29 december 2009

Vita springare, Hosianna och Olle

Det finns människor på denna jord som är ovärderliga. Jag känner många, men en man är lite extra fantastisk! En sån människa ska man hylla!

Mannen i fråga är han som jag cyklar till skolan med varje dag. I alla fall nästan varje dag. Han tycker liksom jag att det är jobbigt att gå till skolan, för det tar så lång tid. Förutom om det regnar. För då vill jag gå.

Han tycker om mig, trots att jag tog 13 på ryggen istället för 27.

En gång räddade han mig till och med från en elak hiss som hade bestämt sig för att fastna och låsa in mig. Då var jag glad när han dök upp på sin vita springare!

Han sjunger vackert också. Ibland till och med tillsammans med sin gitarrkonst.

Det finns mycket gott med denna man. Han, solens barn, som kom som en gåva till vårt svenska land. Han, som vet hur man sjunger Hosianna vackrast i världen. Han kan också ha Sveriges mest underhållande blogg.

Olle min Olle. Du, min fina vän! Du kan vara den trevligaste asiat jag känner. Kanske också den enda asiat jag känner, men det hör inte till saken.
Nu när 2009 börjar lida mot sitt slut tycker jag att det är dig vi ska hylla!

Skål för Olle! Må alla världens män bli lite mer som du! Skål igen!

27 december 2009

Mellandagsrea, pumps och tacobuffé

Ja, där var väl julen över då. Så nu är det bara att räkna ner dagarna till nyårsafton. Julen har varit fin, som vanligt. Jag är en riktig jul-människa som gillar i princip allt som kan förknippas med det.

Idag var jag på Överby med Ida och Marika för att kriga med allt folk på mellandagsrean. Det är helt galet hur hysteriska folk blir. De sliter och rycker i allt, och köper allt mellan himmel och jord som de antagligen aldrig hade köpt i normala fall. Det lustiga är att folk också blir villiga att köa. Och då snackar vi inga korta köer. Köerna sträcker sig genom hela butikerna, och fler och fler intar utan minsta klagan sin plats längst bak i den enorma kön. Det skulle allt få vara något himla speciellt för att jag frivilligt skulle köa så länge...

Jag hittade väl i och för sig ett par fynd, och hälsar bland annat ett par nya pumps välkomna till garderoben! Wei! Men, det trevligaste var ändå sällskapet. Marika är som ni vet alltid fantastisk att träffa, och Ida har jag ju inte träffat sedan i september, så det var fint! Höjdpunkten på Överby -bortsett från sällskapet och de nya pumpsen då- var givetvis den legendariska tacobuffén! Det är en fantastisk tacobuffé. Jag konstaterade idag att det finns endast två saker att klaga på:
1. Köttfärsen kunde varit aningen mer kryddad, men den är fortfarande god.
2. Jag föredrar att champinjonerna är stekta istället för råa. Men, det kanske bara är jag.

Hur som helst, tacobuffén är fin. Jag menar, drickan är ju faktiskt inkluderad.

21 december 2009

Flygplan, applåder och taktkänsla

Åter på svensk mark. Trevligt måste jag säga. Jag gillar dock att flyga. För då känns det verkligen som att man är på semester. Sen kommer dock den där jobbiga delen, när man ska stå vid bandet och vänta på väskan. Det kommer väska efter väska på det satans bandet, och jag blir för varje ny väska mer och mer övertygad om att de tappat bort just min väska. Väskan kom ju dock som vanligt till slut. Just min väska har aldrig kommit bort, men jag står där vid bandet, lika nervös varje gång ändå.

Något som jag dock stör mig enormt på i samband med flyg, det är när folk ska applådera när planet har landat. Okej att vilda svenskar applåderar högt och jobbigt när de åker med ett helt plan likasinnade på solsemester till Grekland eller liknande. Då gör ju alla det. Men, varje gång man åker reguljärflyg, så finns det alltid någon dum svensk med som aldrig åkt annat än charter, och lik förbannat ska sitta där och stoja och klappa i händerna. (och, förlåt om du som läser råkar vara en sån som klappar i händerna och precis råkade bli utpekad som någon jag stör mig på).

När vi ändå har applåder på tapeten vill jag fortsätta på det spåret. Och ja, jag kan redan nu be om ursäkt till den grupp människor jag tänker angripa här näst. Det gäller folk som går emot majoriteten när det gäller att klappa till musiken på konserten. Det är trevligt, det tycker jag också, till en viss gräns. Men, lik förbannat ska det alltid sitta en tondöv människa som är totalt befriad från taktkänsla, och klappa i baktakt. Det hatar jag! Du, du som är befriad från taktkänsla, titta dig omkring nästa gång så lär du märka att du inte klappar samtidigt som de som sitter bredvid dig.

Förresten så är det kanske inte så många som vet om ifall de klappar i baktakt. Så, för säkerhets skull bör vi alla kolla en extra gång åt både höger och vänster innan vi börjar klappa. Man vet ju aldrig. Avstå dock helst från klappandet på flygplan. Tack.

Ps. Jag gillar applåder egentligen. Det är trevligt. Tro det eller ej.

17 december 2009

Weinachtsmarkt, Glühwein und Deutsch

Guten Morgen!
Snart ska jag åka till Landvetter. Jag ska bege mig till Stuttgart, Tyskland. Det ska bli trevligt ,i dubbel bemärkelse. Dels ska det bli trevligt att hälsa på min vän, och dels så ska det bli trevligt med själva Tyskland i sig. Det ska bli julmarknad, glühwein och mycket mer. Kanske även en schnitzel eller två.

Det var för snart två år sedan, i februari, som jag flög helt ensam för första gången. Då flög jag samma sträcka som jag ska flyga idag. Från Göteborg till Berlin, och sedan från Berlin till Stuttgart. Det var bara en liten sak som gick fel: Planet från Göteborg var en timma försenat. Jag satt där på planet och började räkna på tiden, och insåg ganska snabbt att det skulle bli aningen tajt med tiden. Jag frågade en flygvärdinna hur lång tid jag hade på mig, och fick svaret: "Det är lugnt, från det att vi landat har du ca. en kvart på dig innan de stänger incheckningen" LUNGT? Ja, kanske om man hittade på flygplatsen och visste vart man skulle ta vägen. Men, problemet var att jag hade inte en aning. Fort som satan tog jag mig i alla fall av planet och började stressat leta upp rätt incheckningsdisk. Lyckligtvis befann jag mig i alla fall i rätt terminal på flygplatsen. Det var glädje när jag slutligen fick syn på skylten för mitt flygbolag ovanför en disk. Rusade fram, gick före i kön och berättade om det försenade flyget. De fick snabbt som tusan öppna upp en ny kassa för att få mig incheckad i tid. Och incheckad blev jag, två minuter till godo.

Jag brukar säga att jag funkar bäst under stress. Men, vill jag uppleva en favorit i repris senare idag? Eh, nej tack. Helst inte. Jag klarar mig ändå.

Auf Wiedersehen!

15 december 2009

Kyla, luvor och glass

Jag har idag konstaterat hur mycket jag uppskattar min nya jacka. Den har nämligen en luva. (och jo, det heter visst luva och inte huva!) När jag köpte jackan tänkte jag att luvan skulle vara bra om det regnade eller så, så man skulle rädda håret från att lägga sig platt fall så man liknar en dränkt katt. Men, idag har jag verkligen haft användning av luvan, trots att det inte har regnat. Jag har gått fram och tillbaka till universitetet tre gånger under dagen. Jag kom precis hem efter den tredje vändan. Och jäklar vad kallt det är ute nu! När jag gick där förut och frös, och tänkte på vad kallt det blåste mot ansiktet och i öronen, det var då jag kom på det: min nya jacka har en luva! Jag blev glad. Och varm. Jättevarm. Tack gud för luvan.

Jag fick mig dessutom ett gott skratt precis. Det var ofantligt roligt! Jag gick hem och såg framför mig ett par stå och prata. Jag såg på avstånd att mannen i sällskapet verkade backa lite mer för varje ord för att försöka avsluta konversationen och gå hem. Det var då han kom på en anledning till att få gå hem. Han sa: Det var kul att ses, men nu måste jag skynda mig hem innan glassen smälter. Tilläggas bör väl att det är fyra minusgrader i Karlstad i detta nu. Jag tror nog inte att han behöver oroa sig för att glassen ska smälta.

God afton.

14 december 2009

Nej se det snöar, nej se det snöar, det var väl roligt! Hurra!

Nej, jag tycker faktiskt inte att det är speciellt roligt. Fast, det är en trevlig sång. Jag tillhör dock den skara som inte gillar snö. Jag gillar det inte alls. Jag är rent av motståndare till all form av nederbörd. Frågar du mig så skulle det gärna få vara sommar och sol på årets alla 365 dagar.

Jag är nyss hemkommen efter en helg i Stockholm. Det var en mycket trevlig helg faktiskt. Jag har inte tänkt på några måsten en enda gång, jag har bara tagit det lugnt och njutit. Det är faktiskt precis vad man behöver ibland, och för min del så var det verkligen dags för en sådan helg. Det var ett tag sen sist.

Helgen har innefattat allt från julmarknad till skräckupplevelser och tråkiga museum. Skräckupplevelsen var på Skansens terrarium. Det var riktigt läskigt ibland. Ormar är inte särskilt trevligt. Och inte spindlar heller. Sedan hade vi ett tråkigt museum på listan också. Givetvis trodde vi ju att det skulle vara ett trevligt och intressant museum. Men ack så fel man kan ha. Vi snackar det Nordiska museet på Djurgården. Jag och kostymnissen var enade om att det kan ha varit de mest bortkastade 70 kr som vi någonsin spenderat. Okej, det var en hel hög med tanter där inne, så givetvis finns det många som gillar det. Att det var tråkigt är bara min uppfattning. Och kostymnissens såklart.

Jag saknar faktiskt redan huvudstaden lite grann. Jag gillar att allt finns där, och det höga tempot. Jag får nog snart åka dit igen.
Ps. Okej då, jag saknar väl kostymnissen lite också då. Fast bara lite.

13 december 2009

Sankta Lucia, ljusklara hägring. Sprid i vår vinternatt glans av din fägring...

Denna flicka befinner sig i huvudstaden. Stockholm är trevligt. Extra trevligt är när det plingar i tunnelbanan, det plinget kommer jag att sakna redan imorgon då jag åter får stå ut med Värmlands trafiken...

När jag kom hit i fredags fick jag vänta på kostymnissen ett tag innan han kom till centralen. Då åt jag mitt livs antagligen dyrasteräkmacka, men den var god i alla fall. Bredvid mig vid bordet satt det fyra kvinnor, skulle gissa på att de var i 60-årsåldern. De hade en fantastisk energi. Skämtade på samma nivå som jag själv skulle kunna göra, fantastiskt. De strök under att man aldrig skulle släppa sitt barnasinne och tillåta sig själv att vara lite barnslig då och då. Det var trevligt att höra deras resonemang och skämtande. Nu kanske ni tror att jag satt och tjuvlussnade, men så var det faktiskt inte. De involverade mig i samtalet, och ska jag vara helt ärlig så märktes det knappt att det skilde kanske 40 år mellan oss. Precis så ska jag vara när jag är 60 år. Lika ung i sinnet som nu. Och ja, barnslig ibland också såklart.

Igår blev det lite extra julstämning och julmarknad på Skansen. Det var trevligt. Fast, jag hade önskat att det fanns lite mer godis bland marknadsstånden. Men det var fint ändå. Jag fick ju se en varg i alla fall. Och en järv. Men björnen, den sov.

Nu får det snart bli att skaka liv i kostymnissen. Jag vill ha julmusik, glögg, lussekatt och pepparkakor. Det är ju trots allt Lucia.

11 december 2009

Julen är här... snart i alla fall!

Igår åt jag årets första julbord. Det var mycket gott och mycket trevligt. Det var tillsammans med redaktionen på tidningen. Kvällen var galen, trevlig och då och då aningen urspårad. Men kul hade vi!

Igår hann jag också med att kolla på luciatåget på universitetet tillsammans med mina kära vänner Olle och Jonas. Det var fantastiskt fint. Jag gillar luciatåg, trots att jag kan de flesta låtar i sömnen och har tjatat ut dem något enormt. Något som dock alltid slår mig när jag lyssnar på lucia, är att varenda vitklädd varelse har en alldeles för kort särk på sig. Varenda en! Jag förstår inte, köper folk för korta? Lånar av lillasyster? Eller har helt enkelt fabrikerna som framställer lusselinnena, anpassat dem efter mått för en kines? Hur som helst, det stör mig lite varje år.

