag har många vänner som är osäkra beroende på att de inte vet vilket parti som står för deras åsikter.

Här kan ni få hjälp att hitta rätt:
http://www.dn.se/fordjupning/europa2009/vad-ska-du-rosta-pa-i-eu-valet-1.869858

Lycka till.

I'm a star!

2009-05-21T00:13:00.002+02:00

Man står där i strålkastarljuset. Känner doften av framgång. Adrenalinet flödar och man är på topp. På toppen man aldrig tidigare nått. Gitarren gnisslar mästerligt. Varje sträng och varje band är under min kontroll. I'm a newborn star! A rockstar!

Bara några klassiker till innan man får skriva autografer åt alla håll. Skivkontraktet är nära. Jag kommer snart att vara en legend. Jag kommer stå där mitt bland dem. Jimi Hendrix till vänster och Kurt Cobain till höger. Just wait and see!

Och där vaknade jag. Drömmen gick upp i rök. Min scen förvandlas till en studentlya på 24 kvadrat. Strålkastarljuset bleknar till en lampa från IKEA. Antagligen 60 watt. Mina fans försvann. Kvar står Josse. Martina. Jonas. Mattias. En härlig skara för visso. Men inga fans inte. Eller? I mina händer finns inte heller längre Stratan, min vita Fender Stratocaster. Jag känner något plastigt. Nog är det en gitarr alltid. Dock lekande lik en spelkontroll till guitar hero. And guitar hero it is!

Men, vi hade ju i alla fall tur med vädret.

Och Top gun anthem skulle jag ju också kalla trevlig. Jag menar, en minnesbild av en ung Tom Cruise är alltid välkommen på näthinnan. Och kladdkakan äro icke att förglömma. Blev visst en trevlig kväll trots allt. Ja vad kan man säga. Ibland har man tur.

Over and out.

Plötsligt händer det.

Nano nr 8

2009-05-18T13:59:00.001+02:00

Spöregn.

Trött? Oh yes I am

2009-05-14T21:28:00.001+02:00

Idag är en trött dag. På trötta dagar finns det bara ett enda botemedel - sömn. Detta drömmande tillstånd kommer jag snart att ta fasta på genom att faktiskt sova.

Imorgon bär det av till Linköping med hela gänget.
Så nu tar jag en helg ledigt! It's gonna be awsome!

God kväll gott folk.

I jakten på karies och baktus

2009-05-11T20:17:00.004+02:00

Idag hade jag tänkt skriva om något egentligen så ointressant. Jag pratar om tandborstar. Öhh, why? Undrar kanske ni. Men jag lovar, jag har en poäng.

När man kommer fram till avdelningen för tandborstar. På ICA, Konsum eller var tusan du nu väljer att handla. Då möts man av en hel skog av olika tandborstar. Stora och små. Blå och gröna. Tungskrapa eller speciella strån som skall komma åt på ett specifikt ställe i munnen. Ja, ni fattar vart jag vill komma. Det finns hur många tandborstar som helst. Kanske för många. Men hur skall jag veta vilken som passar till just mig?

Om jag hoppar in i en jeansbutik, en frisör eller optiker. Då finns det någon som snabbt är på plats för att ge mig en jeansmodell som passar just mig. En frisör som ger mig ett schampo för just min hårtyp. Och sist men inte minst en optiker som kan plocka fram en glasögonbåge som gör sig bra i just mitt ansikte. Men, var tusan håller fluortanten hus när jag vill ha en tandborste? Ja, inte där jag handlar i alla fall.

Det är alltid en sådan himla hysteri när man går på lågstadiet. Att det skall komma en fluortant och läxa upp barnen om karies och baktus för att lära varje liten unge hur man skall borsta för att lyckas skrämma bort alla tandtroll. Men, till vilken nytta, när de inte vet vilket vapen de skall använda i jakten på trollen i munnen?

Jag har ingen aning om vilken tandborste som lämpas för just min trut. Jag är ett typexempel som alltid faller för reklamerna och köper den coolaste och nyaste tandborsten som finns just då. Så hörni, colgate, pepsodent och alla ni andra: är det kanske dags för fler fluortanter?

