I detta nu styrs vi av vår oväntade överman, askmålnet. Om nyheterna för tillfället är goda eller dåliga, beror helt på vilken tidning man läser. "Europa flyger igen", är en av rubrikerna på DN:s första sida. Desto dimmigare nyheter meddelas på GP.se, där man får veta att ett "nytt askmoln är på väg". Dessa tvetydiga budskap tyder bara på en sak: askmolnet går inte att varken styra eller påverka. Det lever sitt egna liv. Samma företeelse försiggår på arenan för de sociala medierna. Aktiviteten är hög, och den går inte att styra. Hur mycket påverkas egentligen de sociala medierna, av den "vanliga" nyhetsrapporteringen? Och hur mycket påverkas vi "vanliga" människor, i nästa steg, av det vi läser och tar del av via de sociala medierna?
Nyhetsdrevet löper snabbt i frågan kring askmolnet. Varje liten förändring smälls upp på förstasidan lika snabbt som informationen blivit känd. Men nu, nu när vi är inne på den åttonde dagen av denna kris, nu är det inte bara uppdateringar i fallet som uppdateras i ämnet. Plötsligt kan vi läsa om Lisa, Emma, Kalle och Bert. Vi kan läsa om alla de som personligen drabbats av krisen på ett personligt plan. Vi kan läsa historier om familjer som sitter fast på en flygplats nere i Europa och måste hem för att gå på en begravning. Vi kan läsa om barnfamiljer som tvingats åka buss i 30 timmar. Vi kan läsa om de som missar en jobbintervju eller en viktig audition. Plötsligt blir inte molnet bara ett elände som svävar omkring där uppe, plötsligt hamnar det på ett personligt plan där vi kan ta del av de personliga berättelserna om vilka problem det ställer till för våra medmänniskor. Vi blir engagerade, vi diskuterar det och vi blir intresserade. Det är så här massmedia styr vår personliga agenda. Det finns en teori, vilken beskriver detta fenomen, som kallas "Agenda setting". Denna teori innebär kort och gott att vi intresserar oss av de ämnen som media rapporterar mycket om. De kanske inte styr exakt vad vi ska tycka. Men, de styr vilka frågor vi tycker är viktiga, och tycker något om. Här har vi ett praktexempel. Media rapporterar om askmolnet. Nu rapporterar även privatpersonen om askmolnet. Media har satt vår agenda. Men, har de satt vår agenda på gott eller ont?
Jag sitter just nu inloggad på Facebook. (Inte särskilt stor överraskning, vi sitter ju för tusan alltid inloggade på Facebook). Det vi inte tänker på när vi sitter där och läser det senaste skvallret, är att vi faktiskt påverkas något enormt av det. Detta interaktiva verktyg öppnar en dörr där vi kan tycka och tänka, om precis vad vi vill, när vi vill. Och att tycka mycket, om diverse saker, det kan jag tala om att mina vänner på Facebook är bra på. Jag har läst om flickvänners oro över sin pojkvän som inte lyckas ta sig hem. Jag har läst om studenters oro över deras handledare som inte lyckas ta sig hem till Universitetet. De finns även de som oroar sig i motsatt riktning, de målar upp scenariot där deras inplanerade charterresa om en vecka ska förbli en dröm och att de inte ska komma iväg. Ständigt denna oro. Oron faller likt ett dominospel över vår tillvaro. Vi blir oroliga allihop. Om inte för vår egen skull, så för vänners eller familjs vägnar. Vi kanske till och med blir oroliga för Marita, som vi aldrig har träffat, som sitter fast och kan inte komma hem. (Marita kan vi läsa om, för givetvis har någon postat en länk till den artikeln i sitt statusfält på Facebook...). All denna oro känns överdriven och faktiskt nästan aningen onödig. Alla vi Facebook-beroende själar kan ju inte styra askmolnet mer än någon annan. Vi kan inte styra det alls. Så varför stressar vi upp oss och oroar oss? Jo, för att media har styrt vår agenda och bestämt att askmolnet just nu ska vara en central del i vårt nyhetsintag och en del av våra liv. Frågan är som sagt, blir denna överdrivet stora nyhetsrapportering till något gott eller ont? Den frågan kan få många svar.
Själv ska jag nu peppa min oroliga mor. Hon hörde tidigare på nyheterna att de stänger Landvetter igen. Hon oroar sig för att bli blåst på familjens solsemester som vankas om två veckor. Stackars mamma! Ja just det, min bror hade visst visat henne på Facebook att någon hört att de inte kommer kunna flyga till Mallorca på ett tag. Tror ni hon blev orolig eller?