Nu har jag packat väskorna och ska bege mig ut på äventyr!
Ciao!

08 december 2009

Indien intar Cougars arena

Idag var det dags för våra män i Carlstad Cougars att än en gång få visa vad de går för! Och, som väntat blir det slutspel i cupen på torsdag.

Idag fick de ändå de mest fantastiska motståndarlag jag någonsin skådat! Det var ett lag som nästan fullständigt bestod av indier. Det var glädje och det var underhållning! Jag fick skratta ett så hejdlöst och innerligt skratt, inte likt något skratt jag haft på länge!

Det började redan när de intog arenan, Cougars arena. (eller kanske snarare universitetets idrottshall i hus 3, om någon skulle få för sig att märka ord). När de tågade in, kom den första chocken. De var inte ombytta. Fast sedan visade det sig att de faktiskt var ombytta. De tänkte på allvar spela i jeans och finskor. En liten man hade till och med skor som glänste. Ja, du läste rätt! De glänste! Det var finskor!

Min nästa underhållning kom en bit in i matchen när en liten killes skosnören gick upp. Det kanske finns de som tror att han begav sig till avbytarbänken för att lösa problemet. Men nej, inte då! Han satte sig ner, mitt på planen, och började knyta skorna i godan ro. Sedan, lagom till det att skorna var knutna och klara, får han ett pass och är helt fri framför mål. Han får till en bra sving! Ja, det var faktiskt en vacker sving. Problemet var bara att han först missade bollen och sen ramlade. Stackars kille. Men det var kul. Jättekul! Och ja, jag är lite skadeglad ibland... Jag vet!

Men, jag måste ändå ge laget från Indien en stor eloge! Vilken glädje och vilken laganda de förmedlade! Trots att de förlorade mot Cougars med 18 bollar, var ändå leendet på topp! De var glada, skrattade och peppade varann! Jobbet från bänken var fantastiskt! Det ska jag själv ta med mig till nästa gång jag sitter på bänken igen, stolt iklädd den röda tröjan och hejar på mina små gossar. Oj vad jag ska heja! Jag ska heja mycket, och med glädje - även om de spelar som krattor!

Pojkar vill - killar kan!

07 december 2009

En själsfrände

Idag kom jag att tänka på ordet själsfrände. Vad betyder det egentligen? Finns det ens en betydelse som gäller för alla, eller har ordet olika innebörd för dig och mig? Jag skulle tro att varje individ har en egen definition av begreppet.

Det första som slår de flesta när man hör ordet, är nog att man måste tänka lika och alltid vara överens. Det är en bra grund, men det räcker inte riktigt. Det blir liksom för enkelt. Man måste kunna tycka olika, man måste kunna lyssna till varandras resonemang. Man måste kunna acceptera varandras tankar, för att sedan kunna resonera och diskutera kring dem.

För mig är själsfrände är inget man nödvändigtvis måste hitta via "kärlek vid första ögonkastet". Jag vet inte ens om jag tror på det fenomenet. Nej, en själsfrände tror jag inte ens att man behöver tycka om från början, utan mer att man känner en slags dragning till personen som man inte riktigt kan förklara. Den bara finns där, och man kan inte släppa det.

En själsfrände är en person man kan prata hur länge som helst med, utan att tiden någonsin går långsamt. Ibland känns det som att man har känt varann hela livet, bara för att man har så mycket gemensamt att prata om. Man kan vara sig själv, säga precis vad man tycker och tänker. För man vet, att den andra personen kommer aldrig att döma en. Oavsett om man tycker lika eller ej, kommer man alltid att acceptera varandras åsikter. Ibland kanske man inte ens behöver säga något. Tystnaden kan vara fantastisk. Man behöver inte höra någon annans röst, för man känner ändå att man inte är ensam.

Att hitta en själsfrände kan nog vara bland den finaste gåvan i livet. För visst måste det vara så att man hittar den andra halvan av sig själv? Det låter fantastiskt. Men, hur vet man om man hittat just den personen? Just den personen som kompletterar en på alla tänkbara sätt. Finns det bara en av denna, eller kan man ha flera själsfränder?

Den frågan är en lika stor gåta som själva livet i sig. Så hur ska man kunna få svaret på den frågan?
Jag har ingen aning. Ingen aning alls.

05 december 2009

Vart är vi på väg?

Igår fick vi bevittna ett nytt kapitel i svensk TV-historia: En ny säsong av På spåret. Det var nästan så man hade lite pirr i magen när klockan började närma sig sändningstid. För er som mot förmodan har missat att ta in informationen om att programmet igår var det första med de nya programledarna: Kristian Luuk och Fredrik Lindström. Man har läst många skriverier på senaste tiden som har skickat ut både ris och ros till de nya ansiktena i rutan. Jag måste ändå säga att jag tyckte att de nya gubbarna skötte sig utmärkt! Programmet var lika bra som vanligt. Dock lite svårare kanske. Eller så är man bara lite ringrostig så här till en början?

Fredrik Lindström var den största fröjden med det nya programmet. Jag gillar verkligen honom. Han är en så klok och vis människa. Man kan lära sig mycket av honom. Speciellt jag som är intresserad av språk, där har han mycket gott att dela med sig av. För några dagar sen så började jag att läsa om en av hans böcker: Världens dåligaste språk. (Fantastisk titel för övrigt). Det är så trevlig läsning. Jag rekommenderar den verkligen! Man lär sig något, samtidigt som boken är trevlig och lätt att ta till sig. Man får så många funderingar också gällande ord och annat. Det har av olika anledningar varit många diskussioner om språk, ord och dialekter det senaste. Inte mig emot egentligen, jag gillar det.

Funderingar av olika slag finns det gott om i huvudet ibland. Man funderar och funderar. Men inte blir man klokare för det. Det är då man önskar att man var som Fredrik Lindström, somhar svar på nästan allt. Svar om hur man ska lösa problem och liknande. Ibland kanske tricket är att inte fundera mer? Fast det är svårt. Ibland vill man sluta fundera och sätta punkt, fast man kan inte. Istället sätter man kommatecken på kommatecken och hoppas att historien ska fortsätta. För om man sätter punkt, så avslutar man ju historien. Frågan är om denna historien slutar bäst om den får några kapitel till, eller om punkten bör komma nu?

Sa jag att jag gillar Fredrik Lindström?
Ps. Någon som vet om han någon son i lämplig ålder?

03 december 2009

En husmor är född

Jag har blivit riktigt huslig av mig på äldre dag. Jag har bakat så det har stått härliga till. Men det är trevligt, för det luktar så gott i lägenheten. I förrgår slogs man av doften av saffran när man klev innanför dörren. Fantastiskt! Ja, jag bakade alltså lussekatter. Idag var doften inte saffran, utan pepparkakor. Och det är minsann också gott!

Självklart blev vi tvungna att kalasa på mina bakverk, tillsammans med dagens höjdpunkt: Julkalendern! Ja, vi kollade givetvis inte på årets kalender. För utan att ens ha kollat på det kan jag nästan lova att det är fullkomligt värdelöst. Vad vi istället gjorde var att dra fram en gammal klassiker från vår egna barndom: Mysteriet på Greveholm. Otroligt roligt. Skrattkrampen sitter nästan fortfarande i. Det roliga är att man nu upptäcker massa trevliga skämt som man inte ens fattade när man var en liten unge. Mycket underhållande! Ja, julkalendern på "vår tid" var fina grejer får jag säga. En favorit kan också vara Sunes jul. Likaså där ett högt underhållningsvärde. Jag förstår inte varför folk inte kan inse att dagens julkalendrar är värdelösa? Sänd gamla klassiker istället så att dagens ungar kan få en riktig jul för tusan! Med risk för att låta aningen konservativ: Det var bättre förr!

02 december 2009

Heute: zweiten Dezember und sieben Klementinen

Då var vi redan på nummer två. Andra december alltså. (vilket innebär 22 dagar kvar till julafton för er som har det lite kämpigt med huvudräkningen).

I mitt och Bosses kök har vi ett trevligt ljus till decembers ära. Du vet ett sånt där som man ska bränna ner en liten bit för varje dag ända fram till julafton. Jag gillar sånna ljus. Det känns så juligt. Lite som ett alternativ till en julkalender. Jag skulle kunna uppskatta en kalender. Fast då måste det vara en chokladkalender. Synd bara att den chokladen alltid är så äcklig. Så i år är faktiskt första gången i mitt liv som jag inte har skaffat en kalender. Kanske håller jag på att bli vuxen?

Något som också känns ganska juligt är clementiner. Det luktar så trevligt juligt tycker jag. Idag har jag faktiskt lyckats trycka i mig hela sju stycken. Helt galet! Det är bara en sak som irriterar mig något ofantligt: att de ibland är fyllda med kärnor. Om den är fylld med kärnor ändrar jag min åsikt drastiskt, och tycker inte att de är goda alls. Det värsta är att man inte vet om de är fyllda med kärnor förns man har skalat den och tänker börja äta. Hallå eller! Det är ju lite som att köpa grisen i säcken, som man brukar säga. Eller, i alla fall di gamle. (översättning: De gamla, på värmländska).

Det är ju faktiskt så att en varas kilopris kan skilja sig beroende på standard och kvalitet. Just därför tycker jag att det borde finnas två prisklasser vad gäller just clementiner. Ett billigare alternativ, för dem som av någon mycket underlig anledning råkar gilla kärnor i clementiner, eller bara är allmänt snåla. Det andra alternativet blir givetvis aningen dyrare, men också kärnfria. Så är det ju faktiskt med exempelvis vindruvor. Och jag kan meddela att jag hatar kärnorna lika mycket i vindruvor som i clementiner. Så, jag kräver: få bättre koll på clementinerna! Jag hatar kärnor!

God afton gott folk.

01 december 2009

Fenomenet måndagsångest hälsar på

Måndagsångest var det ja. Inte ett fenomen som jag kan säga att jag vanligtvis är så speciellt bekant med. Vi träffas inte särskilt ofta och vi delar inte varandras djupa hemligheter. Vi är inte ens vänner på facebook. Men idag knackade den uslingen på dörren och bjöd in sig själv. Fan också att jag inte kollade i kikhålet innan jag öppnade dörren. Dagen blev fylld med ångest. Och jag måste säga att ångest är ganska otrevligt. Speciellt måndagsångest...

För det första vaknade jag av att regnet slog mot mitt fönster, vilket naturligtvis inte peppade mig till att kliva ur sängen för att bege mig ut i det vackra vädret. Jag ville ligga kvar, gärna hela dagen. Jag byggde upp ett vackert scenario för mig själv. Det innebar att jag skulle få leva livet likt en handbollsmatch. När det blev lite jobbigt skulle jag skrika time-out och pausa livet en stund. Pausen skulle pågå i en hel dag, jag skulle ligga i soffan, kolla på Sunes jul, äta lussekatter och dricka julmust. En och annan pepparkaka hade ju såklart också suttit fint. Jag tryckte på snooze-knappen flertalet gånger i över en timma, i hopp om att pausen skulle kunna bli på riktigt, innan ett telefonsamtal tillslut tvingade mig att möta den trista verkligheten och kliva ur sängen. Det blev ingen julmust. Och ingen Sunes jul heller för den delen. Tusan också. Fan och attans rabarber! Det blev istället obehagligt regn och en tur till universitetet.

Arbetet på universitetet kändes hopplöst. Stressen blev påtaglig och ångesten bestämde sig visst för att vi skulle hålla ihop hela dagen. Men, någon vänskap på facebook kan den satans ångesten bara drömma om. Så goda vänner är vi inte än. Inte på långa vägar. För att göra en lång och ångestfylld historia kort, kan jag säga att jag tillslut besegrade min måndagsångest. Ha! Jag och min riktiga vän peppade varann. Det gjorde vi bra! Jaaaa! :)

Nu har jag lyssnat på det mästerverk som i dagsläget går under titeln "min favoritlåt" http://www.youtube.com/watch?v=uMGjN8-9IG0 och sedan kollat på dagens avsnitt av halv åtta hos mig. Om någon knepig varelse dessutom skulle råka undra, kan jag meddela att jag dessutom ätit lasagne.

