Ibland undrar jag, har människan utvecklats till en självupptagen varelse som inte vet hur man är snäll? Inte ser man någon som hjälper en gammal man med käpp över gatan. Mannen som dessutom får stå vi övergångsstället länge, länge innan någon till slut bestämmer sig för att stanna så han kan kila över vägen. Nej, folk har alldeles för bråttom för att vilja stanna. Och om en bil inte stannar, då tänker nästa att "äsch, han framför stannade ju inte. Då gör det ju inget om han får vänta en bil till". Nej, folk har helt enkelt ingen lust att vara snälla.
Det hela har gått så långt att folk räknar nästan med att man skall vara elak. Eller i alla fall ha någon baktanke med att man vill vara snäll. Jag var exempelvis på konsum här om veckan. Den lilla tanten efter mig i kön var så gammal och tunn att hon knappt kunde ta sig framåt. Hon kämpade som ett djur för att få upp sina tomater och kattmaten på bandet. Jag kunde inte låta bli att tycka synd om henne och frågade om jag skulle hjälpa henne att packa i alla varor i påsarna. Tanten svarade:
-Nej du lilla fröken. Jag känner till din sort. Jag plockar i mina varor själv!
Hon utstrålade en sån bitterhet i sitt uttalande att jag kunde läsa hennes tankar. Hon trodde att jag bara drev med henne. Att jag inte alls ville hjälpa henne. Utan helst bara ville stå där och skratta åt henne för att hon erkänt sig svag, och att hon gärna ville ha hjälp. Tråkigt. Tråkigt. Tråkigt... För så var det ju inte!
Tycker synd om tanten som inte ville ha hjälp. I hennes tempo och utan hjälp står hon nog där på konsum än idag, och försöker febrilt lasta ner sin kattmat i påsarna. Tycker med närmre eftertanke också lite synd om katten. Med tanten fast på konsum för att köpa kattmat, känner sig nog den lilla kattjäkeln en gnutta hungrig vid det här laget...
Men skyll inte på mig. Det var ju jag som försökte vara snäll.
Det hela har gått så långt att folk räknar nästan med att man skall vara elak. Eller i alla fall ha någon baktanke med att man vill vara snäll. Jag var exempelvis på konsum här om veckan. Den lilla tanten efter mig i kön var så gammal och tunn att hon knappt kunde ta sig framåt. Hon kämpade som ett djur för att få upp sina tomater och kattmaten på bandet. Jag kunde inte låta bli att tycka synd om henne och frågade om jag skulle hjälpa henne att packa i alla varor i påsarna. Tanten svarade:
-Nej du lilla fröken. Jag känner till din sort. Jag plockar i mina varor själv!
Hon utstrålade en sån bitterhet i sitt uttalande att jag kunde läsa hennes tankar. Hon trodde att jag bara drev med henne. Att jag inte alls ville hjälpa henne. Utan helst bara ville stå där och skratta åt henne för att hon erkänt sig svag, och att hon gärna ville ha hjälp. Tråkigt. Tråkigt. Tråkigt... För så var det ju inte!
Tycker synd om tanten som inte ville ha hjälp. I hennes tempo och utan hjälp står hon nog där på konsum än idag, och försöker febrilt lasta ner sin kattmat i påsarna. Tycker med närmre eftertanke också lite synd om katten. Med tanten fast på konsum för att köpa kattmat, känner sig nog den lilla kattjäkeln en gnutta hungrig vid det här laget...
Men skyll inte på mig. Det var ju jag som försökte vara snäll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar