Idag kom jag att tänka på ordet själsfrände. Vad betyder det egentligen? Finns det ens en betydelse som gäller för alla, eller har ordet olika innebörd för dig och mig? Jag skulle tro att varje individ har en egen definition av begreppet.
Det första som slår de flesta när man hör ordet, är nog att man måste tänka lika och alltid vara överens. Det är en bra grund, men det räcker inte riktigt. Det blir liksom för enkelt. Man måste kunna tycka olika, man måste kunna lyssna till varandras resonemang. Man måste kunna acceptera varandras tankar, för att sedan kunna resonera och diskutera kring dem.
För mig är själsfrände är inget man nödvändigtvis måste hitta via "kärlek vid första ögonkastet". Jag vet inte ens om jag tror på det fenomenet. Nej, en själsfrände tror jag inte ens att man behöver tycka om från början, utan mer att man känner en slags dragning till personen som man inte riktigt kan förklara. Den bara finns där, och man kan inte släppa det.
En själsfrände är en person man kan prata hur länge som helst med, utan att tiden någonsin går långsamt. Ibland känns det som att man har känt varann hela livet, bara för att man har så mycket gemensamt att prata om. Man kan vara sig själv, säga precis vad man tycker och tänker. För man vet, att den andra personen kommer aldrig att döma en. Oavsett om man tycker lika eller ej, kommer man alltid att acceptera varandras åsikter. Ibland kanske man inte ens behöver säga något. Tystnaden kan vara fantastisk. Man behöver inte höra någon annans röst, för man känner ändå att man inte är ensam.
Att hitta en själsfrände kan nog vara bland den finaste gåvan i livet. För visst måste det vara så att man hittar den andra halvan av sig själv? Det låter fantastiskt. Men, hur vet man om man hittat just den personen? Just den personen som kompletterar en på alla tänkbara sätt. Finns det bara en av denna, eller kan man ha flera själsfränder?
Den frågan är en lika stor gåta som själva livet i sig. Så hur ska man kunna få svaret på den frågan?
Jag har ingen aning. Ingen aning alls.
Det första som slår de flesta när man hör ordet, är nog att man måste tänka lika och alltid vara överens. Det är en bra grund, men det räcker inte riktigt. Det blir liksom för enkelt. Man måste kunna tycka olika, man måste kunna lyssna till varandras resonemang. Man måste kunna acceptera varandras tankar, för att sedan kunna resonera och diskutera kring dem.
För mig är själsfrände är inget man nödvändigtvis måste hitta via "kärlek vid första ögonkastet". Jag vet inte ens om jag tror på det fenomenet. Nej, en själsfrände tror jag inte ens att man behöver tycka om från början, utan mer att man känner en slags dragning till personen som man inte riktigt kan förklara. Den bara finns där, och man kan inte släppa det.
En själsfrände är en person man kan prata hur länge som helst med, utan att tiden någonsin går långsamt. Ibland känns det som att man har känt varann hela livet, bara för att man har så mycket gemensamt att prata om. Man kan vara sig själv, säga precis vad man tycker och tänker. För man vet, att den andra personen kommer aldrig att döma en. Oavsett om man tycker lika eller ej, kommer man alltid att acceptera varandras åsikter. Ibland kanske man inte ens behöver säga något. Tystnaden kan vara fantastisk. Man behöver inte höra någon annans röst, för man känner ändå att man inte är ensam.
Att hitta en själsfrände kan nog vara bland den finaste gåvan i livet. För visst måste det vara så att man hittar den andra halvan av sig själv? Det låter fantastiskt. Men, hur vet man om man hittat just den personen? Just den personen som kompletterar en på alla tänkbara sätt. Finns det bara en av denna, eller kan man ha flera själsfränder?
Den frågan är en lika stor gåta som själva livet i sig. Så hur ska man kunna få svaret på den frågan?
Jag har ingen aning. Ingen aning alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar