Memory.. all alone in the moonlight?

Vad vore livet utan minnen. Alla dessa ljuvliga minnen! Ja.. det finns naturligtvis mindre trevliga minnen också, jag vet. Men vem lägger ork och kraft på att komma ihåg dessa? Inte jag i alla fall. Det enda jag vill komma ihåg av de dåliga minnena är de erfarenheter och lärdomar man fick ut av dem. På så vis kan man till och med se de dåliga minnen man har som bra minnen. Men i övrigt, de enda minnen jag vill minnas, är dem bra!

Jag satt precis och kollade på foton. Till varje foto har man en berättelse och då också minst ett minne. Jag säger minst ett minne på grund av att jag till varje bild kunde koppla flera minnen och bara flög iväg på en nostalgitripp som aldrig verkade komma till ett slut. Hade det inte varit för att jag stängde ner fotoalbumet hade jag med största säkerhet fortfarande varit ute på denna åktur genom minnenas värld.

När man då är ute på denna resa kommer man på så många saker som man saknar. När man tog alla dessa foton, var det saker som man för stunden tog för givet. Jag tog för givet att vi skulle ha lika kul dagen efter, och också dagen efter det. Nu när jag sitter här och kollar på mina foton, på mig och personer som jag då hade kul med, sitter jag och kollar på fotona två timmar tåg ifrån dem. Så naturligtvis kan vi inte ha lika kul som vi hade då, imorgon och i övermorgon. Det är praktiskt omöjligt.

Vad har jag lärt mig av detta? Jo, uppskatta det du har för stunden. Ta det inte för givet. Kanske låter som jag sitter här och kastar moralkakor rätt i nyllet på er eller något liknande. Men, det är absolut inte min tanke. Min tanke är att vi måste att inse att man måste ha kul! Ha kul på riktigt! Lev dagen, och uppskatta den som om det vore den sista!
Carpe Diem - Fånga dagen