Besvikelsernas besvikelse

2009-05-10T18:35:00.002+02:00

Jag gick in genom den stora snurrdörren. Humöret på topp och rullväskan drog jag efter mig i högerhanden. Landvetter var ganska tomt på folk. Skönt, tänkte jag. Då slipper vi stå länge i kön till incheckningen. Det var då det slog mig. Det är inte jag som skall få åka. Det är inte jag som skall på semester. Jag skall bara vinka av min vän. Besvikelsen smög sig sakta inpå mig. Jag måste sett ut som en person som inte bara ätit ett kilo citroner. Utöver citronerna hade personen helt klart dessutom sålt smöret och tappat pengarna. Ni fattar grejen, jag var inte glad.

Det var i den stunden jag insåg att jag hatar flygplatser. I alla fall när jag själv inte skall få åka någonstans. Vanligtvis när man går in på en flygplats brukar det betyda att nästa gång man går utanför portarna är man inte i Sverige mer, utan förhoppningsvis i något varmt och exotiskt land som erbjuder en veckas eller två - semester.

Men så var inte fallet idag. Jag fick inte gå igenom porten och kliva ut i ett annat land. Jag fick nöja mig med att vinka adjö för att sedan gå samma väg tillbaka. Sätta mig i den trogna volvon och återvända hem. Snopet. Helt klart.

En sak är i alla fall säker. Jag hatar flygplatser.

End of story.
God kväll mina vänner.

I wanna know what love is

2009-05-07T22:36:00.003+02:00

Nu är det min tur att behandla detta ämne. Detta ämne du kan hitta i varje blogg. Nu även i den här... Jag tänker på kärlek. Detta starka ord. Men, vad betyder det egentligen? Tänk er en människa som aldrig hört ordet tidigare. Hur tusan skulle man förklara det? Gjorde en enkel sökning och fick en fin variant: Kärlek är en känsla som präglas av en stark ömhet och tillgivenhet. Är det verkligen så enkelt? En beskrivning av detta ord känns som en uppradning av ytterligare ord, som bara i sig själva också skulle behöva en vidare förklaring. Har vi där hittat svaret på gåtan? Svaret till gåtan om vad kärlek faktiskt är? Svaret kanske är att det inte går att förklara?

Tänk om livet kunde vara så enkelt att man kunde se det som en bok. En bok med olika kapitel. Till varje kapitel skulle det finnas en handbok med facit. Ett facit som berättar hur man skall göra vad och när man bör göra det. Ack vad livet skulle vara lätt. Men, kanske ganska tråkigt. Men ibland, skulle jag inte tacka nej. Ibland skulle jag villa ha ett sånt där facit. Ett facit som kunde lova att jag gör rätt.

Jag kan inte berätta för dig vad kärlek är eller vad det betyder. Detta ord som genomsyrar varje liv, varje människa, varje låttext... För ordet betyder en sak för mig. Och en sak för dig. Ett luddigt ord som skulle behöva ett facit. Jag skulle kanske behöva ett facit. Mitt i denna labyrint av odefinierade ord. I jakten på svaret till frågan. Vad är kärlek?

Thank you for the music

2009-05-06T23:00:00.002+02:00

Idag avslutades min ensemblekurs här på uni. Avslutet blev en konsert. Mycket trevligt. Vi spelade jazz i min ensemble. Jazz och åter jazz. Också mycket trevligt. Kommer att sakna det.

Mitt i all jazz kom jag att tänka på vad extra glad man kände sig. Självklart är jag glad annars också, men det var lite extra glöd. Leendet sträckte sig lite högre och bredare. Plus att solen sken i Karlstad. Vackert. Jag tror faktiskt helt på sant att musik är bra för själen. Jag som redan är glad, blev lite gladare. Då borde det ju vara den bästa medicinen som går att hitta för de som känner sig ledsna och nere. Am I right? Absolut.

Musik gör en inte bara glad och pigg. Musik skapar samhörighet. Jag menar inte bara på så enkel nivå som att jag och gänget jag spelade med har blivit vänner och har kul ihop. För visst har vi det. Men, jag vill gå ett steg längre. Tänk er en vilsen själ, alldeles ensam. Denna person älskar ett visst band. Även fast denna vilsna själv inte känner samhörighet tillsammans med någon, kan denne göra det genom musiken. För det finns många fler där ute i världen som älskar samma musik.

Kort och gott, musik är glädje. Yes, you heard me. Glädje!