Nu ska jag tacka för mig och bege mig till den plats där eländesdagen började - min säng. Jag hoppas att morgondagen väljer att skona mig från tisdagsångest. God natt mina vänner.

13 november 2009

Blogginlägg B: PRESSETIK

Vi människor är av natur vanligtvis ganska nyfikna av oss. Vi vill gärna veta exakt vad som händer, och vi vill dessutom veta extremt mycket om händelsen i sig och hur den utvecklas. Kanske är det just människans nyfikenhet som gör det svårt för massmedia att avgöra vart de ska dra gränsen om hur mycket vi ska få veta. En sak som är säker är dock att man måste dra gränser. Massmedia måste skilja på vad nyhetskonsumenterna bör veta och vad de vill veta. Skillnaden mellan vad vi vill veta och vad vi bör veta är ibland självklar, medan skillnaden ibland kan vara hårfin.

Självklart vill vi veta vad som händer när det uppstår spektakulära händelser. Det är också självklart att vi faktiskt ska veta vad som händer. Frågan är bara hur mycket information vi ska få? Ibland missbedömer massmedia gränserna och ger oss lite för mycket av det goda. Då står pressombudsmannen vid den vita plankan, viftar med den röda flaggan och dömer till övertramp. Det finns många "fina" exempel på pressetiska övertramp. Vi har exempelvis Estoniakatastrofen och det brutala mordet på stackars Engla. Sen har vi en hop människor som mer än ofta omnämns i skriverier av alla dess slag: Svenska kungafamiljen.

Svenska kungafamiljen, vad får de utstå som är så himla farligt kanske ni tänker? Ja, de är offentliga personer och får i och med det räkna med att bli aningen mer granskade än vi andra. Men, faktum är att när vi inkräktar för mycket i deras privatliv, då säger jag stopp. Prinsessa eller ej, alla har rätt till ett privatliv. Året var 1997, när det efter stora spekulationer offentliggjordes att prinsessan Victoria hade drabbats av ätstörningar. Efter det uttalandet betedde sig media som gamar, och publicerade något nytt i frågan så fort de fick möjlighet. De spelregler som finns för press, radio och TV säger tydligt att man ska avstå från publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning. Varför? Jo, man vill skydda den personliga integriteten och värna om privatlivet. Jag anser i fallet inte att allmänheten hade med hela händelseförloppet gällande hennes sjukdom att göra. Om jag hade fått bestämma hade det publicerats att hon hade ätstörningar, för det är något som rör oss på grund av hennes rollsom kronprinsessa. Sedan hade jag valt att ha det ganska tyst tills det att kronprinsessan meddelar att hon är frisk igen, så vida det inte händer något stort där emellan. Hon må som sagt vara en offentlig person, men vi har inte med henne att göra i frågor som rör henne och ingen annan.

Liknande händelse kan man hitta tidigare i år. När hennes trolovade Daniel Westling genomgick en njurtransplantation. Hur han mår blev också plötsligt viktigt för allmänheten att veta om. Vi hittade rubriker i stil med "Kommer Daniel duga för hovet?" och "Kan Daniel bli pappa?". Ja, du läste rätt. Media byggde hönor av en fjäder och började spekulera i både det ena och det andra. Än en gång, media gjorde -enligt mig- ett övertramp när de publicerar mer fakta än vad allmänheten bör veta. Visst är det många som vill veta att han är sjuk. Men, jag har svårt för alla spekulationer där emellan.

Utan att generalisera allt för grovt skulle jag vilja påstå att det är kvällspressen som stöter på den röda flaggan i majoriteten av fall som det döms till pressetiska övertramp. Jag frågar mig, skriver man "för mycket" för att stilla din och min nyfikenhet? Eller, förvandlas ögonen till dollartecken och det enda de ser är ökade försäljningssiffror? I kvällspressens fall känns det mest troligt att det är dollartecknen som spökar...

Jag tycker att det är viktigt att man följer spelreglerna. Visst, de är inte juridiskt bindande. Men, de är framtagna av människor i branschen, vilket kanske gör dem ännu viktigare att följa? Innan man publicerar, fundera på en viktig fråga: Är den här informationen till för allmänhetens intresse? Vill de läsa informationen, eller bör de läsa informationen? Självklart kan de båda kombineras. Men, det första påståendet i ensam sits, det funkar aldrig!

Vi är välsignade med att ha lagar om tryckfrihet och yttrandefrihet som gör att media har relativt fria tyglar. Att se sina gränser är då viktigt för att det journalistiska arbetet ska kunna ses som det fina hantverk, som jag anser att det faktiskt är - om det görs på rätt sätt.

06 november 2009

Din dröm ger åt tanken vingar...

...den blir verklig då
I drömmen du allt betvingar
och allt du vill ha kan du få.
(ja, jag är lite sugen på att se Askungen)

Jag har drömt hur mycket konstigt som helst den senaste veckan. Det är konstigt, för vanligtvis minns jag inte en endaste liten dröm. Men nu dröms det plötsligt för fulla segel om nätterna. Jag kan inte låta bli att bli nyfiken på vad mina drömmar betyder, och varför drömmarna är så underliga. Jag menar, det är sällan någon av drömmarna är verklighetstrogna. Det är nog därför jag inte lyckas somna i detta nu, för att jag funderar över vad som ska drömmas här näst.

Det finns ju de som påstår att man drömmer om det man tänkte på precis innan man somnade. Det puckot som kom på den idén skulle jag vilja ha ett snack med. För, jag tror inte alls på den principen. I natt drömde jag exempelvis att jag och min kombo Josse skulle flytta till en exakt likadan lägenhet som den vi har nu. Enda skillnaden var att mitt sovrum var lite annorlunda. Då tyckte min lilla Josse att det bara var jag som behövde flytta mina saker, eftersom att våra andra saker skulle hamna på plats av sig själv. Varför? Jo, för att den nya lägenheten såg ju i övrigt ut som den vi har nu. Eh, det känns inte riktigt som något jag skulle ligga och fundera över i väntan på John Blund... Därför är den teorin om varför man drömmer om saker och ting totalt sågad från min sida. (övriga drömmar sågar också idén, men de är antingen inte till för allmänhetens ögon eller så är de för jobbiga att redogöra för)

Jag får nog forska vidare om drömtydning imorgon. Nu ska jag invänta John Blund och nattens nya drömmar.

Sov gott mina vänner.

19 oktober 2009

Blogginlägg A: NYHETSVÄRDERING

Vad karaktäriserar en bra nyhet, och vad är det som gör att vi väljer att ta del av den? Det är frågan varje skribent frågar sig när det är dags att bygga kakan av ingredienserna. Med andra ord bygga en artikel av stoffet.

Det finns en mängd forskare som grävt djupare inom ämnet nyhetsvärdering. Bokhyllan skulle kunna bli fylld av endast dessa verk. De är dock alla i princip överens om samma grundstenar om vad som gör en nyhet bra och läsvärd.
Självklart skall det vara något nytt och aktuellt. Det som händer just nu är självklart mer attraktivt att ta del av, jämfört med 1700-talets historieböcker.
En bra nyhet ska också vara till nytta för läsaren, eller vara underhållande. Ja, varför skulle man annars vilja läsa den?
Nyheten ska också vara oss nära, både geografiskt och personligt. Naturligtvis blir jag mer nyfiken om nyheten ägt rum i min hemstad, jämfört med på andra sidan jordklotet. Det samma gäller det som man kan göra egen personlig anknytning. Människan håller alltid sig själv närmast, oavsett sammanhang. Vad det än handlar om, blir det mer intressant om nyheten drabbar just dig.

En nyhet, som ploppade upp för första gången den 10 september (på min födelsedag för övrigt), var nyheten om de giftiga jeansen. Det är en nyhet som fortfarande inte har svalnat. Jag hörde ett inslag om det på radion senast i förrgår. Det är ett underbart exempel på mitt sistnämnda exempel för vad som gör en nyhet intressant. När man får nyheten om att ens jeans kan framkalla klåda, allergier eller i värsta fall brännskador blir vi alla intresserade. Jag menar, vem har inte minst ett par jeans liggande hemma i garderoben? Eftersom att vi alla är ägare av ett par jeans, berör det oss personligen exakt där vi befinner oss just nu. Det blir alltså nära både geografiskt och personligt, plus att vi inte visste om det sedan tidigare. Perfekt - en bra nyhet! Att 60 människor har dödats i Pakistan samma dag, blir plötsligt inte lika läsvärt som historien om jeansen. Hur hemskt är inte det kan man fråga sig? Som jag sa, människan håller alltid sig själv närmast. Vi i Sverige befinner oss ganska långt ifrån Pakistan, samt att vi med största sannolikhet inte känner något av de 60 dödsoffren. Hur hemskt det än låter, kommer därför majoriteten av oss att läsa nyheten om jeansen framför historien om döda i Pakistan. Varför? Jo, för att det drabbar just dig.

En annan fråga som många av oss frågar sig just nu är: Vem kommer att bli ny förbundskapten för det svenska herrlandslaget i fotboll? Det är nu klart att Lars Lagerbäck avgår, efter sina elva år på tronen. Det spekuleras fram och tillbaka om vem som kan bli ersättaren. Det hetaste tipset just nu är kanske Sven-Göran "Svennis" Eriksson. Vem det nu blir, återstår att se. Men en sak är säker, jag är inte ensam om att följa händelseförloppet. Först och främst, det berör oss svenskar för det ligger oss nära geografiskt. Det är också över lag många svenskar som är fotbollsintresserade, och det berör oss då personligt. I alla fall då det handlar om landskamper. Det är helt klart en nyhet som intresserar oss, eftersom att fotboll ligger oss varmt om hjärtat. Efter matchen mot Danmark på nationaldagen i år, har jag flertalet gånger sagt att det ultimata är att alltid sända fotboll på denna dag. Tror aldrig vi haft så många patriotiska svenskar innanför rikets gränser på nationaldagen, trots att vi till Dannebrogens glädje tyvärr förlorade matchen. Oavsett, vem som blir ny förbundskapten är just nu en het nyhet.

Sist men inte minst. Svininfluensan. Tror ingen kan ha undgått att få information om detta nya virus. Att det berör oss mer om det är geografiskt nära märker man nu extra tydligt. I lördags skrev NWT att man nu har bekräftat fall av svininfluensan här i Karlstad. Plötsligt låter folk mer oroliga än tidigare, och det diskuteras om hur vida man ska vaccinera sig eller ej. Varför detta plötsligt ökade intresse? Jo, för att nu har vi fått smaka på ett fall i vår närhet. Det blir då mer aktuellt, en mer intressant nyhet. Jag själv, som sitter här med min förkylning och skriver, funderar över samma sak. Ska jag vaccinera mig? Jag har hört att man inte kan bli smittad av svininfluensan om man redan har ett virus i kroppen. Jag med min förkylning sitter alltså för tillfället säker. Jag är därför just nu, för första gången ganska tacksam för min snoriga näsa. Jag lutar mig därför tillbaka och följer den nu -för oss Karlstadbor- ännu hetare nyheten och bestämmer mig angående vaccinationen en annan dag.

12 oktober 2009

Ja, det blev en trevlig helg!

Har nyss spatserat in i lägenheten i Karlstad igen efter en helg hemma i Trollywood. Ja, Trollhättan för er som inte förstod. Det har varit en riktig toppenhelg, trots att blå-gult tydligen glömt bort hur man ser till att vinna över Danmark i fotboll...

En ung herre gjorde igår en topplista över min helg. Kanske inte stämmer till fullo, men jag tyckte att den var trevlig. Så jag använder den ändå:

1. Tacobuffén på Överby
Ja, du har läst rätt. Nu har även jag smakat denna legendariska buffé. På Överby köpcentrum i Trollhättan. Efter att ha hört hyllningstal efter hyllningstal om denna buffé, kände jag att det var dags att provsmaka. Självklart var förväntningarna mycket höga. Tro det eller ej, jag får nog erkänna att buffén höll hög standard, då den innehöll allt man kan tänkas vilja ha på tallriken när man käkar tacos. Jag kommer inte inleda egna hyllningstal till tacobufféns ära, men, jag kommer garanterat äta den igen.

