Tanter, kakor och födelsedag

Jag har en vän som heter Jonas. Han brukar kalla mig "smygtant". Jag brukar inte ta åt mig det minsta, av den anledningen att Jonas är mer av en "smyggubbe" än vad jag är av en "smygtant". Det är först idag jag kan gå med på att han har rätt.

Det var när jag var på väg till Konsum, som jag insåg min egna tant-varnings-klocka ringa. Där satt jag på cykeln, med en muff på sadeln som ska värma den lilla rumpan (tantigt). Hade lämnat de snyggare vantarna och mössan hemma, med motiveringen "dessa är varmare" (tantigt). Jag kikade ner på mina skor, som visade sig vara de skorna som min vän Josefine kallar för gubbskorna. Jag väljer att kalla dem seglarskor (oavsett vad skorna kallas, de är tantiga).

Väl framme vid Konsum inser jag att jag var varit lite av en miljökämpe och tagit med mig en tygpåse att frakta hem mina inköpa varor i (tantigt). Inne i affären har jag dessutom medlemskortet i högsta hugg, och har samlat vuxen-förlåt, tant-poäng genom att ha inköpslistan redo. Det vore ju hemskt att glömma något.

Som att det inte skulle räcka med de redan insamlade tantpoängen, har jag i detta nu en äppelkaka i ugnen. Tantigt, men tusan så gott. Jag menar, vilken tant lyckas inte med bakverken.

Det enda jag tröstar mig med är att jag ska ha med mig kakan alldeles strax, hem till min trogne kines och vän; Olle. Han firar inte mindre än tjugofyraårig födelsedag. Och, om jag är tant, vad är då han? Han är ju trots allt hela tre år äldre. Ett fyrfaldigt leve för Olle! Hurra, hurra, hurra!

Fortsätt granska kungen!

Efter en kaotisk skvallervecka om ers majestät konungen av Svea rike, hans sexliv och annat smaskigt, är det nästan omöjligt för mig att inte tycka och tänka. Varje tidning har haft flera huvudrubriker, och åsikter har flödat i medievärldens skvallerträsk; Twitter -från både mig själv och andra- veckan lång. Vår käre kung har åkt på både en och två kängor. Med all rätt. Som statschef har man helt klart rätt till ett privatliv. Men detta privatliv kan då inte innehålla vilket beteende som helst. Någon måtta får det då vara.

Först och främst har ju kungen varken bekräftat eller dementerat den nyutgivna bokens innehåll. Jag säger inget om boken i sig. Tror alla är väl insatta i vad den belyser. Rubrikerna har varit ganska svåra att missa. Dock skulle jag gissa på att det är fler än jag själv som tolkar hans -katastrofala- tal som ett enda stort erkännande. Det var ju så länge sedan, så han vänder hellre blad.

Undersökningar har också gjorts, där många av oss medborgare tydligen tycker att media ska lämna kungen ifred. Att han ska få ha sitt privatliv, och att ingen ska bry sig om att ägna sig åt den minsta granskning. Helt fel säger jag! Han har rätt till ett privatliv. Han har dock inte rätten att agera riktigt hur som helst, när kronan åker av och kungen är ledig. Enligt min mening ska kungen granskas på samma sätt som andra framstående figurer, som alla behöver en hög grad av trovärdighet. Kungen ska granskas efter samma principer som statsministern, eller vilken annan framstående person som helst, som på olika nivåer besitter en maktposition. Hade information av denna rang läckt ut om Reinfeldt, hade vi fått se oss om efter en ny stadsminister redan imorgon. Men kungen får vända blad, är det verkligen så det ska gå till? Som kung får man hålla sig i skinnet, så hovrapporteringen blir lite muntrare än i dagsläget.

Ett av de framstående argumenten till att bevara monarkin, är att kungafamiljen ger Sverige bra PR utanför rikets gränser. Efter kungens skandal är dock en sak säker: All PR är då verkligen inte bra PR! Skärpning ers majestät!

Host, snyt och fräs

Jag vaknade i morse och hade verk i kroppen. Träningsverk trodde jag efter allt skrot som lyftes igår kväll. Fasiken vad fel jag hade.

Efter frukost begav jag mig till min trogne kompanjon för att producera lite härligt material till pågående metodkurs. Allt började gott, sen kom det, som ett brev på posten. Jag fick snyta mig var tredje sekund -förlåt Jonas, jag snyltade antagligen rejält på snytpapper...- och det kändes som jag fått en kniv nerkörd i halsen. Inte skönt.

Det kunde jag stå ut med. Men, det slutade inte där. Efter ett tag blev den så kallade träningsverken värre och värre. Verken bet sig fast i varenda liten muskel i kroppen. Nu till det underliga, jag somnade utan förvarning i soffan.

Blev väckt en stund senare. Febern var ett faktum. Som om man inte var krasslig nog fick jag mig en vacker cykeltur hem i spöregn. Himlens portar fullständigt öppnades. Likt en dränkt katt kröp jag ner under täcket. Där har jag legat sedan dess. Det var dryga sex timmar sedan.