Imorgon bär det av till varmare breddgrader. Dock inte så mycket varmare, men, i alla fall 18 mil närmare ekvatorn än vad jag befinner mig i just nu. Det vankas finbesök från min vän Sandra från Tyskland. Så, Trollhättan here I come.

God afton mina vänner.

I want candy

2009-05-04T22:56:00.003+02:00

Idag har mitt nya liv börjat. Jo, det är sant. Mitt i detta nya sunda tänk är jag dess värre en smula sugen på godis. Men, jag tänker bara på godis. Jag äter inte en endaste en. Faktiskt!

Vad jag kom att tänka på är att det ganska ofta är en godis i godispåsen om man verkligen inte gillar. I gott och blandat har vi lakritsen. I vingummipåsen har vi den gröna. Sist men inte minst har vi tutti frutti innehållande ett och annat överflödigt grönt päron.

Lakritsen i gott och blandat är egentligen inte mer äcklig än någon annan lakrits. Men, jag gillar inte helt enkelt inte lakrits. Nej föresten, det var en underdrift. Jag hatar lakrits. Vad som gör den extra störande i just gott och blandat är att alla de övriga små läckerbitarna i påsen är ljuvliga. Lakritsen bryter dock helt klart mönstret.

Den gröna i vingummipåsen skall jag inte bli överflödigt pratig om. Den smakar bara inte gott. Den smakar på ren svenska spy. Bort med den! Ett tag fanns det dock specialpåsar med vingummin, med bara svarta och röda. Finns de fortfarande, någon som vet? Det var en riktig hit. Jag älskar de röda och svarta. Klara favoriter från min sida!

Sen har vi tutti frutti. De små gröna päronen går ju att äta. Inte helt totalt vidriga. Men, ändå inte speciellt goda. Man klarar sig helt klart utan dem.

Godis, godis, godis. Detta ljuvliga ting. Jag gillar det ganska mycket, tyvärr. Men, det kanske är så här jag skall lyckas hålla mig kvar i mitt "nya liv", genom att tänka på de mindre uppskattade godisarna. Jag tänker i vilket fall inte bli någon extrem nörd-sund-människa. Men, jag tänker innföra regeln med lördagsgodis. Trevlig regel måste jag säga. Lördagar var ju helt klart den bästa dagen när man var liten. Det måste garanterat ha berott på lördagsgodiset. Det är i alla fall vad jag försöker intala mig just nu...

God afton kära vänner.

Var glad, var glad, var glad!

2009-05-03T17:04:00.002+02:00

Ibland är livet svårt, jag vet, men man måste vara positiv. Se på det som är gott i livet och komma ihåg vad som är viktigt. Man får inte glömma det där lilla, det där som alltid finns där. Man glömmer lätt det lilla, det viktiga bara för att det är så självklart. Men om man skulle bli av med det självklara, det är då man fattar vad viktigt det är. Som man brukar säga, man vet inte vad man har för än man har förlorat det.

Jag är oftast en glad människa. Jag har oftast roligt, och om jag inte har det så ser jag till att ha det. Då får man skratta. Skratt är en fin sak. Skratt får människor att må bra. Folk borde skratta mer än vad de gör. Det är alldeles för underskattat.

Jag kanske inte alltid är världsmästare på att vara en god hjälp i situationer då andra människor är ledsna. För jag löser alltid allt tråkigt med ett gott skratt. Synd att det inte funkar för alla.

Men, ni vet att jag finns här. Det är det viktiga. Att man vet om det. Men, jag gillar att skratta, man är glad då. Det är därför jag är en sund och positiv människa. För att jag skrattar och blir glad. Så försök. Skratta, skratta, skratta!

Till alla er som känner att livet är riktigt kasst. Kanske låter klyschigt, men, uppskatta det goda istället för att lägga energi på det som är tråkigt och ledsamt. Det är värt det. Alla gånger. Skratta mina vänner, skratta!

Allt är så mycket roligare om man är glad.

Låt mig vara lite klyschig ännu en gång och avsluta med ett ytterligare ett ordspråk:
Ett gott skratt förlänger livet.
Jag tror på det.
Tro på det du också.

Nano nr 7

2009-05-01T23:32:00.000+02:00

Trött.