2. Queenkonsert
Det var fantastiskt! Champions of Rock gjorde ett stopp i Vänersborg för att förgylla får söndagskväll. Fantastiskt! Peter Johansson gör så sjukt bra versioner att musiken, att han i vissa fall nästan gör det bättre än självaste Freddie Mercury om du frågar mig. Spelningen var så trevlig att jag nästan överväger att köpa en ny biljett för att få uppleva det hela en gång till. Det kan jag ju dock nästan göra, eftersom att jag självklart köpte CD-skivan.

3. När tåget stannade i Åmål.
Ja, det kan man ju fråga sig varför det var så trevligt. Jag har nämligen suttit många gånger det senaste och funderat över hur det är i Åmål. Så jag blev helt enkelt himla sugen på att hoppa av tåget och kila ner på torget för att hitta en loktare och göra honom sällskap på den lilla bänken för att kika på folk. Till slut tog jag naturligtvis mitt förnuft till fånga och stannade kvar på tåget. Jag menar, jag var ju tvungen att åka ända till Trollhättan för att få smaka på tacobuffén liksom.

Nu idag, när jag satt på tåget i motsatt riktning, tillbaka till Karlstad. Då var jag inte lika road när tåget stannade i Åmål. Då fick jag nämligen nytt sällskap på tåget. En extremt jobbig människa som satte sig bredvid mig och berättade om sina alkoholproblem hela vägen till Karlstad. Roligare föreläsningar har jag fått i mina dagar. Som om inte det vore nog, satte det sig dessutom en gubbe mitt emot med musik i öronen och sjöng med. Ja, han sjöng. Högt som satan! Och fult och bedrövligt dessutom. Den resan som var från Åmål till Karlstad kan ha varit den mest fasansfulla tågresa jag någonsin upplevt. Och jag hoppas att jag slipper uppleva någon värre...

Vad har vi lärt oss av detta? Akta dig för tåg, puckon gillar att hålla till där!

God afton.

04 oktober 2009

Ack Värmeland du sköna...

...du härliga land.
Du krona för Svea rikes länder!

Nu har jag bott här, i Värmelandet det sköna i snart 1 år och 2 månader. Min kära mor har bönat och bett ända sen dess att jag ska få bort mitt "hemska" trollhättemål och lägga på ett litet trevligt stänk av värmländska. Hon tycker av någon okänd anledning nämligen att värmländska är härligt och trevligt. Jag har ända sedan dess föraktat hennes önskan och pratat som jag alltid har gjort. Ända tills igår. Det var då det hände. Jag sa använde av egen fri vilja, helt självmant, utan att tänka mig för ordet dret. Ja, du hörde rätt. Dret!! Min mor hade varit stolt. Det hade gjort hennes dag. (bör kanske dock noteras att hon inte hade varit stolt för att jag valde just dret. Utan snarare för att det flög ett värmländskt ord ur min mun)

Jag har dock på sista tiden hamnat i en miljö som innefattar stora mängder värmländska. Tror bestämt det har spelat in i gårdagens ordmissbruk. Jag får dock hålla med min mor, och hålla med om att det kan vara trevligt. Och roligt. Ofantligt roligt! Jag har varit nära att gå en död till mötes, via ihjälskrattning ett antal gånger vill jag lova.

Vad jag har lärt mig är dock att man skulle behöva göra små ordlistor för olika dialekter. Ja, jag skulle behöva en över värmländskan. Mina vänner har hittills fått leka läromästare i ämnet. Jag känner att mitt ordförråd redan är betydligt rikare. Jag har lärt mig ord som döven och skvaling. Och man skola icke förglömma ordet loktarvänna. Kan vara en personlig favorit. Men visst är det logiskt. Istället för att säga att man ska "gå en liten runda och kika likt en nyfiken loktare", (ja, en loktare är visst i sin tur en nyfiken "göbbe" som sitter och hänger på stan och kikar på folk), varför inte bara sammanfatta det till loktarvänna. I like it. Länge leve värmländskan.

Ännu ett igenkännande drag är visst att man ska avsluta alla ord med bokstaven e. Jag menar, varför säga sleva när man kan säga sleve? Och varför säga spela när man kan säga spele? Även för ord avslutandes med bokstaven e, har jag en personlig favorit:
Rikssvenska: Dem gamla. - Värmländska: Di gamle.
Ofantligt roligt om du frågar mig.

Finns även ännu ett utmärkande drag, som jag börjar tro sitter genetiskt i varje värmlänning. (eller ja, i alla fall i dem från Åmål) Jag pratar ju självklart om denna stora kärlek som de alla hyser till taco-buffén på Överby. Det senaste så har varje värmlänning jag stött på hyllat den satans buffén. Själv får jag banner för att jag som trollehättebo aldrig har ätit den. Man får nog helt enkelt dra sig dit.

Ja, vad kan man säga. Värmland kanske är ganska trevligt trots allt.

28 september 2009

När livet liknar en fotbollsmatch...

Ibland känns det som att man lever livet på en fotbollsplan. Man hamnar i läget att man eventuellt skulle kunna göra mål, men man gör inte mål. Istället passar man bollen vidare, och man får aldrig veta om man hade satt bollen snyggt i krysset, eller om man hade missat totalt. Kanske är det därför man passar vidare. För att slippa få veta. Man passar vidare, för att slippa den eventuella besvikelsen. Man är för feg för att riskera att förlora. Man är livrädd för att man ska missa målet och istället sätta bollen i ribban.

Frågan är dock när man förlorar som mest. Det är den frågan som snurrar fram och tillbaka i mitt huvud. Förlorar man som mest när man satsar på målet, men ändå missar? Eller, förlorar man som mest när man passar vidare bollen, och aldrig får veta? Jag har en känsla av att det är en boll som lär få snurra runt i mitt huvud ett tag till...

xoxo

13 september 2009

Gnälltantens återkomst!

Nu kanske ni tror att jag har hakat upp mig på gnälltanter. Ja, i sådana fall endast av anledningen att det kryllar av dem! Idag har jag dock mött det värsta exemplet genom tiderna. Det var när jag och min vän Linn skulle kolla på en lägenhet på Herrhagen som vi hittade denna gnällapp, som någon tejpat upp precis vid entrén. Det var så sagolikt att jag var tvungen att fota eländet bara för att bevisa för er -mitt herrskap- vad jag menar med gnällappar. Okej, jag vet självfallet inte till hundra procent att detta fint diktade verk är gjort av en gnälltant. Det skulle mycket väl kunna vara någon från det manliga könet som varit poetisk. Men, en gissning från min sida - en typisk gnälltant!

"Till dig som har det otroligt dåliga omdömet att ha dundrande efterfest till 06-07 på morgonen. Tror du att du bor i en isolerad bunker? I detta hus har du ett fenomen som kallas "GRANNAR"!!! Har inte lust att sitta och vänta på att din efterfest ska ta slut igen!!! GÖR ALDRIG OM DETTA!"

Men snälla lilla gnälltant. Hur tusan orkar du?
Men man tackar. Jag och Linn fick oss i alla fall ett rejält garv.

06 september 2009

Gnälltanternas mening med livet

Jag var precis en god medborgare och var nere vid sopstationen för att återvinna lite skräp. Duktigt av mig. Väl där mötte jag en liten gullig tant. Trodde jag. Det dröjde inte länge innan jag fick höra gnället om hur dåliga "vi ungdomar" är på att sortera skräpet. Hallå eller! Jag står ju för tusan här och sorterar, tänkte jag! Det var på vägen därifrån jag insåg att det var ingen idé att irritera sig på tantens gnäll. Det ligger i gnälltanters beteende, de måste få utlopp för sitt gnäll varje dag. De kan inte hjälpa det. De måste gnälla. Men hur satan orkar dessa tanter gnälla på extremt! Var lite positiv för fan! Bli som de små gulliga tanterna som inte gnäller istället! De gillar jag!

Igår träffade jag också på en gnälltant. Inte så konstigt för den delen. De måste ju ge sig ut bland folk för att hitta sina offer som ska få höra gnället. Igår satt jag i alla fall på bussen. Fick en gullig tant bredvid mig. Än en gång, trodde jag! En hållplats höll hon nog klaffen innan gnället plötsligt vällde ut ur truten. "Vi ungdomar" är ju så jäkla ohyfsade. Vi har inte vett nog att låta de äldre sitta. Vi bara sitter kvar och tittar och låter de gamla tanterna stå. Konstigt tänkte jag. Alla de gamla som åkte med bussen fick en sittplats. Ja, för att någon av "oss ungdomar" reste på oss och erbjöd platsen. Men ja, vi är ändå ohyfsade. Fråga vilken gnälltant som helst!

Efter sopstationen förut. På väg upp i trapphuset tillbaka till lägenheten. Då fick jag se en lapp om en borttappad nyckel. Då kom jag och tänka på alla lappar som gnälltanter gillar att skriva. I våras till exempel. Då satt det en lapp i hissen. "Du som röker i hissen. Obs, vi vet vem du är! Sluta med det. Annars kontaktas bovärden!" Okej, om de nu vet vem som röker i den sablans hissen, varför inte stoppa gnällappen direkt i dennes brevinkast? Nej, jag tror jag vet varför:

Gnälltanterna vill att så många som möjligt ska få smaka på deras gnäll.

Jäkla gnälltanter!

31 augusti 2009

Ensam och inlåst

Det blev en händelserik morgon. Utan tvekan. Jag hade som vanligt ett tajt schema, vilket innebär inte allt för många minuters marginal. Det var bara en sak kvar att göra innan tiden var ute: Att hämta cykeln. Allt gick enligt planerna. Ja, tills det att dörren till hissen inte gick att öppna. Så där satt jag. Ensam och inlåst. I hissen! Hallå eller!

Det fanns inte mycket att göra. Bara att stanna kvar i hissen -ja, jag hade ju visserligen inget annat val- och trycka på knappen för nödsignal. Det tjöt som fan, det gjorde det. Synd bara att ingen annan än jag verkade höra den satans signalen. Jag var fortfarande ensam och inlåst. Och mobilen funkar ju som bekant inte heller när den är ensam och inlåst i just hissar... Taskigt läge.

Men, efter ett tag såg jag ett mycket välbekant ansikte kika fram i i den lilla rutan på hissdörren. Olle! Olle kom till min undsättning! Då blev jag glad. Jätteglad!

Min kära vän Olle ryckte lite i hissdörren, och begav sig sedan för att hämta förstärkning. Då, precis utan vidare, bestämde sig hissen för att leva sitt egna liv och åka iväg. En våning upp åkte vi. Där gick det sen att öppna dörren. Jag var fri! Fri som fågeln!

Vad har vi lärt oss idag mån tro? Jo, Olle är en duktig hjälte.
Dagens tips blir alltså: Om ni skulle få för er att åka i en hiss som bestämmer sig för att låsa sig själv. Se till att ha Olle i närheten! Han vet minsann hur en hissdörr ska dras! ;)

Ha en trevlig afton mina vänner.

27 augusti 2009

Det jag hatar allra mest just nu är...

...MYGGOR!

Att jag hatar dem är egentligen en underdrift. Det finns inte ord för hur extremt mycket jag avskyr de små vidriga krypen.

Under sommaren i Trollhättan har jag kanske fått utstå två stycken myggbett. På sin höjd tre. Nu har jag precis räknat alla myggbett som kliar på mina ben. Jag hittade 37 stycken! Helt sanslöst! Jag har aldrig varit med om något liknande. Då bör tilläggas att jag endast räknat betten på benen. Övriga kroppen är inte fullt lika skadad... Men det räcker gott och väl.

Det är en hel vetenskap för mig, att det i Värmland finns så extremt mycket mer mygg än vad det finns i Västergötland. Ta inte illa upp, ack Värmeland du sköna. Men, jag föredrar antalet irriterande mygg i Trollhättan. Alla gånger!

Blir jag inte kvitt dem skall jag med bestämdhet bege mig för att snabbare än kvickt investera i både mygghatt och myggspray.

Jag har en sista sak att säga, för den som inte fattat, jag hatar myggor!

Nu blir det sängen. Snart Karlavagnen. Sen godnatt.

23 augusti 2009

Radion - min gamle trogne vän

Igår gjorde jag en god gärning. Ja, så ser i alla fall jag det. Jag gjorde något för att bevara de medier vi har idag. Jag köpte en radio. En silverfärgad klockradio med alla dess finesser. Kan ni tänka er, med både med funktioner som sleep, snooze och alarm etc. Ja, en prima klockradio det förstår ni det.

