Jag är en ganska social prick. Jag gillar att prata med folk. Jag försöker prata med mina grannar. Mina grannar försöker dock inte prata lika mycket med mig. Men, idag har jag sett ljuset i tunneln. En vinkande farbror med talets förmåga gav mig nytt hopp!
Jag ska berätta om mina grannar.
De flesta av dörrarna på vår våning har jag aldrig sett någon gå in eller ut ifrån. Antingen är det ett gäng eremiter, eller så bor ingen där. Jag har ingen aning.
Granne nr. 1 brukar stå ute och röka, och då passa på att hålla upp dörren för mig. Det är ju visserligen snällt. Men, varje gång jag försökt prata så får jag inget svar. Trots att han är min personlige dörröppnare, kan jag inte hjälpa att tycka att han inte är speciellt trevlig.
Granne nr. 2 var vid första anblick en ängel. När vi flyttade in i lägenheten dök hon plötsligt upp och började bära in våra lådor och möbler. Men, hon sa inget, och hon har inte sagt något efter den gången heller.
Granne nr. 3 är en nyfiken tant. Hon har en pall utanför dörren där hon ofta sitter och filosoferar. Ska man bära stora saker till lägenheten parkerar hon sig gärna i vägen uppe på loftgången och glor. Hon kan dock prata. Men, där är det ordförrådet som sviktar. Hon är väldigt duktig på en fras: "hej hej". En gång försökte jag mig på att hälsa på henne och berätta vad jag hette. Jag hoppades givetvis på att hon skulle berätta vad hon hette, men icke. Hon skrattade och svarade än en gång: "hej hej".
Granne nr. 4 kan prata, men jag önskar att han var lite tystare. Framförallt önskar jag att hans hundar kunde vara tystare. Han har två hundar -eller är det råttor?- som skäller varje morgon. Jag brukar försöka att vara en god granne och meddela om vi ska ha tillställning i lägenheten, och eventuellt spela hög musik. Jag gjorde det en gång, då var han glad. När jag gjorde det andra gången var han inte glad. Då fick jag skäll. Skäll för att förra gången jag var över och varnade om oväsen, då fick han minsann gå ut på loftgången för att höra något. Han passade dessutom på att släppa ut hundarna(?) så de fick hoppa sönder mina strumpbyxor. Sen skrattade han. Satan vad arg jag blev. Tur att jag hade ett par extra hemma. Efter den gången har jag inte varnat grannen om hög musik.
Hoppet vilar nu hos granne nr 5. Han brukar hälsa. Förra veckan mötte jag honom utanför pressbyrån vid universitetet då han kom cyklande. Och, han hälsade mer trevligt än vanligt. Han plingade friskt med ringklockan, log brett, vinkade och ropade hej. Jäklar vad trevligt tyckte jag. Idag mötte jag honom igen. Han kom cyklande igen, fast utanför vår port. Än en gång vinkade han glatt, plingade och ropade hej. Jag var då en god granne och höll upp hissdörren åt honom, så han fick in cykeln. Då log han och sa "Tack tjejen. Du är snäll du". Jag blev jätteglad. Min granne kan prata! Farbrorn gjorde min dag. Honom ska jag också plinga och vinka på. Tack farbrorn!
Jag ska berätta om mina grannar.
De flesta av dörrarna på vår våning har jag aldrig sett någon gå in eller ut ifrån. Antingen är det ett gäng eremiter, eller så bor ingen där. Jag har ingen aning.
Granne nr. 1 brukar stå ute och röka, och då passa på att hålla upp dörren för mig. Det är ju visserligen snällt. Men, varje gång jag försökt prata så får jag inget svar. Trots att han är min personlige dörröppnare, kan jag inte hjälpa att tycka att han inte är speciellt trevlig.
Granne nr. 2 var vid första anblick en ängel. När vi flyttade in i lägenheten dök hon plötsligt upp och började bära in våra lådor och möbler. Men, hon sa inget, och hon har inte sagt något efter den gången heller.
Granne nr. 3 är en nyfiken tant. Hon har en pall utanför dörren där hon ofta sitter och filosoferar. Ska man bära stora saker till lägenheten parkerar hon sig gärna i vägen uppe på loftgången och glor. Hon kan dock prata. Men, där är det ordförrådet som sviktar. Hon är väldigt duktig på en fras: "hej hej". En gång försökte jag mig på att hälsa på henne och berätta vad jag hette. Jag hoppades givetvis på att hon skulle berätta vad hon hette, men icke. Hon skrattade och svarade än en gång: "hej hej".
Granne nr. 4 kan prata, men jag önskar att han var lite tystare. Framförallt önskar jag att hans hundar kunde vara tystare. Han har två hundar -eller är det råttor?- som skäller varje morgon. Jag brukar försöka att vara en god granne och meddela om vi ska ha tillställning i lägenheten, och eventuellt spela hög musik. Jag gjorde det en gång, då var han glad. När jag gjorde det andra gången var han inte glad. Då fick jag skäll. Skäll för att förra gången jag var över och varnade om oväsen, då fick han minsann gå ut på loftgången för att höra något. Han passade dessutom på att släppa ut hundarna(?) så de fick hoppa sönder mina strumpbyxor. Sen skrattade han. Satan vad arg jag blev. Tur att jag hade ett par extra hemma. Efter den gången har jag inte varnat grannen om hög musik.
Hoppet vilar nu hos granne nr 5. Han brukar hälsa. Förra veckan mötte jag honom utanför pressbyrån vid universitetet då han kom cyklande. Och, han hälsade mer trevligt än vanligt. Han plingade friskt med ringklockan, log brett, vinkade och ropade hej. Jäklar vad trevligt tyckte jag. Idag mötte jag honom igen. Han kom cyklande igen, fast utanför vår port. Än en gång vinkade han glatt, plingade och ropade hej. Jag var då en god granne och höll upp hissdörren åt honom, så han fick in cykeln. Då log han och sa "Tack tjejen. Du är snäll du". Jag blev jätteglad. Min granne kan prata! Farbrorn gjorde min dag. Honom ska jag också plinga och vinka på. Tack farbrorn!
1 kommentar:
Grannarna på Kronoparken är allt bra märkliga. Men på något vänster trivs jag med dem.
Skicka en kommentar