10 maj 2009

Besvikelsernas besvikelse

Jag gick in genom den stora snurrdörren. Humöret på topp och rullväskan drog jag efter mig i högerhanden. Landvetter var ganska tomt på folk. Skönt, tänkte jag. Då slipper vi stå länge i kön till incheckningen. Det var då det slog mig. Det är inte jag som skall få åka. Det är inte jag som skall på semester. Jag skall bara vinka av min vän. Besvikelsen smög sig sakta inpå mig. Jag måste sett ut som en person som inte bara ätit ett kilo citroner. Utöver citronerna hade personen helt klart dessutom sålt smöret och tappat pengarna. Ni fattar grejen, jag var inte glad.

Det var i den stunden jag insåg att jag hatar flygplatser. I alla fall när jag själv inte skall få åka någonstans. Vanligtvis när man går in på en flygplats brukar det betyda att nästa gång man går utanför portarna är man inte i Sverige mer, utan förhoppningsvis i något varmt och exotiskt land som erbjuder en veckas eller två - semester.

Men så var inte fallet idag. Jag fick inte gå igenom porten och kliva ut i ett annat land. Jag fick nöja mig med att vinka adjö för att sedan gå samma väg tillbaka. Sätta mig i den trogna volvon och återvända hem. Snopet. Helt klart.

En sak är i alla fall säker. Jag hatar flygplatser.

End of story.
God kväll mina vänner.

2 kommentarer:

inmanejable sa...

Tack för lyckönskningarna!

Och ja, visst är det trist att vinka av vänner på flygplatsen alltid. Hoppas du får en fin vecka hemma i Sverige istället! (:

Josefin sa...

sv: åh, tack, vad glad jag blir!=)