Feminist javisst?

Nu är jag ju för visso några minuter sen, med tanke på att almanackan plötsligt visar 9 mars istället för 8 mars. Tanken var ju att vara lite klyschig och författa ett inlägg till äran av Internationella kvinnodagen. Men, som man brukar säga. Bättre sent än aldrig.

Jag satt på en föreläsning på Uni i fredags. Vår lärare gav oss frågan "Hur många här inne ser sig själva som feminister?"
Till min stora fasa insåg jag att jag tillhörde minoriteten av vilka som valde att sträcka upp händerna och uppge att man ser sig som feminist. Min lärare blev lika förvånad som jag själv och kom med en följdfråga. "Så det är alltså fler än hälften i detta rum -inklusive en grupp kvinnor- som anser att kvinnor inte skall ha lika rättigheter som män?" Då var det ju förstås många som började vrida på sig i bänkraderna. Inte hade de räknat med en sådan obekväm följdfråga.

En tjej i samma sal lättade då på hjärtat och svarade. "Det anses ju så fult att vara feminist nu för tiden. Så det är därför jag känner mig lite osäker". Jag har bara en sak att säga. Va? Vadå anses som fult? Är man feminist så är man det som ordet har som riktig svensk betydelse. Man är inte vad som anses. Folk kan ju få tycka att jag är ful som feminist om de tycker att de är rätt. Men, de har då valt att definiera ordet på helt fel sätt. Jag är feminist till den grad att jag faktiskt står för ordets betydelse. Om du väljer att slå upp ordet feminist i Svenska akademiens ordlista över svenska språket kommer du att få en korrekt betydelse. Ordet feminist betyder "anhängare av rörelse för kvinnors jämställdhet med män". Om folk tror att jag går ut varje vecka och kastar stenar på män och liknande för att jag är feminist. Då har de verkligen en snedvriden bild av vad feminism går ut på. De som utför saker som att exempelvis kasta sten, är inga feminister. Jag vet inte vad jag skulle välja att kalla dem. Men definitivt inte feminister.

Jag tycker att det är rent av tragiskt att människor, framförallt kvinnor, är tveksamma till om de är feminister eller ej. Att människor skulle vilja ha ett hundraprocentigt jämställt samhälle är för mig en självklarhet.

Om det skulle skrämma någon att kalla sig feminist av den anledning att de tror att de ska bli uppfattade på ett felaktigt sätt. Välj då istället att säga att du är feminist, plus definiera på vilket sätt just du anser dig som feminist.

Hej. Jag heter Emelie Pettersson och jag är feminist. Jag anser alltså att jag har rätt att leva i ett jämställt samhälle då jag har exakt lika rättigheter som alla män. Jag vill behandlas lika, oavsett mitt kön.

Vi kommer aldrig att få ett jämställt samhälle om folk plötsligt blir rädda för att kalla sig feminist. Se istället till att återupprätta ordets sanna och riktiga betydelse. För det är fint att vara feminist. Inte fult.

Där sätter jag punkt.
God kväll.

Kloka ord

Vi är inte det vi tänker eller det vi säger eller det vi känner.
Vi är det vi gör"

- Gordon Livingston


För visst är det så, att människor pratar och tycker mycket om saker? Men, när det väl gäller är det plötsligt ingen som tycker eller säger något alls. De tiger alla som muren...

Är det endast diskriminerande om majoriteten tycker så?

Hade för ett par dagar sen en uppgift i min kurs på universitetet att skriva en gemensam ingress för fyra artiklar som alla behandlade debatten angående homoäktenskap. Svår fråga! Mycket svår fråga!

Jag är medveten om att majoriteten -som jag för visso också tillhör just i detta fallet- anser att äktenskap mellan samkönade är en självklarhet. Att det är diskriminerande av kyrkan att vägra homoäktenskap. Ja, jag håller med. Det är diskriminerande. Men, det finns en viktig punkt i frågan som jag också vill betona. Jag kan tycka att det till viss del även är diskriminerande mot svenska kyrkan. Man vill ju genom att tillåta homoäktenskap gå emot allt vad de faktiskt tror på. Trots att jag som sagt är för lagändringen, ser jag ändå och kan förstå frustrationen från kyrkans sida. Jag menar, om någon ville lagstifta bort det just du faktiskt tror på. Visst skulle du också känna dig diskriminerad? Att landets majoritet tror på äktenskap som något man ingår av kärlek oavsett kön är ett sätt att se på det hela. Att minoriteten tror på att det är ett förbund mellan en man och en kvinna är ytterligare ett sätt att se på det. Vilket ställningstagande man själv sedan väljer är upp till var och en. Men, trots att vi är ett demokratiskt land där majoritetens vilja skall råda, ska man ändå inte tänka lite på den svaga länken också?

Vad vill jag egentligen säga? Jo, trots att majoriteten skall -och kommer att- segra. I varje fall i ett demokratiskt stadsskick. Glöm inte bort den svaga parten. För visst har man rätt till just SIN åsikt, även om den inte alltid följer normen för vad som är rätt och fel?