Grannar, prat och plingklockor

Jag är en ganska social prick. Jag gillar att prata med folk. Jag försöker prata med mina grannar. Mina grannar försöker dock inte prata lika mycket med mig. Men, idag har jag sett ljuset i tunneln. En vinkande farbror med talets förmåga gav mig nytt hopp!

Jag ska berätta om mina grannar.
De flesta av dörrarna på vår våning har jag aldrig sett någon gå in eller ut ifrån. Antingen är det ett gäng eremiter, eller så bor ingen där. Jag har ingen aning.

Granne nr. 1 brukar stå ute och röka, och då passa på att hålla upp dörren för mig. Det är ju visserligen snällt. Men, varje gång jag försökt prata så får jag inget svar. Trots att han är min personlige dörröppnare, kan jag inte hjälpa att tycka att han inte är speciellt trevlig.

Granne nr. 2 var vid första anblick en ängel. När vi flyttade in i lägenheten dök hon plötsligt upp och började bära in våra lådor och möbler. Men, hon sa inget, och hon har inte sagt något efter den gången heller.

Granne nr. 3 är en nyfiken tant. Hon har en pall utanför dörren där hon ofta sitter och filosoferar. Ska man bära stora saker till lägenheten parkerar hon sig gärna i vägen uppe på loftgången och glor. Hon kan dock prata. Men, där är det ordförrådet som sviktar. Hon är väldigt duktig på en fras: "hej hej". En gång försökte jag mig på att hälsa på henne och berätta vad jag hette. Jag hoppades givetvis på att hon skulle berätta vad hon hette, men icke. Hon skrattade och svarade än en gång: "hej hej".

Granne nr. 4 kan prata, men jag önskar att han var lite tystare. Framförallt önskar jag att hans hundar kunde vara tystare. Han har två hundar -eller är det råttor?- som skäller varje morgon. Jag brukar försöka att vara en god granne och meddela om vi ska ha tillställning i lägenheten, och eventuellt spela hög musik. Jag gjorde det en gång, då var han glad. När jag gjorde det andra gången var han inte glad. Då fick jag skäll. Skäll för att förra gången jag var över och varnade om oväsen, då fick han minsann gå ut på loftgången för att höra något. Han passade dessutom på att släppa ut hundarna(?) så de fick hoppa sönder mina strumpbyxor. Sen skrattade han. Satan vad arg jag blev. Tur att jag hade ett par extra hemma. Efter den gången har jag inte varnat grannen om hög musik.

Hoppet vilar nu hos granne nr 5. Han brukar hälsa. Förra veckan mötte jag honom utanför pressbyrån vid universitetet då han kom cyklande. Och, han hälsade mer trevligt än vanligt. Han plingade friskt med ringklockan, log brett, vinkade och ropade hej. Jäklar vad trevligt tyckte jag. Idag mötte jag honom igen. Han kom cyklande igen, fast utanför vår port. Än en gång vinkade han glatt, plingade och ropade hej. Jag var då en god granne och höll upp hissdörren åt honom, så han fick in cykeln. Då log han och sa "Tack tjejen. Du är snäll du". Jag blev jätteglad. Min granne kan prata! Farbrorn gjorde min dag. Honom ska jag också plinga och vinka på. Tack farbrorn!

ICA, flin och vinst

Jag ska berätta för er mina vänner om en man, en man som jag är säker på för en personlig kupp mot mig.

Min "farmor" (jag skriver "farmor" för att jag inte har några blodsband till kvinnan, men hon känns ändå som en farmor.) köper varannan vecka en Harry boy och hoppas på att rätt hästar ska springa snabbast så hon vinner. Jag snackar V75. Ibland när jag är hemma i stan köper jag den åt henne. Jag köper alltid på samma ICA entrébutik varje gång. Denna helgen är jag hemma. Och idag vad jag där. På ICA.

