Lördag, tanter och effektivitet

Jaha, då var det lördag igen. Lördag kändes alltid så speciellt när man var liten minns jag. Men nu, nu känns det bara som vilken dag som helst. Jag kan sakna tiden då lördagar var speciella. Bara för det tänker jag göra kvällen jag har framför mig till speciell. Fråga mig inte hur. Men, det ska kännas att det är lördag.

Idag har jag handlat mat. Intresseklubben antecknar. Jag gillar vanligtvis att handla. Det känns trevligt. Att handla mat på en lördag igen, första helgen efter att folk fått lön, det lär det dock dröja innan jag gör igen. Det är ju hemskt. Jättehemskt! Jag får panik på alla feta tanter som ska parkera sina vagnar mitt i vägen, stå allmänt i vägen var de än är, vara långsammare än långsammast själv och bara vara allmänt tantiga. Jag blir galen! Ur vägen för tusan! Om ni nu måste berätta det nyaste om Kalle i svängen eller någon annan granne, plocka upp telefonen och ring, när ni kommer hem! Ska man handla så ska man handla. Om alla bara kunde hålla lite bättre tempo och vara mer effektiva, tänk vad världen skulle rulla på fint.

Jag ska skriva en bok: Konsten att handla effektivt. Hela Sverige bör för visso bli mer effektivt. Det hade varit trevligt.

Nu ska jag göra denna dagen till en lördag. En riktig lördag. God afton gott folk.

Nationalsången, morgonrockar och Bengan

Det började vackert. Jag stod där framför tvn, med handen på hjärtat och stämde in i nationalsången. Kanske var inte min morgonrock den ultimata outfiten, det kan jag erkänna. Men, den är ju i alla fall blå. Alltid något.

Tillvaron just nu är dock inte lika vacker. Inte vacker alls. Jag är milt uttryckt förbannad. Vad har hänt med svensk handboll? Med fyra VM-guld och lika många EM-guld i bagaget måste de väl ändå kunna prestera bättre än så här? Jag blir besviken. Tacka vet jag de gamla Bengan Boys. Under det ljuva 90-talet behövde man då aldrig oroa sig. Då stod vi på prispallen år efter år. Det var en vacker medaljskörd. Mycket vacker. Lite konservativ som jag är, så säger jag det igen: Det var bättre förr.

Trots att det svenska spelet idag var en stor besvikelse, fanns det ändå speciellt en grabb värd att hyllas. Fredrik Petersen. Han växer i mina ögon den lille Ystadspojken. En gång gjorde han ett himla trevligt mål, trots att filmen inte håller bästa kvalitet, är den ändå värd att ses: http://www.youtube.com/watch?v=vNrlyP_OoYE.

Det fanns dock två gånger under matchens gång som jag skrattade riktigt mycket. Det var när Oscar Carlén råkade vara lite klantig. Claes Hellgren fällde då en ganska rolig kommentar: "Han kanske inte har lärt sig alla grundregler än, han är ju trots allt bara 21 år..." Ja du Claes, du har nog rätt. Jag är säker på att man får spela i tyska bundesligan om man inte kan grundreglerna...

Andra gången som var underhållande var under en time out. Ola Lindgren stod där och skrek som ett vilddjur, och lät under en sekvens som hans gamle tränare Bengan själv. Det var roligt. Jätteroligt. För då kom jag att tänka på detta: http://www.youtube.com/watch?v=hJzvXRl1TRk. Och bara så alla vet, jag gillar Bengan. Han är trevlig. Jättetrevlig.

Ps. Kära Bengan, kom tillbaka som tränare! Dina efterträdare har inte fattat hur man vinner!

Blod, svett och tårar

Jag är arg. Jättearg! Och besviken. Besviken som satan!

Jag har gått likt en förväntansfull unge hela dagen, och räknat ner klockan till att vi skulle få avnjuta Sveriges första match i handbolls-EM. Givetvis hade man hoppats på ett bättre mästerskap från Sveriges sida än vad man fick förra gången, men det kan man nog drömma om. Jag sken som en sol efter första halvlek, men är nu sur som satan efter att de gjort den sämsta andra halvlek jag någonsin skådat. Okej, kanske inte den allra sämsta, det finns nog någon sämre. Men nog fan var den dålig! Inte okej att förlora!

Jag undrar också, var tusan höll Marcus Ahlm hus? Jag saknade minsann min mittsexa! Istället fick vi Arrhenius... Inget illa mot honom, men det är ju ingen Ahlm så att säga... In med Marcus Ahlm - bänka herr Arrhenius!

Imorgon förväntar jag mig dessutom en klar förbättring på handbollsfronten! Jag vill se blod, svett och tårar! Polen skall utklassas! Big time!

Ps. Marcus Ahlm, vill du gifta dig med mig?

