När jag jobbade här om kvällen kom det in en lustig man i min reception som ville checka in och få sig en plats. En plats för hans tält, han själv och hans katt.
Hans historia blev udda redan från början. Han hade cyklat omkring i Sverige på sin semester i 13 år nu. Och varje år hade katten följt med. Samma trogna katt under alla år Det var en fin katt. Jag skulle kunna uppskatta den, trots att jag inte är någon kattälskare.
Hur som helst. Han blev kvar i receptionen i en dryg halvtimma den lilla mannen. Han berättade om sina upptäcktsfärder. Det var intressant. För varje detalj han berättade blev jag lika förundrad över att en människa som han faktiskt existerar. Så jordnära. Så fri. Han bar på en sådan frihetskänsla. Han cyklade precis åt det hållet han kände för i just den stunden. Han struntade i vad andra tyckte och tänkte om honom. Det enda som var viktigt för honom var att han mådde bra och att han var nära sin katt. Tror aldrig jag har sett en sådan kemi mellan en människa och ett djur. Det var precis som om att mannen och katten förstod varann precis. Som om att det talade ett eget språk som bara de två kunde förstå. Det var spännande. Jo, faktiskt.
Jag önskar ibland att alla människor fick leva med samma känsla i kroppen som denna man utstrålade. Han känner att han kan göra vad han vill när han vill. Han kändes helt bekymmerslös och lycklig. En sådan positiv livsinställning. Jag är säker på att alla skulle vara glada i hans närhet. Han utstrålade glädje på sitt eget sätt.
Hans positiva atmosfär gjorde min kväll betydligt trevligare. Min annars så ensamma och en smula långtråkiga kväll fick leva och glittra för en stund. Det var trevligt. Riktigt trevligt.
Han sa något som jag tyckte var allra roligast. Något som tyder på att han kör sitt race på sitt sätt och är glad för det. Han sa:
"Ibland blir man ju kallad lodis, uteliggare och liknande när man åker längs vägarna. Men de har ju på ett sätt rätt: Jag sover ju ute. Jag väljer att se det som en tolkningsfråga".
Jag tyckte det var fint sagt. Jag tyckte det var roligt. Jag skrattade.
God afton.
Hans historia blev udda redan från början. Han hade cyklat omkring i Sverige på sin semester i 13 år nu. Och varje år hade katten följt med. Samma trogna katt under alla år Det var en fin katt. Jag skulle kunna uppskatta den, trots att jag inte är någon kattälskare.
Hur som helst. Han blev kvar i receptionen i en dryg halvtimma den lilla mannen. Han berättade om sina upptäcktsfärder. Det var intressant. För varje detalj han berättade blev jag lika förundrad över att en människa som han faktiskt existerar. Så jordnära. Så fri. Han bar på en sådan frihetskänsla. Han cyklade precis åt det hållet han kände för i just den stunden. Han struntade i vad andra tyckte och tänkte om honom. Det enda som var viktigt för honom var att han mådde bra och att han var nära sin katt. Tror aldrig jag har sett en sådan kemi mellan en människa och ett djur. Det var precis som om att mannen och katten förstod varann precis. Som om att det talade ett eget språk som bara de två kunde förstå. Det var spännande. Jo, faktiskt.
Jag önskar ibland att alla människor fick leva med samma känsla i kroppen som denna man utstrålade. Han känner att han kan göra vad han vill när han vill. Han kändes helt bekymmerslös och lycklig. En sådan positiv livsinställning. Jag är säker på att alla skulle vara glada i hans närhet. Han utstrålade glädje på sitt eget sätt.
Hans positiva atmosfär gjorde min kväll betydligt trevligare. Min annars så ensamma och en smula långtråkiga kväll fick leva och glittra för en stund. Det var trevligt. Riktigt trevligt.
Han sa något som jag tyckte var allra roligast. Något som tyder på att han kör sitt race på sitt sätt och är glad för det. Han sa:
"Ibland blir man ju kallad lodis, uteliggare och liknande när man åker längs vägarna. Men de har ju på ett sätt rätt: Jag sover ju ute. Jag väljer att se det som en tolkningsfråga".
Jag tyckte det var fint sagt. Jag tyckte det var roligt. Jag skrattade.
God afton.
1 kommentar:
vilken fin historia
Skicka en kommentar