Varje gång det blir min tur lyckas jag få hjälp av samma kille. För några år sedan blev jag chockad när han bad om mitt leg, trots att jag då bara var 18 år. Efter den gången blir jag lika chockad varje gång, och har aldrig mitt leg redo. Fram tills för några månader sedan. Då tänkte jag att nu, nu måste han ha lärt sig att jag är myndig. Att jag faktiskt är en så stor flicka att jag får lov att spela på de där jäkla hästarna. Så jag tog inte fram legget. Men icke slapp jag undan, jag fick visa legget.

För två veckor sedan när jag var där, då gjorde jag ett nytt försök. Bara för att. Jag gick fram till kassan, utan att ha legget redo. Han kollade igenkännande, drog på ett flin, och givetvis, givetvis bad han om det där förbannade legget. I samma stund som jag insåg mig själv besegrad, drog jag en djup suck. Då bättrade killen på flinet och log ytterligare. Jag log inte. Han vann.

Och nu har vi kommit fram till tidigare idag, då jag stod där igen. Jag tänkte, idag måste han väl ha lärt sig, så jag tog inte upp legget. Killen tittade på mig, och visst kände han igen mig. Det var då det kom, det där nöjda flinet. Och, han bad givetvis om legget. Sammanbitet drog jag upp legget. Då sa han tack, och tittade inte ens på det! Men han log så mycket att han nästan fick hålla sig för skratt. Han vann.

Så nu är jag mer än övertygad. Killen gör det med flit. Han roas av det! Nu har jag en plan. Nästa gång jag ska gå dit, då ska jag trycka upp legget i ansiktet på honom innan jag ens hunnit säga vad jag ska ha. Och jag ska le. Jag ska le med ett större flin än han någonsin lyckats upprätta! Nu är det min tur att vinna! Killen ska besegras!

Ps. Trots att jag hatar hans kupp hoppas jag ändå att han på riktigt för en kupp. I annat fall betyder det att jag fortfarande ser ut att vara max 17 år...

Politik, politik och politik

Jag har fått skäll. Skäll för att jag har en blogg som senast uppdaterades i juni, samt skäll för att detta senaste inlägg behandlade fenomenet kaffekokning på badhus. Men okej, jag tar åt mig av kritiken och bloggar.

Med tanke på att jag idag deltagit i mitt allra första riksdagsval, kan till och med jag tycka att det är på sin plats att bidra med ytterligare ett par politiska rader.

Jag sitter givetvis och kollar på valvakan. Kanske börjar jag bli gammal, för jag är jättenervös över hur det hela kommer att se ut i slutändan. Samtidigt blir jag stup i kvarten full i skratt. Mer full i skratt efter varje partiledare som fått säga några väl valda ord. Alla väljer så fina och retoriska ord, och alla yttrar diverse åsikter om Sverigedemokraternas politik. Tänk om de hade mött dem lite tidigare.

Vi har för tusan yttrandefrihet i Sverige. Det innebär att alla åsikter ska få komma till tals, oavsett om man håller med eller inte. Jag håller verkligen inte med om Sverigedemokraternas åsikter och vallöften. Men, jag tycker att de ska komma till tals i samma utsträckning som övriga, jag tycker att de ska granskas av media på samma sätt som övriga och jag tycker att de ska få chans att debattera mot övriga. Hade de fått chans att debattera, hade de kunnat bli överkörda. Hade de blivit granskade av media, hade vi sett att deras politik inte håller. Istället har de haft chans att styra sin egen agenda och endast diskutera de frågor som de själva önskar. Hade de blivit behandlade som ett parti, är jag tveksam till att de hade fått lika hög procent som de nu verkar få.

Nu ska Mona hålla sitt tal. Hon pratar så satans släpigt att man skulle kunna tro att hon försöker förklara sin politik för ett gäng 7-åringar. Kan känna att det är ett perfekt tillfälle för en borsta-tänderna-paus. Hej.