Optimister, pessimister och pizzor

Jag stängde precis av tvn. Jag och min sambo/Bosse/syltungen... eller ja, Josefine om ni så skulle önska -ja, kärt barn har många namn- har precis skvallrat bort ett par timmar, samtidigt som Sex and the city har spelats i bakgrunden. Det ena avsnittet som förgyllde tillvaron handlar om att Carrie ska avgöra om hon är pessimist eller optimist. Det var då det slog mig, vad tusan är jag? Optimist eller pessimist? Pessimist eller optimist?

Jag har ingen aning.

Jag sitter här och tänker på livet just nu, för att komma fram till vad jag är. Jag tror att jag känner mig ganska positiv. Tycker att livet är ganska trevligt, och tror alltid att allt kommer att lösa sig på ett sätt eller ett annat. Men gör det mig verkligen till optimist? För, jag är nog ganska negativt inställd till nya saker. Jag köper exempelvis alltid samma pizza. Jag testar aldrig någon ny. Jag har liksom redan innan bestämt mig för att det inte finns någon godare. Jag är negativ till alla andra pizzor. Gör det mig till pessimist? Kanske en pizzapessimist.

Kan man inte få vara lite av varje.
Kanske en opesstimist. Jag ska införa det som ett riktigt ord.

Vad är rätt, och vad är fel?

Bland det första man får lära sig som barn, är att skilja på rätt och fel. När man precis lär sig det, så känns det så uppenbart och lätt att skilja på. Man vet precis vad man får göra och var man inte får göra. I alla fall visste jag det. Det var som om man hade en regelbok inprogrammerad, som direkt talade om hur man skulle göra. Problemet är att den där regelboken nu mer blir allt mer inaktuell, ju äldre man blir. Idag när man står där vid vägskälet, och väljer vilken riktning som känns bäst, har man ibland inte den blekaste aning. Vad är rätt och vad är fel?

Jag bestämde mig precis för en väg, efter att ha stått vid vägskälet på tok för länge. Men, tänk om jag valde fel, och går vilse? Tänk om jag aldrig hittar tillbaka?

Ps. om jag går vilse så ringer jag dig In Sung. Du har ju faktiskt en gps i mobilen...

Tack, gärna och förlåt

Och då sa han: "förlåt". Jag kände mig då inte så illa till mods längre. Förlåt. Ett litet ord, men med så stor betydelse.

Min mormor sa mig en gång några av visdomens ord. Hon sa att om jag skulle lägga endast tre ord på minnet, så skulle det vara: tack, gärna och förlåt. Om det inte vore för att gärna är ett så trevligt ord, hade jag eventuellt ifrågasatt hennes tänk, när hon väljer att placera in gärna som ett av svenskans tre viktigaste ord. Men, man säger inte emot mormor.

Både tack och förlåt är två ord som används alldeles för sällan. Man borde använda dem lite oftare. Hellre en gång för mycket än för lite.

Man blir ju faktiskt himla glad över en ursäkt, även om man kände sig ledsen innan. Det blev jag igår.

Nyårsafton, löften och underligheter

Det är lördag kväll, snön vräker ner och jag passar på att bjuda på årets första inlägg från min sida. Jag är nu tillbaka i Trollhättan efter att ha firat in det nya året i solens stad, Karlstad. Tveksam till att just solen yttrade sig. Men, det låter ju så trevligt. Solens stad.

Det nya året firades in i goda vänners lag hemma hos unga fröken Tengroth. Det var trevligt. Inget extremt storslaget, men trevligt. Just nyårsafton blir dock alltid på ett eller annat sätt aningen underlig. I alla fall för mig. Antingen inträffar alltid något oväntat, eller så råkar man ut för något man sagt att man ska undvika. Oavsett, underligt! Alla har dessutom så höga förhoppningar om att det ska bli årets mest betydelsefulla kväll. Men, hur ofta händer egentligen det? Jag skulle säga, ganska sällan. Kanske är det därför aftonen alltid blir skum, för att alla försöker så hårt för att göra kvällen i fråga så förbannat legendarisk? Nyårsafton har väl mig vetligt 24 lika långa timmar som årets resterande 364 dagar...? Eller?

Jag tänker inte ta upp det bästa med 2009, och inte heller det sämsta för den delen. Jag tänker inte ha några bestämda förhoppningar för 2010, och inget nyårslöfte heller. Kalla mig tråkig om du så önskar, men jag tror inte på sådant ska jag ärligt erkänna. Det blir som det blir helt enkelt. Man gör så gott man kan, och får försöka se sina misstag som att man blir en erfarenhet rikare. Allt löser sig, på ett sätt eller ett annat vis. Och skulle man tråkigt nog sitta där i besvikelse, sorg eller något annat elände, då är det så man får tänka: det löser sig. Som jag brukar säga, -i viss skämtsam ton bör tilläggas- det är bara att bryta ihop och gå vidare!

Ha ett gött år för tusan! Och se till att fånga varje dag. Alla 365.