Vintern rasat ut bland våra fjällar, drivans blommor smälta ned och dö. Himlen ler i vårens ljusa kvällar, solen kysser liv i skog och sjö.

2009-04-30T14:27:00.004+02:00

Idag är det sista april. Med andra ord valborg. Det är ju som bekant, en dag som de flesta firar på ett eller annat sätt. Jag satt här förut och funderade, i takt med att olika studentföreningar drog sig bort mot campus, vad är det vi firar egentligen? Är det verkligen så enkelt att man firar för att välkomna våren?

Förmodligen inte. Jag kollade upp det hela genom att göra en enkel sökning. Det visar sig att man ursprungligen firar dagen till minne av ett Helgon från år 710. Ett helgon vid namn Valborg. Man hyllade henne för att hon gjorde jorden fruktsam. Tron och firandet har sedan förändrats genom årens gång. Jag måste ändå säga att det vi firar idag, är ju egentligen samma sak som då. De firade att jorden blev fruktsam, vi välkomnar våren. Sen finns det ju de som även ser dagen som en chans att få supa skallen av sig...

Mitt valborgsfirande börjar ikväll. Med grillning i goda vänners sällskap. Sedan får vi se vart vi tar vägen.

Tidigare år har jag alltid varit och sett på en traditionsenlig valborgskör. Men, i år blev tiden lite knapp... Men, jag har ändå sett till att få höra lite sånger. Jag förvandlades till den nya generationens mediemänniska och tog mig en titt på youtube. Inte riktigt samma stämning, men, en bra nödlösning.

http://www.youtube.com/watch?v=zj10eGkbsds&feature=related

Ha en trevlig afton gott folk.

Nano nr 6

2009-04-29T22:32:00.001+02:00

Musik.

Snällheten som bedrar

2009-04-29T16:15:00.002+02:00

Ibland undrar jag, har människan utvecklats till en självupptagen varelse som inte vet hur man är snäll? Inte ser man någon som hjälper en gammal man med käpp över gatan. Mannen som dessutom får stå vi övergångsstället länge, länge innan någon till slut bestämmer sig för att stanna så han kan kila över vägen. Nej, folk har alldeles för bråttom för att vilja stanna. Och om en bil inte stannar, då tänker nästa att "äsch, han framför stannade ju inte. Då gör det ju inget om han får vänta en bil till". Nej, folk har helt enkelt ingen lust att vara snälla.

Det hela har gått så långt att folk räknar nästan med att man skall vara elak. Eller i alla fall ha någon baktanke med att man vill vara snäll. Jag var exempelvis på konsum här om veckan. Den lilla tanten efter mig i kön var så gammal och tunn att hon knappt kunde ta sig framåt. Hon kämpade som ett djur för att få upp sina tomater och kattmaten på bandet. Jag kunde inte låta bli att tycka synd om henne och frågade om jag skulle hjälpa henne att packa i alla varor i påsarna. Tanten svarade:
-Nej du lilla fröken. Jag känner till din sort. Jag plockar i mina varor själv!
Hon utstrålade en sån bitterhet i sitt uttalande att jag kunde läsa hennes tankar. Hon trodde att jag bara drev med henne. Att jag inte alls ville hjälpa henne. Utan helst bara ville stå där och skratta åt henne för att hon erkänt sig svag, och att hon gärna ville ha hjälp. Tråkigt. Tråkigt. Tråkigt... För så var det ju inte!

Tycker synd om tanten som inte ville ha hjälp. I hennes tempo och utan hjälp står hon nog där på konsum än idag, och försöker febrilt lasta ner sin kattmat i påsarna. Tycker med närmre eftertanke också lite synd om katten. Med tanten fast på konsum för att köpa kattmat, känner sig nog den lilla kattjäkeln en gnutta hungrig vid det här laget...

Men skyll inte på mig. Det var ju jag som försökte vara snäll.

Nano nr 5

2009-04-28T23:22:00.000+02:00

Skoberoende.

Staden där idéer blir verklighet - Ja, förmodligen

2009-04-27T19:38:00.003+02:00

Helgen spenderades i en stad på Östgötaslätten. Staden där idéer blir verkligheter, eller ja, det är i alla fall denna stads motto - Linköping.