Det hela började här om kvällen, i fredags. Det var karlavagnen på P4, än en gång med Birro vid mikrofonen. Jag ville lyssna. Men, just denna kvällen bestämde sig webradion för att krångla. Inte ett enda litet pip som kunde tas för karlavagnen. Knäpptyst var snarare melodin. Så det blev varken Birro eller Karlavagnen den kvällen. Det var då jag bestämde mig. Man kan inte lita på webradion. Jag måste ha en riktig radio. Så, en klockradio det blev.

Tidigt nästa tag -alltså igår- gjorde jag slag i saken och tog bussen ner till stan. Jag gick in i första bästa butik som kunde tänkas ha vad jag sökte. Och jag hittade den. Min nya klockradio. Den spelar sina toner i detta nu. Jag ska snart somna till radions ljud. Blir inget karlavagnen ikväll. Men, jag somnar tryggt i vetskap om att imorgon kan ingen webradio i världen köra käppar i hjulen och förstöra möjligheten till karlavagnen. Så det så.

Nu mina vänner säger jag godnatt.

07 augusti 2009

Sveriges mest knäppa campare

Jag har fått en idé. Inte vilken idé som helst. Jag skulle kalla det en extremt spännande idé. Här kommer det: Jag ska skriva en bok. Yeah, you heard me, en bok.

Som ni kanske vet så jobbar jag denna sommaren i en reception. I en reception på en camping. Det är genom mitt jobb som jag fått denna idé om att skriva en bok. Boken ska nämligen handla om campinggäster. Jag skulle tro att boken blir högst underhållande. För varje dag när jag jobbar, blir jag totalt förundrad över hur många knäppa människor det finns på denna jord. Så därav titeln på min kommande boksuccé: Sveriges mest knäppa campare. Det finns så många människor som får en att totalt tappa hakan. Ibland undrar man ju om de har riktigt alla indianer i kanoten. Eller alla hästar i hagen. Eller kanske alla muffins i korgen. Eller min favorit; hissen går kanske inte riktigt ända upp. Låt oss bara säga en sak, de är himla underliga. Självklart inte alla. Men en del.

Denna veckan har varit extra spännande på denna fronten. Jag tror att jag skall ge er ett smakprov på vad det finns för folk. Igår träffade jag på en människa, en människa som jag skulle kalla en klassisk stereotyp. En stereotyp man ofta skämtar om, fast som jag helt ärligt trodde -eller kanske i alla fall hoppades- inte existerade in real life. In kom i alla fall denna gubbe. Iklädd fiskarhatt, vit t-shirt, beige "safarieväst", korta shorts i samma färg, sandaler med strumpor i och naturligtvis nyckelband kring halsen samt magväska. Snälla, rätta mig om jag har fel men går det att bli osexigare än så? Inte enligt min mening i alla fall. Stilmissen är grov redan vid strumpor i sandalerna om du frågar mig. För att inte tala om den fasansfulla magväskan.

Sen har vi ju kvinnor som är sjukt galna i glassen nogger att de förvandlar glassboxen till ett tredje världskrig i jakten på den. Kvinnor som tror att svenska pengar kan göra henne blind, ge henne hudutslag eller i värsta fall ta livet av henne. Danskar som skället ut en för att man inte förstår deras gröt-i-munnen-språk. Folk som har öppet ljudligt sex i duschen. Galen svensk som anklagar campingen för att hålla på med svartaffärer. Män som lyckas prata i 40 minuter om ishotellet i Norrland - helt utan pauser. Folk som blir förbannade utan att man fattar varför.

Ja, listan går att göra längre. Mycket längre.

Mer av detta i Emelie Petterssons kommande debutroman. Håll ögonen öppna efter höstens stora succé: Sveriges mest knäppa campare.

04 augusti 2009

En uppfinning värd guld

Nu börjar dagarna sakta men säkert räknas ner. Snart är det dags att packa väskorna och flytta tillbaka till Karlstad för ännu ett år. I och med det börjar jag känna en viss stress. Man känner att man måste hinna med så satans mycket här hemma i Trollhättan innan man åker. Man måste hinna träffa den och den och den. Man måste hinna göra det och det och det. Och man inser att man inte kommer hinna med allt. Tråkigt, men vad tusan. Man hinner inte allt här i livet. Det är i alla fall vad jag försöker intala mig själv just nu.

Jag vet inte om jag längtar efter att flytta tillbaka. Eller om jag vill att tiden dit skall gå otroligt långsamt. Samtidigt som jag kommer tycka att det är himla jobbigt att inte kunna träffa mina vänner i Trollhättan varje dag, vilket jag är van vid över sommaren. Så saknar jag ju Karlstadsfolket enormt mycket. Och jag vet att hösten uppe i Värmlansskogarna kommer bli otroligt rolig. Men, trots allt så blir man lite kluven.

Jag har därför kommit på en sak jag tänkte uppfinna. En garderob som man kan förflytta sig i. Typ som i Narnia. På så vis skulle jag kunna vara i Trollhättan och Karlstad på samma dag - varje dag! Känner jag för att fika med Trollhättebrudarna, då går jag in i garderoben och åker "hem". Vill jag sedan samma kväll slå klackarna i taket på en krog i Karlstad, ja, då går jag än en gång in i garderoben och åker "hem". Kanske vill jag efter utekvällen sova i mitt gamla flickrum. Finns det någon som kan gissa hur jag gör?

Hallå, jag går in i garderoben och åker "hem", ditt pucko.

01 augusti 2009

Heart vs. Head

God morgon mina vänner.

Ibland är man lite knäpp. Inte så farligt. Men ändå knäpp. Knäpp kanske är fel ord. Det handlar ju om att två olika delar av en säger två olika saker. Frågan är, vad skall man lyda? Nej, det är just den frågan jag inte har svaret på.

Man blir sjukt snurrig när detta fenomen får för sig att dyka upp. Huvudet säger en sak. Hjärtat säger en annan sak. Det är det som blir knäppt. Oavsett vad man väljer att följa, så säger man ju emot sig själv. Man vinner liksom inte hur man än gör. För en del av en förlorar när man väljer den andra sidan.

Hos mig som individ har en del av de två lyckats jobba sig lite extra stark. Huvudet. Det jävla huvudet. Så om hjärtat någon gång skulle ha rätt, då gäller det att det har huvudet på sin sida. För det är alltid huvudet som vinner. Det jävla huvudet! Huvudet tror alltid att det är lite smartare än hjärtat och ska alltid bestämma.

Om nu hjärtat för en gång skull skulle behöva vinna. Hur tusan skall det gå till? Dags att bygga en attackplan för hjärtat. The head is going down. It won't no what hit it.

26 juli 2009

Sockersöt...

Ursäkta då att jag inte har bloggat på länge. Men, nu under sommaren har jag faktiskt inte haft varken tid eller lust. Faktiskt.

Jag ska dock berätta om en tung last för mig just nu. Socker. Socker. Socker. Ja, jag har ett sådant extremt sockerberoende. Det är inte klokt. Sanslöst. Jag vill äta godis hela tiden. Ja, hela tiden! Men det är ju sååååå gott! Jag får liksom inte nog.

Men, nej. Så kan det inte fortsätta. Jag har nu tagit mig i kragen och går ut och gör det officiellt: sockersuget skall bort! Bort, bort, bort! Men hur lätt är det. Jag sitter just nu på jobbet, i receptionen här på campingen. Ja, jag bloggar just nu på arbetstid. Mycket busigt av mig, I know. Om du läser chefen, förlåt mig, jag skall icke göra om detta! I alla fall inte låta det bli till en vana...! Men, jag har frestelsernas frestelse här på jobbet. Det är inte lätt! Det finns ju glass, godis, läsk och chips i varje liten vrå! Inte okej! Jag vill ju äta upp alltihop så fort jag bara kan!

Så, hur hanterar jag problemet? Jag gjorde här om dagen en sökning på just "sockerberoende". Hur blir man av med det? Jo, man ska tydligen smaska i sig mängder av frukt, naturella nötter och en liten bit mörk choklad varje dag. Det ska tydligen vara en bra början innan man trappar ner ytterligare. Så ja, jag har hittills tryckt i mig två frukter idag. Och just i detta nu sitter jag och knaprar naturella paranötter. Naturella! Jag hatar naturella nötter! Rostade med mängder av salt skall det vara! Men, det skulle ju bryta mot min regelbok för mig själv; att försöka bli nyttigare. Så ja, jag står ut. Varje gång jag råkar titta lite för länge på allt gott som finns här att köpa och suget vaknar till liv, då trycker jag in en torr jäkla -och observera: naturell- nöt i käften och tuggar lyckligt och intalar mig själv att detta är ofantligt gott.

Nej, nu får jag sluta att vara busig och ägna mig åt receptionsarbetet. Och ja, smaska i mig lite nötter också såklart.

God eftermiddag mina vänner.

29 juni 2009

En trevlig man i sina bästa år

När jag jobbade här om kvällen kom det in en lustig man i min reception som ville checka in och få sig en plats. En plats för hans tält, han själv och hans katt.

Hans historia blev udda redan från början. Han hade cyklat omkring i Sverige på sin semester i 13 år nu. Och varje år hade katten följt med. Samma trogna katt under alla år Det var en fin katt. Jag skulle kunna uppskatta den, trots att jag inte är någon kattälskare.

Hur som helst. Han blev kvar i receptionen i en dryg halvtimma den lilla mannen. Han berättade om sina upptäcktsfärder. Det var intressant. För varje detalj han berättade blev jag lika förundrad över att en människa som han faktiskt existerar. Så jordnära. Så fri. Han bar på en sådan frihetskänsla. Han cyklade precis åt det hållet han kände för i just den stunden. Han struntade i vad andra tyckte och tänkte om honom. Det enda som var viktigt för honom var att han mådde bra och att han var nära sin katt. Tror aldrig jag har sett en sådan kemi mellan en människa och ett djur. Det var precis som om att mannen och katten förstod varann precis. Som om att det talade ett eget språk som bara de två kunde förstå. Det var spännande. Jo, faktiskt.

Jag önskar ibland att alla människor fick leva med samma känsla i kroppen som denna man utstrålade. Han känner att han kan göra vad han vill när han vill. Han kändes helt bekymmerslös och lycklig. En sådan positiv livsinställning. Jag är säker på att alla skulle vara glada i hans närhet. Han utstrålade glädje på sitt eget sätt.

Hans positiva atmosfär gjorde min kväll betydligt trevligare. Min annars så ensamma och en smula långtråkiga kväll fick leva och glittra för en stund. Det var trevligt. Riktigt trevligt.

Han sa något som jag tyckte var allra roligast. Något som tyder på att han kör sitt race på sitt sätt och är glad för det. Han sa:
"Ibland blir man ju kallad lodis, uteliggare och liknande när man åker längs vägarna. Men de har ju på ett sätt rätt: Jag sover ju ute. Jag väljer att se det som en tolkningsfråga".

Jag tyckte det var fint sagt. Jag tyckte det var roligt. Jag skrattade.

God afton.

20 juni 2009

Midsommardagen

Dagen efter midsommarafton. Midsommardagen. Det är precis som dagen efter alla storhelgen, man är ganska trött.

Igår var en himla trevlig dag. Dagen spenderades på kusten, i Lysekil i goda vänners lag. Det var för min del första året på flera år som det kändes som en riktigt traditionell midsommarafton. Hann med allt. Midsommarlunch. Dans kring midsommarstång. Bad. Grillning. Dans. Allt! Allt vad som hör denna svenska afton till! Att skutta omkring stången till toner av små grodorna, prästens lilla kråka eller Andersson och Pettersson och Lundström och jag väckte minnen. Trevliga minnen. En liten nostalgitripp tillbaka till barndomen då man dansade kring stången varje år. Det var himla trevligt. Vi skrattade och hade sanslöst roligt.

Innan kvällen led mot sitt slut hann vi med en svängom på dansbanan. Måste säga att jag tycker att det är underskattat. Nattklubb i alla ära. Men, en härlig bugg eller foxtrott är roligt. Jag tycker verkligen att det är roligt. Men inte tusan går jag ut för att dansa det i vanliga fall. Det är ju tyvärr en ganska hög medelålder på folket på dessa ställen. Med andra ord folk som är lite för gamla för min bekantskapskrets. Men på midsommar dansar vi alla. Alla skrattar ju och har jättekul. Så varför dansar vi det bara på midsommar tro? Ja vad kan man säga, dagens ungdom! ;)

Nu kom jag på en sak som glömdes bort. Vi plockade aldrig sju sorters blommor att ha under kudden och hoppade inte över alla gärsgårdar.
...får komma ihåg det till nästa år.