Nyhetsdrevet löper snabbt i frågan kring askmolnet. Varje liten förändring smälls upp på förstasidan lika snabbt som informationen blivit känd. Men nu, nu när vi är inne på den åttonde dagen av denna kris, nu är det inte bara uppdateringar i fallet som uppdateras i ämnet. Plötsligt kan vi läsa om Lisa, Emma, Kalle och Bert. Vi kan läsa om alla de som personligen drabbats av krisen på ett personligt plan. Vi kan läsa historier om familjer som sitter fast på en flygplats nere i Europa och måste hem för att gå på en begravning. Vi kan läsa om barnfamiljer som tvingats åka buss i 30 timmar. Vi kan läsa om de som missar en jobbintervju eller en viktig audition. Plötsligt blir inte molnet bara ett elände som svävar omkring där uppe, plötsligt hamnar det på ett personligt plan där vi kan ta del av de personliga berättelserna om vilka problem det ställer till för våra medmänniskor. Vi blir engagerade, vi diskuterar det och vi blir intresserade. Det är så här massmedia styr vår personliga agenda. Det finns en teori, vilken beskriver detta fenomen, som kallas "Agenda setting". Denna teori innebär kort och gott att vi intresserar oss av de ämnen som media rapporterar mycket om. De kanske inte styr exakt vad vi ska tycka. Men, de styr vilka frågor vi tycker är viktiga, och tycker något om. Här har vi ett praktexempel. Media rapporterar om askmolnet. Nu rapporterar även privatpersonen om askmolnet. Media har satt vår agenda. Men, har de satt vår agenda på gott eller ont?
Jag sitter just nu inloggad på Facebook. (Inte särskilt stor överraskning, vi sitter ju för tusan alltid inloggade på Facebook). Det vi inte tänker på när vi sitter där och läser det senaste skvallret, är att vi faktiskt påverkas något enormt av det. Detta interaktiva verktyg öppnar en dörr där vi kan tycka och tänka, om precis vad vi vill, när vi vill. Och att tycka mycket, om diverse saker, det kan jag tala om att mina vänner på Facebook är bra på. Jag har läst om flickvänners oro över sin pojkvän som inte lyckas ta sig hem. Jag har läst om studenters oro över deras handledare som inte lyckas ta sig hem till Universitetet. De finns även de som oroar sig i motsatt riktning, de målar upp scenariot där deras inplanerade charterresa om en vecka ska förbli en dröm och att de inte ska komma iväg. Ständigt denna oro. Oron faller likt ett dominospel över vår tillvaro. Vi blir oroliga allihop. Om inte för vår egen skull, så för vänners eller familjs vägnar. Vi kanske till och med blir oroliga för Marita, som vi aldrig har träffat, som sitter fast och kan inte komma hem. (Marita kan vi läsa om, för givetvis har någon postat en länk till den artikeln i sitt statusfält på Facebook...). All denna oro känns överdriven och faktiskt nästan aningen onödig. Alla vi Facebook-beroende själar kan ju inte styra askmolnet mer än någon annan. Vi kan inte styra det alls. Så varför stressar vi upp oss och oroar oss? Jo, för att media har styrt vår agenda och bestämt att askmolnet just nu ska vara en central del i vårt nyhetsintag och en del av våra liv. Frågan är som sagt, blir denna överdrivet stora nyhetsrapportering till något gott eller ont? Den frågan kan få många svar.
Själv ska jag nu peppa min oroliga mor. Hon hörde tidigare på nyheterna att de stänger Landvetter igen. Hon oroar sig för att bli blåst på familjens solsemester som vankas om två veckor. Stackars mamma! Ja just det, min bror hade visst visat henne på Facebook att någon hört att de inte kommer kunna flyga till Mallorca på ett tag. Tror ni hon blev orolig eller?
4 kommentarer:
Hej Emelie!
Jag skulle själv ha flugit förra helgen, men fått biljetten ombokad till imorgon lördag. Och visst är man lite orolig... Är det tryggt att flyga...?
Jag är inte direkt aktiv på Facebook, men jag blir mer nyfiken nu när jag läser hur du påverkas och hur stor aktivitet det verkar finnas. Att publicera varje tanke man har, det tror jag nog inte är så klokt. För det kan väl inte vara särskilt välgenomtänkta tankar. Eller? Antagligen byter man åsikt rätt ofta på en sådan arena? Jag får logga in och kolla läget :-).
/Nina Z
Lite intressant att majoriteten av rapporteringen handlar om sådana historier du berättar om, eller hur? Inställda charterresor... fast några extra dagar utomlands (som jag)... och så vidare? Varför så lite om de som inte så småningom kommer att kunna lämna askan bakom sig - islänningarna?
Intressant och annorlunda inlägg. Jag funderade speciellt på det du skrev om hur oroliga vi blir i och med mediarapporteringen.
Jag var själv i Thailand med planerad hemresa den 22 april och blev aldrig orolig. För det första tog det fyra dagar innan jag kände till askan och vad den orsakade och efter det höll jag mig heller inte särskilt uppdaterad. Dagen innan hemresa kollade jag lite nyheter och letade information på flygbolagets hemsida. Där stod att planet var inställt. Istället för att ta del av en mssa skräckhistorier åkte jag dock till flygbolagets kontor på förmiddagen. De rådde mig att åka till flygplatsen trots allt. Planet visade sig sedan gå som planerat.
Visst hade vi väldig tur, men även om planet hade blivit inställd hade det inte varit idé att oroa sig i förhand.
Personligt och trevligt inlägg, Emelie! Intressant med reflektionerna över Facebooks roll i samband med händelsen. Och jag håller med Jakob: varför nästan inga artiklar om hur islänningarna har det? Man kan tro att det är oss det är mest synd om...
Skicka en kommentar