Det hela började med att jag och min reskamrat Josefine fick uppleva en form av stress som jag skulle kalla för allt annat än hälsosamt. Vi stod och väntade på bussen som skulle ta oss till tåget. Ute i god tid - trodde vi. Hade det varit en vardag hade vi varit i god tid. Men var det vardag kanske, Nej! Vi insåg att om vi skulle vänta på nästa buss, skulle vi också få vänta satans länge på tåget. Vi skulle med andra ord missa tåget. Efter många om och men, och efter att ha väckt vår kära vän efter en kväll downtown, fick vi slutligen skjuts och hann med tåget. Så än en gång, Tack!

Väl i Linköping var det dags för kalas. Alla nya bekantskaper i Linköping var läskigt enade om ett favoritord. Detta ord går visst att ge som svar på de flesta frågor kan jag lova; Förmodligen.
Helgens låt: Carina
Helgens ord: Förmodligen

Efter en trevlig helg hos vår favorit-Marcus var det dags att åka hem. Precis som på ditvägen blev det mellanlandning i Katrineholm. Idag fick vi också lära oss en sak om denna stad som jag personligen skulle kalla ganska unikt. Efter att ha haft en helg med endast snabbmat var inte donken ett allt för lockande alternativ. Vi begav oss därför ut på stadsvandring i Katrineholm i jakt på en baguette eller sallad. Men fanns det någon mataffär på torget eller i närheten av centrum kanske. Nej, inte vad vi kunde hitta i alla fall. Det är alltså vad jag skulle kalla unikt. När vi vandrat igenom hela staden hittade vi lyckligt nog en liten coop-butik. Men ack vad vi fick leta. Väl inne i denna lilla butik fick vi än en gång börja leta. Var tusan hade de små butiksarbetarna gömt alla baguetter och sallader? Mitt i denna frustration känner sig min reskamrat lite farligt hungrig.
- Snart köper jag ta mig fan en hel limpa!

Jag var minst lika hungrig. Vi hittade oss ett par baguetter till slut. Lyckliga vandrade vi sedan tillbaka till tågstationen. Tänk vad man kan hinna med på ett tågbyte - en stadsvandring genom hela Katrineholm.

Åter hungrig. Baguetten har förlorat sin mättande kraft.
Dags för lite kvällsmat.
God afton.

Nano nr 4

2009-04-24T23:44:00.001+02:00

Solsting.

Vilken härlig dag!

2009-04-24T23:25:00.003+02:00

Idag kom dagen som jag så länge väntat på. Dagen man ser fram emot varje år. Och idag, idag blev den dagen för mig. Solen gassar och värmer trots att kvällen nalkas. Fint sällskap till 100. Det marinerade köttet ligger där och väntar. Väntar på att få hamna där i svettig värme för att tillagas, för att sedan sväljas ner tillsammans med någon riktigt kall och god dryck Jag pratar om grillkväll gott folk!

Om jag var tvungen att göra en lista över saker som jag verkligen gillar. Då skulle årets första grillkväll helt klart hamna ganska högt på den listan. Helt klart. Sitter här och är fortfarande lite löjligt lyrisk över denna intro-kväll. Grillkväll. Underbart. Helt klart.

Så skynda dig och lägg köttet i marinad. Det ryktas om att man får ännu en chans imorgon. Det behövs bara två grundingredienser till en fin grillkväll; Sol i massor och fint sällskap.

Det var allt.
God afton.

Nano nr 3

2009-04-23T23:29:00.000+02:00

Greveholm.

Lax, pilgrimer och pest...

2009-04-23T23:24:00.002+02:00

...ja, det var tre faktorer som människan fick uppleva under medeltiden. Det minnet fick jag uppfriskat igår när jag och mina klasskamrater fick göra ett besök på värmlandsmuséet. Ja, är det så att man bor i Karlstad så måste man väl ha besökt detta bygge. I alla fall en gång. Så nu mina vänner kan jag meddela, jag har alltså varit där. Tror dock att det var både första och sista gången.

Nu släcks snart sänglampan för ikväll.
God afton.

Nu lilla humla nu skall du sova...

2009-04-23T00:32:00.002+02:00

Dags att bege sig till sömnens land.
John Blund, here I am.

God natt people.
God natt Sverige.
God natt världen.

God natt Emelie.

Nano nr 2

2009-04-23T00:16:00.002+02:00

Skoskav.