16 juni 2009

Tankar om det senaste året...

Här sitter jag och är vaken. Borde egentligen susa sött. Men icke.

Idag har jag haft säsongens första riktiga arbetsdag på min arbetsplats för sommaren. Trollhättans camping. I år igen. Men jag trivs, så jag är inte den som klagar. Fint att vara tillbaka med kollegorna också. Dessutom, jag jobbar ju på människors semester, vilket höjer sommarfaktorn lite extra. Ja, jag trivs.

Jag kom idag att tänka på att det är drygt ett år sedan vi med glada humör skuttade ut från gymnasiet med studentmössan i högsta hugg! En dag av glädje minsann. Men jag skulle nog inte vilja uppleva den igen. Det skulle aldrig leva upp till den riktiga studentdagen.

Nu har det gått ett år. Tror aldrig jag upplevt ett år som svindlat förbi med en sådan fart. Känns som att det var igår jag stod på flaket och sjöng om studentens lyckliga dag. Men det var det ju inte. Jag har hunnit flytta till Karlstad. Flyttat ännu en gång till en annan lägenhet i Karlstad. Träffat otroligt mycket trevligt folk. Läst 67,5 högskolepoäng. Lärt mig mycket om mig själv och andra. Och helt enkelt levt livet.

Jag har haft ett toppenår.

Inte så konstigt att året gått fort. Det är kanske som man brukar säga - tiden går fort när man har roligt!

10 juni 2009

If I can dream it...

Ibland minns man saker man upplevt. Saker som man skulle ge allt för att få uppleva igen. Synd att Einstein inte hann få patent på en tidsmaskin innan han kastade in handduken...

Ikväll är just en sådan där kväll. En kväll då jag är på ett humör som får mig att minnas saker jag saknar. Det finns människor jag saknar. Det finns saker jag saknar. Det finns platser jag saknar. Det finns känslor jag saknar. När man tänker på allt blir man glad. Det finns ju trots allt en anledning till att jag saknar det, jag gillade det ju. I samma stund känner jag lite tom. Jag saknar det ju också av en anledning. Anledningen är den att jag inte har de saker som jag saknar i mitt liv just nu.

De finns de som påstår att man drömmer om just det man tänker på innan man somnar. Själv tycker jag att det känns ganska ologiskt. Jag har drömt så knepiga drömmar med innehåll jag aldrig hade kommit på själv. Så hur kan jag då ha drömt dessa drömmar, när jag aldrig skulle kunna tänka tanken? Ja detta blir man ju inte klok på. Men, jag har bestämt mig för att det är värt ett försök. Alla saker jag saknar skall få var sin dag. Jag skall tänka på varje minne på dess specifika dag, i hopp om att jag skall drömma det. På så vis kan jag ju återuppleva alla mina minnen som flyger längre och längre ifrån mig. Jag om det fungerar eller ej återstår ju att se. Jag menar, jag är inte den som bangar innan jag har facit i hand.

Nu tror jag bestämt att jag varit kreativ så det räcker för idag. Dags att sova - och förhoppningsvis drömma!

God afton mina vänner.

22 maj 2009

Vad ska du rösta på?

Den 7 juni är det val till EU-parlamentet. För min del är det en självklarhet att man tar vara på sin rösträtt och faktiskt röstar. Ser det mer eller mindre som en förutsättning för demokratin.

Idag när jag gjorde min dagliga läsning på Dagens Nyheters hemsida hittade jag ett test. Ett test som talar om hur dina åsikter stämmer överens med de olika partierna.

För min del blev det bara en bekräftelse på att jag kommer att lägga min röst på för min del rätt parti. Men jag har många vänner som är osäkra beroende på att de inte vet vilket parti som står för deras åsikter.

Här kan ni få hjälp att hitta rätt:
http://www.dn.se/fordjupning/europa2009/vad-ska-du-rosta-pa-i-eu-valet-1.869858

Lycka till.

21 maj 2009

I'm a star!

Man står där i strålkastarljuset. Känner doften av framgång. Adrenalinet flödar och man är på topp. På toppen man aldrig tidigare nått. Gitarren gnisslar mästerligt. Varje sträng och varje band är under min kontroll. I'm a newborn star! A rockstar!

Bara några klassiker till innan man får skriva autografer åt alla håll. Skivkontraktet är nära. Jag kommer snart att vara en legend. Jag kommer stå där mitt bland dem. Jimi Hendrix till vänster och Kurt Cobain till höger. Just wait and see!

Och där vaknade jag. Drömmen gick upp i rök. Min scen förvandlas till en studentlya på 24 kvadrat. Strålkastarljuset bleknar till en lampa från IKEA. Antagligen 60 watt. Mina fans försvann. Kvar står Josse. Martina. Jonas. Mattias. En härlig skara för visso. Men inga fans inte. Eller? I mina händer finns inte heller längre Stratan, min vita Fender Stratocaster. Jag känner något plastigt. Nog är det en gitarr alltid. Dock lekande lik en spelkontroll till guitar hero. And guitar hero it is!

Men, vi hade ju i alla fall tur med vädret.

Och Top gun anthem skulle jag ju också kalla trevlig. Jag menar, en minnesbild av en ung Tom Cruise är alltid välkommen på näthinnan. Och kladdkakan äro icke att förglömma. Blev visst en trevlig kväll trots allt. Ja vad kan man säga. Ibland har man tur.

Over and out.

Plötsligt händer det.

14 maj 2009

Trött? Oh yes I am

Idag är en trött dag. På trötta dagar finns det bara ett enda botemedel - sömn. Detta drömmande tillstånd kommer jag snart att ta fasta på genom att faktiskt sova.

Imorgon bär det av till Linköping med hela gänget.
Så nu tar jag en helg ledigt! It's gonna be awsome!

God kväll gott folk.

11 maj 2009

I jakten på karies och baktus

Idag hade jag tänkt skriva om något egentligen så ointressant. Jag pratar om tandborstar. Öhh, why? Undrar kanske ni. Men jag lovar, jag har en poäng.

När man kommer fram till avdelningen för tandborstar. På ICA, Konsum eller var tusan du nu väljer att handla. Då möts man av en hel skog av olika tandborstar. Stora och små. Blå och gröna. Tungskrapa eller speciella strån som skall komma åt på ett specifikt ställe i munnen. Ja, ni fattar vart jag vill komma. Det finns hur många tandborstar som helst. Kanske för många. Men hur skall jag veta vilken som passar till just mig?

Om jag hoppar in i en jeansbutik, en frisör eller optiker. Då finns det någon som snabbt är på plats för att ge mig en jeansmodell som passar just mig. En frisör som ger mig ett schampo för just min hårtyp. Och sist men inte minst en optiker som kan plocka fram en glasögonbåge som gör sig bra i just mitt ansikte. Men, var tusan håller fluortanten hus när jag vill ha en tandborste? Ja, inte där jag handlar i alla fall.

Det är alltid en sådan himla hysteri när man går på lågstadiet. Att det skall komma en fluortant och läxa upp barnen om karies och baktus för att lära varje liten unge hur man skall borsta för att lyckas skrämma bort alla tandtroll. Men, till vilken nytta, när de inte vet vilket vapen de skall använda i jakten på trollen i munnen?

Jag har ingen aning om vilken tandborste som lämpas för just min trut. Jag är ett typexempel som alltid faller för reklamerna och köper den coolaste och nyaste tandborsten som finns just då. Så hörni, colgate, pepsodent och alla ni andra: är det kanske dags för fler fluortanter?

10 maj 2009

Besvikelsernas besvikelse

Jag gick in genom den stora snurrdörren. Humöret på topp och rullväskan drog jag efter mig i högerhanden. Landvetter var ganska tomt på folk. Skönt, tänkte jag. Då slipper vi stå länge i kön till incheckningen. Det var då det slog mig. Det är inte jag som skall få åka. Det är inte jag som skall på semester. Jag skall bara vinka av min vän. Besvikelsen smög sig sakta inpå mig. Jag måste sett ut som en person som inte bara ätit ett kilo citroner. Utöver citronerna hade personen helt klart dessutom sålt smöret och tappat pengarna. Ni fattar grejen, jag var inte glad.

Det var i den stunden jag insåg att jag hatar flygplatser. I alla fall när jag själv inte skall få åka någonstans. Vanligtvis när man går in på en flygplats brukar det betyda att nästa gång man går utanför portarna är man inte i Sverige mer, utan förhoppningsvis i något varmt och exotiskt land som erbjuder en veckas eller två - semester.

Men så var inte fallet idag. Jag fick inte gå igenom porten och kliva ut i ett annat land. Jag fick nöja mig med att vinka adjö för att sedan gå samma väg tillbaka. Sätta mig i den trogna volvon och återvända hem. Snopet. Helt klart.

En sak är i alla fall säker. Jag hatar flygplatser.

End of story.
God kväll mina vänner.

07 maj 2009

I wanna know what love is

Nu är det min tur att behandla detta ämne. Detta ämne du kan hitta i varje blogg. Nu även i den här... Jag tänker på kärlek. Detta starka ord. Men, vad betyder det egentligen? Tänk er en människa som aldrig hört ordet tidigare. Hur tusan skulle man förklara det? Gjorde en enkel sökning och fick en fin variant: Kärlek är en känsla som präglas av en stark ömhet och tillgivenhet. Är det verkligen så enkelt? En beskrivning av detta ord känns som en uppradning av ytterligare ord, som bara i sig själva också skulle behöva en vidare förklaring. Har vi där hittat svaret på gåtan? Svaret till gåtan om vad kärlek faktiskt är? Svaret kanske är att det inte går att förklara?

Tänk om livet kunde vara så enkelt att man kunde se det som en bok. En bok med olika kapitel. Till varje kapitel skulle det finnas en handbok med facit. Ett facit som berättar hur man skall göra vad och när man bör göra det. Ack vad livet skulle vara lätt. Men, kanske ganska tråkigt. Men ibland, skulle jag inte tacka nej. Ibland skulle jag villa ha ett sånt där facit. Ett facit som kunde lova att jag gör rätt.

Jag kan inte berätta för dig vad kärlek är eller vad det betyder. Detta ord som genomsyrar varje liv, varje människa, varje låttext... För ordet betyder en sak för mig. Och en sak för dig. Ett luddigt ord som skulle behöva ett facit. Jag skulle kanske behöva ett facit. Mitt i denna labyrint av odefinierade ord. I jakten på svaret till frågan. Vad är kärlek?

06 maj 2009

Thank you for the music

Idag avslutades min ensemblekurs här på uni. Avslutet blev en konsert. Mycket trevligt. Vi spelade jazz i min ensemble. Jazz och åter jazz. Också mycket trevligt. Kommer att sakna det.

Mitt i all jazz kom jag att tänka på vad extra glad man kände sig. Självklart är jag glad annars också, men det var lite extra glöd. Leendet sträckte sig lite högre och bredare. Plus att solen sken i Karlstad. Vackert. Jag tror faktiskt helt på sant att musik är bra för själen. Jag som redan är glad, blev lite gladare. Då borde det ju vara den bästa medicinen som går att hitta för de som känner sig ledsna och nere. Am I right? Absolut.

Musik gör en inte bara glad och pigg. Musik skapar samhörighet. Jag menar inte bara på så enkel nivå som att jag och gänget jag spelade med har blivit vänner och har kul ihop. För visst har vi det. Men, jag vill gå ett steg längre. Tänk er en vilsen själ, alldeles ensam. Denna person älskar ett visst band. Även fast denna vilsna själv inte känner samhörighet tillsammans med någon, kan denne göra det genom musiken. För det finns många fler där ute i världen som älskar samma musik.

Kort och gott, musik är glädje. Yes, you heard me. Glädje!

Imorgon bär det av till varmare breddgrader. Dock inte så mycket varmare, men, i alla fall 18 mil närmare ekvatorn än vad jag befinner mig i just nu. Det vankas finbesök från min vän Sandra från Tyskland. Så, Trollhättan here I come.

God afton mina vänner.

