Igår fick vi bevittna ett nytt kapitel i svensk TV-historia: En ny säsong av På spåret. Det var nästan så man hade lite pirr i magen när klockan började närma sig sändningstid. För er som mot förmodan har missat att ta in informationen om att programmet igår var det första med de nya programledarna: Kristian Luuk och Fredrik Lindström. Man har läst många skriverier på senaste tiden som har skickat ut både ris och ros till de nya ansiktena i rutan. Jag måste ändå säga att jag tyckte att de nya gubbarna skötte sig utmärkt! Programmet var lika bra som vanligt. Dock lite svårare kanske. Eller så är man bara lite ringrostig så här till en början?
Fredrik Lindström var den största fröjden med det nya programmet. Jag gillar verkligen honom. Han är en så klok och vis människa. Man kan lära sig mycket av honom. Speciellt jag som är intresserad av språk, där har han mycket gott att dela med sig av. För några dagar sen så började jag att läsa om en av hans böcker: Världens dåligaste språk. (Fantastisk titel för övrigt). Det är så trevlig läsning. Jag rekommenderar den verkligen! Man lär sig något, samtidigt som boken är trevlig och lätt att ta till sig. Man får så många funderingar också gällande ord och annat. Det har av olika anledningar varit många diskussioner om språk, ord och dialekter det senaste. Inte mig emot egentligen, jag gillar det.
Funderingar av olika slag finns det gott om i huvudet ibland. Man funderar och funderar. Men inte blir man klokare för det. Det är då man önskar att man var som Fredrik Lindström, somhar svar på nästan allt. Svar om hur man ska lösa problem och liknande. Ibland kanske tricket är att inte fundera mer? Fast det är svårt. Ibland vill man sluta fundera och sätta punkt, fast man kan inte. Istället sätter man kommatecken på kommatecken och hoppas att historien ska fortsätta. För om man sätter punkt, så avslutar man ju historien. Frågan är om denna historien slutar bäst om den får några kapitel till, eller om punkten bör komma nu?
Sa jag att jag gillar Fredrik Lindström?
Ps. Någon som vet om han någon son i lämplig ålder?
Fredrik Lindström var den största fröjden med det nya programmet. Jag gillar verkligen honom. Han är en så klok och vis människa. Man kan lära sig mycket av honom. Speciellt jag som är intresserad av språk, där har han mycket gott att dela med sig av. För några dagar sen så började jag att läsa om en av hans böcker: Världens dåligaste språk. (Fantastisk titel för övrigt). Det är så trevlig läsning. Jag rekommenderar den verkligen! Man lär sig något, samtidigt som boken är trevlig och lätt att ta till sig. Man får så många funderingar också gällande ord och annat. Det har av olika anledningar varit många diskussioner om språk, ord och dialekter det senaste. Inte mig emot egentligen, jag gillar det.
Funderingar av olika slag finns det gott om i huvudet ibland. Man funderar och funderar. Men inte blir man klokare för det. Det är då man önskar att man var som Fredrik Lindström, somhar svar på nästan allt. Svar om hur man ska lösa problem och liknande. Ibland kanske tricket är att inte fundera mer? Fast det är svårt. Ibland vill man sluta fundera och sätta punkt, fast man kan inte. Istället sätter man kommatecken på kommatecken och hoppas att historien ska fortsätta. För om man sätter punkt, så avslutar man ju historien. Frågan är om denna historien slutar bäst om den får några kapitel till, eller om punkten bör komma nu?
Sa jag att jag gillar Fredrik Lindström?
Ps. Någon som vet om han någon son i lämplig ålder?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar