Kyla, luvor och glass

Jag har idag konstaterat hur mycket jag uppskattar min nya jacka. Den har nämligen en luva. (och jo, det heter visst luva och inte huva!) När jag köpte jackan tänkte jag att luvan skulle vara bra om det regnade eller så, så man skulle rädda håret från att lägga sig platt fall så man liknar en dränkt katt. Men, idag har jag verkligen haft användning av luvan, trots att det inte har regnat. Jag har gått fram och tillbaka till universitetet tre gånger under dagen. Jag kom precis hem efter den tredje vändan. Och jäklar vad kallt det är ute nu! När jag gick där förut och frös, och tänkte på vad kallt det blåste mot ansiktet och i öronen, det var då jag kom på det: min nya jacka har en luva! Jag blev glad. Och varm. Jättevarm. Tack gud för luvan.

Jag fick mig dessutom ett gott skratt precis. Det var ofantligt roligt! Jag gick hem och såg framför mig ett par stå och prata. Jag såg på avstånd att mannen i sällskapet verkade backa lite mer för varje ord för att försöka avsluta konversationen och gå hem. Det var då han kom på en anledning till att få gå hem. Han sa: Det var kul att ses, men nu måste jag skynda mig hem innan glassen smälter. Tilläggas bör väl att det är fyra minusgrader i Karlstad i detta nu. Jag tror nog inte att han behöver oroa sig för att glassen ska smälta.

God afton.