04 maj 2009

I want candy

Idag har mitt nya liv börjat. Jo, det är sant. Mitt i detta nya sunda tänk är jag dess värre en smula sugen på godis. Men, jag tänker bara på godis. Jag äter inte en endaste en. Faktiskt!

Vad jag kom att tänka på är att det ganska ofta är en godis i godispåsen om man verkligen inte gillar. I gott och blandat har vi lakritsen. I vingummipåsen har vi den gröna. Sist men inte minst har vi tutti frutti innehållande ett och annat överflödigt grönt päron.

Lakritsen i gott och blandat är egentligen inte mer äcklig än någon annan lakrits. Men, jag gillar inte helt enkelt inte lakrits. Nej föresten, det var en underdrift. Jag hatar lakrits. Vad som gör den extra störande i just gott och blandat är att alla de övriga små läckerbitarna i påsen är ljuvliga. Lakritsen bryter dock helt klart mönstret.

Den gröna i vingummipåsen skall jag inte bli överflödigt pratig om. Den smakar bara inte gott. Den smakar på ren svenska spy. Bort med den! Ett tag fanns det dock specialpåsar med vingummin, med bara svarta och röda. Finns de fortfarande, någon som vet? Det var en riktig hit. Jag älskar de röda och svarta. Klara favoriter från min sida!

Sen har vi tutti frutti. De små gröna päronen går ju att äta. Inte helt totalt vidriga. Men, ändå inte speciellt goda. Man klarar sig helt klart utan dem.

Godis, godis, godis. Detta ljuvliga ting. Jag gillar det ganska mycket, tyvärr. Men, det kanske är så här jag skall lyckas hålla mig kvar i mitt "nya liv", genom att tänka på de mindre uppskattade godisarna. Jag tänker i vilket fall inte bli någon extrem nörd-sund-människa. Men, jag tänker innföra regeln med lördagsgodis. Trevlig regel måste jag säga. Lördagar var ju helt klart den bästa dagen när man var liten. Det måste garanterat ha berott på lördagsgodiset. Det är i alla fall vad jag försöker intala mig just nu...

God afton kära vänner.

03 maj 2009

Var glad, var glad, var glad!

Ibland är livet svårt, jag vet, men man måste vara positiv. Se på det som är gott i livet och komma ihåg vad som är viktigt. Man får inte glömma det där lilla, det där som alltid finns där. Man glömmer lätt det lilla, det viktiga bara för att det är så självklart. Men om man skulle bli av med det självklara, det är då man fattar vad viktigt det är. Som man brukar säga, man vet inte vad man har för än man har förlorat det.

Jag är oftast en glad människa. Jag har oftast roligt, och om jag inte har det så ser jag till att ha det. Då får man skratta. Skratt är en fin sak. Skratt får människor att må bra. Folk borde skratta mer än vad de gör. Det är alldeles för underskattat.

Jag kanske inte alltid är världsmästare på att vara en god hjälp i situationer då andra människor är ledsna. För jag löser alltid allt tråkigt med ett gott skratt. Synd att det inte funkar för alla.

Men, ni vet att jag finns här. Det är det viktiga. Att man vet om det. Men, jag gillar att skratta, man är glad då. Det är därför jag är en sund och positiv människa. För att jag skrattar och blir glad. Så försök. Skratta, skratta, skratta!

Till alla er som känner att livet är riktigt kasst. Kanske låter klyschigt, men, uppskatta det goda istället för att lägga energi på det som är tråkigt och ledsamt. Det är värt det. Alla gånger. Skratta mina vänner, skratta!

Allt är så mycket roligare om man är glad.

Låt mig vara lite klyschig ännu en gång och avsluta med ett ytterligare ett ordspråk:
Ett gott skratt förlänger livet.
Jag tror på det.
Tro på det du också.

30 april 2009

Vintern rasat ut bland våra fjällar, drivans blommor smälta ned och dö. Himlen ler i vårens ljusa kvällar, solen kysser liv i skog och sjö.

Idag är det sista april. Med andra ord valborg. Det är ju som bekant, en dag som de flesta firar på ett eller annat sätt. Jag satt här förut och funderade, i takt med att olika studentföreningar drog sig bort mot campus, vad är det vi firar egentligen? Är det verkligen så enkelt att man firar för att välkomna våren?

Förmodligen inte. Jag kollade upp det hela genom att göra en enkel sökning. Det visar sig att man ursprungligen firar dagen till minne av ett Helgon från år 710. Ett helgon vid namn Valborg. Man hyllade henne för att hon gjorde jorden fruktsam. Tron och firandet har sedan förändrats genom årens gång. Jag måste ändå säga att det vi firar idag, är ju egentligen samma sak som då. De firade att jorden blev fruktsam, vi välkomnar våren. Sen finns det ju de som även ser dagen som en chans att få supa skallen av sig...

Mitt valborgsfirande börjar ikväll. Med grillning i goda vänners sällskap. Sedan får vi se vart vi tar vägen.

Tidigare år har jag alltid varit och sett på en traditionsenlig valborgskör. Men, i år blev tiden lite knapp... Men, jag har ändå sett till att få höra lite sånger. Jag förvandlades till den nya generationens mediemänniska och tog mig en titt på youtube. Inte riktigt samma stämning, men, en bra nödlösning.

http://www.youtube.com/watch?v=zj10eGkbsds&feature=related



Ha en trevlig afton gott folk.

29 april 2009

Nano nr 6

Musik.

Snällheten som bedrar

Ibland undrar jag, har människan utvecklats till en självupptagen varelse som inte vet hur man är snäll? Inte ser man någon som hjälper en gammal man med käpp över gatan. Mannen som dessutom får stå vi övergångsstället länge, länge innan någon till slut bestämmer sig för att stanna så han kan kila över vägen. Nej, folk har alldeles för bråttom för att vilja stanna. Och om en bil inte stannar, då tänker nästa att "äsch, han framför stannade ju inte. Då gör det ju inget om han får vänta en bil till". Nej, folk har helt enkelt ingen lust att vara snälla.

Det hela har gått så långt att folk räknar nästan med att man skall vara elak. Eller i alla fall ha någon baktanke med att man vill vara snäll. Jag var exempelvis på konsum här om veckan. Den lilla tanten efter mig i kön var så gammal och tunn att hon knappt kunde ta sig framåt. Hon kämpade som ett djur för att få upp sina tomater och kattmaten på bandet. Jag kunde inte låta bli att tycka synd om henne och frågade om jag skulle hjälpa henne att packa i alla varor i påsarna. Tanten svarade:
-Nej du lilla fröken. Jag känner till din sort. Jag plockar i mina varor själv!
Hon utstrålade en sån bitterhet i sitt uttalande att jag kunde läsa hennes tankar. Hon trodde att jag bara drev med henne. Att jag inte alls ville hjälpa henne. Utan helst bara ville stå där och skratta åt henne för att hon erkänt sig svag, och att hon gärna ville ha hjälp. Tråkigt. Tråkigt. Tråkigt... För så var det ju inte!

Tycker synd om tanten som inte ville ha hjälp. I hennes tempo och utan hjälp står hon nog där på konsum än idag, och försöker febrilt lasta ner sin kattmat i påsarna. Tycker med närmre eftertanke också lite synd om katten. Med tanten fast på konsum för att köpa kattmat, känner sig nog den lilla kattjäkeln en gnutta hungrig vid det här laget...

Men skyll inte på mig. Det var ju jag som försökte vara snäll.

27 april 2009

Staden där idéer blir verklighet - Ja, förmodligen

Helgen spenderades i en stad på Östgötaslätten. Staden där idéer blir verkligheter, eller ja, det är i alla fall denna stads motto - Linköping.

Det hela började med att jag och min reskamrat Josefine fick uppleva en form av stress som jag skulle kalla för allt annat än hälsosamt. Vi stod och väntade på bussen som skulle ta oss till tåget. Ute i god tid - trodde vi. Hade det varit en vardag hade vi varit i god tid. Men var det vardag kanske, Nej! Vi insåg att om vi skulle vänta på nästa buss, skulle vi också få vänta satans länge på tåget. Vi skulle med andra ord missa tåget. Efter många om och men, och efter att ha väckt vår kära vän efter en kväll downtown, fick vi slutligen skjuts och hann med tåget. Så än en gång, Tack!

Väl i Linköping var det dags för kalas. Alla nya bekantskaper i Linköping var läskigt enade om ett favoritord. Detta ord går visst att ge som svar på de flesta frågor kan jag lova; Förmodligen.
Helgens låt: Carina
Helgens ord: Förmodligen

Efter en trevlig helg hos vår favorit-Marcus var det dags att åka hem. Precis som på ditvägen blev det mellanlandning i Katrineholm. Idag fick vi också lära oss en sak om denna stad som jag personligen skulle kalla ganska unikt. Efter att ha haft en helg med endast snabbmat var inte donken ett allt för lockande alternativ. Vi begav oss därför ut på stadsvandring i Katrineholm i jakt på en baguette eller sallad. Men fanns det någon mataffär på torget eller i närheten av centrum kanske. Nej, inte vad vi kunde hitta i alla fall. Det är alltså vad jag skulle kalla unikt. När vi vandrat igenom hela staden hittade vi lyckligt nog en liten coop-butik. Men ack vad vi fick leta. Väl inne i denna lilla butik fick vi än en gång börja leta. Var tusan hade de små butiksarbetarna gömt alla baguetter och sallader? Mitt i denna frustration känner sig min reskamrat lite farligt hungrig.
- Snart köper jag ta mig fan en hel limpa!

Jag var minst lika hungrig. Vi hittade oss ett par baguetter till slut. Lyckliga vandrade vi sedan tillbaka till tågstationen. Tänk vad man kan hinna med på ett tågbyte - en stadsvandring genom hela Katrineholm.

Åter hungrig. Baguetten har förlorat sin mättande kraft.
Dags för lite kvällsmat.
God afton.

24 april 2009

Nano nr 4

Solsting.

Vilken härlig dag!

Idag kom dagen som jag så länge väntat på. Dagen man ser fram emot varje år. Och idag, idag blev den dagen för mig. Solen gassar och värmer trots att kvällen nalkas. Fint sällskap till 100. Det marinerade köttet ligger där och väntar. Väntar på att få hamna där i svettig värme för att tillagas, för att sedan sväljas ner tillsammans med någon riktigt kall och god dryck Jag pratar om grillkväll gott folk!

Om jag var tvungen att göra en lista över saker som jag verkligen gillar. Då skulle årets första grillkväll helt klart hamna ganska högt på den listan. Helt klart. Sitter här och är fortfarande lite löjligt lyrisk över denna intro-kväll. Grillkväll. Underbart. Helt klart.

Så skynda dig och lägg köttet i marinad. Det ryktas om att man får ännu en chans imorgon. Det behövs bara två grundingredienser till en fin grillkväll; Sol i massor och fint sällskap.

Det var allt.
God afton.

23 april 2009

Nano nr 3

Greveholm.

Lax, pilgrimer och pest...

...ja, det var tre faktorer som människan fick uppleva under medeltiden. Det minnet fick jag uppfriskat igår när jag och mina klasskamrater fick göra ett besök på värmlandsmuséet. Ja, är det så att man bor i Karlstad så måste man väl ha besökt detta bygge. I alla fall en gång. Så nu mina vänner kan jag meddela, jag har alltså varit där. Tror dock att det var både första och sista gången.

Nu släcks snart sänglampan för ikväll.
God afton.

Nu lilla humla nu skall du sova...

Dags att bege sig till sömnens land.
John Blund, here I am.

God natt people.
God natt Sverige.
God natt världen.

God natt Emelie.

Nano nr 2

Skoskav.

21 april 2009

Nanobloggande nr 1

Kvällssol.

Bloggtorkan, ett minne blott?

Det stämmer. Den sista månaden har varit himla tyst från min sida. Inte ett ord. Orsak? Har inte haft något vettigt att skriva. Men nu är eventuellt denna bloggtorka över. Ett minne blott.

Jag var i fredags på en förläsning med Alex Schulman. En av Sveriges hetaste medieprofiler just nu. Han har skrivit en bok, därför är han mer i fokus för tillfället. Alex berättade om vad han såg som framtidens bloggande. Nanoblogg. Alltså ett enda ord. Som en mjukstart efter min tysta perion är detta precis vad jag hade tänkt testa.

Ska erkänna att det inte är något jag hade kommit på för egen del. Känns faktiskt ganska meningslöst. Men, allt är värt en chans. Så innan jag sågar detta fenomen, skall jag testa det. Det kan väl få en vecka, I guess.

09 mars 2009

Feminist javisst?

Nu är jag ju för visso några minuter sen, med tanke på att almanackan plötsligt visar 9 mars istället för 8 mars. Tanken var ju att vara lite klyschig och författa ett inlägg till äran av Internationella kvinnodagen. Men, som man brukar säga. Bättre sent än aldrig.

Jag satt på en föreläsning på Uni i fredags. Vår lärare gav oss frågan "Hur många här inne ser sig själva som feminister?"
Till min stora fasa insåg jag att jag tillhörde minoriteten av vilka som valde att sträcka upp händerna och uppge att man ser sig som feminist. Min lärare blev lika förvånad som jag själv och kom med en följdfråga. "Så det är alltså fler än hälften i detta rum -inklusive en grupp kvinnor- som anser att kvinnor inte skall ha lika rättigheter som män?" Då var det ju förstås många som började vrida på sig i bänkraderna. Inte hade de räknat med en sådan obekväm följdfråga.

En tjej i samma sal lättade då på hjärtat och svarade. "Det anses ju så fult att vara feminist nu för tiden. Så det är därför jag känner mig lite osäker". Jag har bara en sak att säga. Va? Vadå anses som fult? Är man feminist så är man det som ordet har som riktig svensk betydelse. Man är inte vad som anses. Folk kan ju få tycka att jag är ful som feminist om de tycker att de är rätt. Men, de har då valt att definiera ordet på helt fel sätt. Jag är feminist till den grad att jag faktiskt står för ordets betydelse. Om du väljer att slå upp ordet feminist i Svenska akademiens ordlista över svenska språket kommer du att få en korrekt betydelse. Ordet feminist betyder "anhängare av rörelse för kvinnors jämställdhet med män". Om folk tror att jag går ut varje vecka och kastar stenar på män och liknande för att jag är feminist. Då har de verkligen en snedvriden bild av vad feminism går ut på. De som utför saker som att exempelvis kasta sten, är inga feminister. Jag vet inte vad jag skulle välja att kalla dem. Men definitivt inte feminister.

Jag tycker att det är rent av tragiskt att människor, framförallt kvinnor, är tveksamma till om de är feminister eller ej. Att människor skulle vilja ha ett hundraprocentigt jämställt samhälle är för mig en självklarhet.

Om det skulle skrämma någon att kalla sig feminist av den anledning att de tror att de ska bli uppfattade på ett felaktigt sätt. Välj då istället att säga att du är feminist, plus definiera på vilket sätt just du anser dig som feminist.

Hej. Jag heter Emelie Pettersson och jag är feminist. Jag anser alltså att jag har rätt att leva i ett jämställt samhälle då jag har exakt lika rättigheter som alla män. Jag vill behandlas lika, oavsett mitt kön.

Vi kommer aldrig att få ett jämställt samhälle om folk plötsligt blir rädda för att kalla sig feminist. Se istället till att återupprätta ordets sanna och riktiga betydelse. För det är fint att vara feminist. Inte fult.

Där sätter jag punkt.
God kväll.

06 mars 2009

Kloka ord

Vi är inte det vi tänker eller det vi säger eller det vi känner.
Vi är det vi gör"

- Gordon Livingston


För visst är det så, att människor pratar och tycker mycket om saker? Men, när det väl gäller är det plötsligt ingen som tycker eller säger något alls. De tiger alla som muren...

04 mars 2009

Är det endast diskriminerande om majoriteten tycker så?

Hade för ett par dagar sen en uppgift i min kurs på universitetet att skriva en gemensam ingress för fyra artiklar som alla behandlade debatten angående homoäktenskap. Svår fråga! Mycket svår fråga!

Jag är medveten om att majoriteten -som jag för visso också tillhör just i detta fallet- anser att äktenskap mellan samkönade är en självklarhet. Att det är diskriminerande av kyrkan att vägra homoäktenskap. Ja, jag håller med. Det är diskriminerande. Men, det finns en viktig punkt i frågan som jag också vill betona. Jag kan tycka att det till viss del även är diskriminerande mot svenska kyrkan. Man vill ju genom att tillåta homoäktenskap gå emot allt vad de faktiskt tror på. Trots att jag som sagt är för lagändringen, ser jag ändå och kan förstå frustrationen från kyrkans sida. Jag menar, om någon ville lagstifta bort det just du faktiskt tror på. Visst skulle du också känna dig diskriminerad? Att landets majoritet tror på äktenskap som något man ingår av kärlek oavsett kön är ett sätt att se på det hela. Att minoriteten tror på att det är ett förbund mellan en man och en kvinna är ytterligare ett sätt att se på det. Vilket ställningstagande man själv sedan väljer är upp till var och en. Men, trots att vi är ett demokratiskt land där majoritetens vilja skall råda, ska man ändå inte tänka lite på den svaga länken också?

Vad vill jag egentligen säga? Jo, trots att majoriteten skall -och kommer att- segra. I varje fall i ett demokratiskt stadsskick. Glöm inte bort den svaga parten. För visst har man rätt till just SIN åsikt, även om den inte alltid följer normen för vad som är rätt och fel?

26 februari 2009

Kloka ord

"Det stora nöjet i livet är att göra
det som folk säger att man
inte kan göra"

- Walter Bagehot

12 februari 2009

Sapere Aude

Igår när jag satt på bussen, satt jag bakom två unga killar. Om jag skulle gissa deras ålder så gick de på högstadiet. De satt och diskuterade kring deras klass och skola. Jag blev dock så besviken när jag insåg att deras resonemang var det samma som vissa elever hade när jag själv gick på högstadiet. De satt och pratade om några flickor i klassen som alltid fick högsta betyg på alla prov. Men inte var de duktiga för de inte. De var "pluggisar" som var så hemskt töntiga för att de ville sköta sina studier. Snacket var det samma när jag själv gick på högstadiet. Hade man fina betyg var man en "pluggis" och hade man dåliga betyg så berodde det inte på att man var korkad, utan att man istället var för cool för att ha bra betyg.

Jag förstår inte hur man kan tycka att det är coolt att strunta i skolan. Jag menar fina studier brukar ju vanligtvis leda till ett förhoppningsvis trivsamt jobb med inkomst. Är detta alltså inget man vill ha som 15 år och cool? Ja, med tanke på resonemanget kan man ju börja undra.

Jag hoppas dock att detta synsätt så småningom skall ändras. Det funkar ju inte att detta synsätt håller i sig. Om tankesättet att man måste lyckas bra i skolan kommer först på universitetsnivå, är det på tok för sent. För utan betyg har man ju för det första inte behörighet att studera på högre nivå.

Ovanför huvudentrén vid Karlstads universitet pryds väggen av en stenskylt med texten Sapere Aude. Sapere Aude kommer från det latinska språket och betyder något i stil med; "Våga bli vis".
Kanske en uppmaning man borde pryda huvudentréerna med vid desto fler högstadieskolor runt om i landet. För budskapet går ju tydligen in i det ena örat och ut i det andra så som det ser ut idag. Idag vill man ju ha en så lång meritlista som möjligt. Då är det med andra ord visdom som krävs.
Så till er, alla "coola" högstadieelever; Sluta vara så fega, våga bli visa!

11 februari 2009

Kloka ord

"Misslyckandet förutsätter ansträngning.
Det är därför somliga människor
aldrig misslyckas."

- Bengt Anderberg

10 februari 2009

The winner takes it all

Har idag tillbringat hela dagen på universitetet. Det årliga evenemanget Informatörsdagen gick idag nämligen av stapeln. Bjöds på föreläsningar av bland annat Jan Eliasson och Elaine Bergqvist. Just de två nämnda var faktiskt himla bra! All ära åt de studenter som anordnat det hela!

Jag har tidigare hört talas om de båda. Jan Eliasson var ju naturligtvis lika bildad som väntat. Men Elaine hade jag faktiskt ingen stenkoll på. Men, jag blev väldigt imponerad. Hon var vad jag skulle kalla en naturbegåvning som talare ut retorisk synpunkt. Hon kändes som en fin inspirationskälla i och med att hon verkligen har stått för sin åsikt och lyckats slå sig fram, trots hennes unga ålder. Hennes attityd gav känslan av att man kan lyckas här i livet om man bara tror på sig själv, och inte är rädd. Att allt handlar om att våga.

Hon gav ett exempel på en tillställning då hon var inbjuden att tala direkt efter Göran Persson. Hon hade i uppgift att inte bara göra sitt tal, utan också att nämna Person i talet. Efter att hon ifrågasatt Göran Persson innan start, hade hon råkat höra att Persson gav order till arrangörerna om att Elaine absolut inte fick nämna honom längre. Efteråt hade en journalist frågat Elaine varför hon valde att inte nämna Göran Persson i sitt tal, vilket hon tidigare utlovat. Elaine drog sig då inte för att mörka historien utan talade om precis varför hon inte nämnt honom, och fångade då journalistens intresse och snodde då uppslaget från självaste Persson själv.

Detta låter säkert som en grov chansning i mångas öron. Att våga sätta sig upp mot dåvarande stadsministern. Men, jag och många andra fångade verkligen budskapet i hennes berättelse. Att allt handlar om att våga. För att vinna måste man satsa. Vågar man inte riskera att förlora något, kan man inget vinna.

Jag tror att det ligger mycket i det budskap jag fick av henne under just den delen av föreläsningen. Vi människor känns över lag som ganska fega, i det avseende att vi oftast tar den lätta vägen framför den lite krångligare. Jag behöver inte gå längre än till mig själv, och mina närmsta. Hur mycket människor än pratar, så är det ganska många som fegar ut när det väl kommer till kritan. Efter att ha blivit inspirerad av denna unga dam, ska jag själv försöka leva efter detta. Det ligger nog i att försöka glömma vad man eventuellt kan förlora, och att bara blicka mot vad man kan vinna.

För att avsluta vill jag faktiskt citera Elaine, med ord som hon själv citerade från Göran Persson;

Jag är alltid nervös, men aldrig rädd.

05 februari 2009

04 februari 2009

Den enes bröd, den andres död

Jag kollade på nyheterna i söndags och fick se något som gjorde mig sanslöst upprörd! Att dunet som finns i människors kuddar kommer från fåglar var för oss alla en självklarhet. Men, att det skulle vara levande fåglar som får offra fjädrarna hade jag aldrig trott. Bilderna som visades var så hemska att man inte klarade av att titta på det. Det är för mig ofattbart hur människor kan sitta och medvetet tortera en fågel på det viset. Det är inte heller några små siffror på antal torterade fåglar varje dag. Eftersom att personalen tydligen får betalt för varje plockad fågel, har de arbetat upp en sådan speed att varje enskild person kan lyckas plocka upp till 300 fåglar varje dag. Helt sanslöst!

Det som gjorde mig minst sagt irriterd under nyhetsklippet var den efterföljande intervjun med en politiker som var ombedd att uttala sig i ärendet. Han tyckte självklart att det var hemskt det som hade hänt. Det som störde mig var hans attityd till hur man skulle stoppa det. Han ansåg att man kunde ta upp det i någon EU-organisation och se om man kunde komma fram till någon överenskommelse. Hallå? Hur dum kan människan egentligen vara? Tror han på fullaste allvar att tortyren kommer att upphöra i och med att politikerna säger att "Nej, så får man inte göra!"? Nej. Skulle inte tro det.

Enligt mig finns det endast ett sätt att stoppa tortyren. Man måste få bort vinstintresset i industrin. Hur gör man det? Enkelt. Konsumenterna måste börja köpa kuddar och liknande, producerade av annat material än dun. När dunkonsumtionen sedan sjunkit till en lägre siffra, kommer tortyren förhoppningsvis att upphöra i och med att efterfrågan plötsligt är avsevärt mindre. och att man då förhoppningsvis nöjer sig med att plocka fjädrar från redan döda fåglar.

Personligen kommer jag efter att ha sett detta, aldrig någonsin köpa mig något med dun i! Det är ganska mycket mitt syfte med denna text. Att ge er en tankeställare. Jag vill att ni ska fråga er om ni verkligen skulle kunna sova sött med ett gott samvete, efter att ni konstaterat att det nyinköpta täcke ni har gosat in er i, till 100% besår av fjädrar som fåglar fått ge upp under grotesk tortyr.
Fundera på det!