Nu ska lampan släckas. Nu ska sovas.
Jag är inte på topp. Mina vänner, om jag inte överlever natten, det var trevligt att lära känna er.

Godnatt.
Host.

Grannar, prat och plingklockor

Jag är en ganska social prick. Jag gillar att prata med folk. Jag försöker prata med mina grannar. Mina grannar försöker dock inte prata lika mycket med mig. Men, idag har jag sett ljuset i tunneln. En vinkande farbror med talets förmåga gav mig nytt hopp!

Jag ska berätta om mina grannar.
De flesta av dörrarna på vår våning har jag aldrig sett någon gå in eller ut ifrån. Antingen är det ett gäng eremiter, eller så bor ingen där. Jag har ingen aning.

Granne nr. 1 brukar stå ute och röka, och då passa på att hålla upp dörren för mig. Det är ju visserligen snällt. Men, varje gång jag försökt prata så får jag inget svar. Trots att han är min personlige dörröppnare, kan jag inte hjälpa att tycka att han inte är speciellt trevlig.

Granne nr. 2 var vid första anblick en ängel. När vi flyttade in i lägenheten dök hon plötsligt upp och började bära in våra lådor och möbler. Men, hon sa inget, och hon har inte sagt något efter den gången heller.

Granne nr. 3 är en nyfiken tant. Hon har en pall utanför dörren där hon ofta sitter och filosoferar. Ska man bära stora saker till lägenheten parkerar hon sig gärna i vägen uppe på loftgången och glor. Hon kan dock prata. Men, där är det ordförrådet som sviktar. Hon är väldigt duktig på en fras: "hej hej". En gång försökte jag mig på att hälsa på henne och berätta vad jag hette. Jag hoppades givetvis på att hon skulle berätta vad hon hette, men icke. Hon skrattade och svarade än en gång: "hej hej".

Granne nr. 4 kan prata, men jag önskar att han var lite tystare. Framförallt önskar jag att hans hundar kunde vara tystare. Han har två hundar -eller är det råttor?- som skäller varje morgon. Jag brukar försöka att vara en god granne och meddela om vi ska ha tillställning i lägenheten, och eventuellt spela hög musik. Jag gjorde det en gång, då var han glad. När jag gjorde det andra gången var han inte glad. Då fick jag skäll. Skäll för att förra gången jag var över och varnade om oväsen, då fick han minsann gå ut på loftgången för att höra något. Han passade dessutom på att släppa ut hundarna(?) så de fick hoppa sönder mina strumpbyxor. Sen skrattade han. Satan vad arg jag blev. Tur att jag hade ett par extra hemma. Efter den gången har jag inte varnat grannen om hög musik.

Hoppet vilar nu hos granne nr 5. Han brukar hälsa. Förra veckan mötte jag honom utanför pressbyrån vid universitetet då han kom cyklande. Och, han hälsade mer trevligt än vanligt. Han plingade friskt med ringklockan, log brett, vinkade och ropade hej. Jäklar vad trevligt tyckte jag. Idag mötte jag honom igen. Han kom cyklande igen, fast utanför vår port. Än en gång vinkade han glatt, plingade och ropade hej. Jag var då en god granne och höll upp hissdörren åt honom, så han fick in cykeln. Då log han och sa "Tack tjejen. Du är snäll du". Jag blev jätteglad. Min granne kan prata! Farbrorn gjorde min dag. Honom ska jag också plinga och vinka på. Tack farbrorn!

ICA, flin och vinst

Jag ska berätta för er mina vänner om en man, en man som jag är säker på för en personlig kupp mot mig.

Min "farmor" (jag skriver "farmor" för att jag inte har några blodsband till kvinnan, men hon känns ändå som en farmor.) köper varannan vecka en Harry boy och hoppas på att rätt hästar ska springa snabbast så hon vinner. Jag snackar V75. Ibland när jag är hemma i stan köper jag den åt henne. Jag köper alltid på samma ICA entrébutik varje gång. Denna helgen är jag hemma. Och idag vad jag där. På ICA.

Varje gång det blir min tur lyckas jag få hjälp av samma kille. För några år sedan blev jag chockad när han bad om mitt leg, trots att jag då bara var 18 år. Efter den gången blir jag lika chockad varje gång, och har aldrig mitt leg redo. Fram tills för några månader sedan. Då tänkte jag att nu, nu måste han ha lärt sig att jag är myndig. Att jag faktiskt är en så stor flicka att jag får lov att spela på de där jäkla hästarna. Så jag tog inte fram legget. Men icke slapp jag undan, jag fick visa legget.

För två veckor sedan när jag var där, då gjorde jag ett nytt försök. Bara för att. Jag gick fram till kassan, utan att ha legget redo. Han kollade igenkännande, drog på ett flin, och givetvis, givetvis bad han om det där förbannade legget. I samma stund som jag insåg mig själv besegrad, drog jag en djup suck. Då bättrade killen på flinet och log ytterligare. Jag log inte. Han vann.

Och nu har vi kommit fram till tidigare idag, då jag stod där igen. Jag tänkte, idag måste han väl ha lärt sig, så jag tog inte upp legget. Killen tittade på mig, och visst kände han igen mig. Det var då det kom, det där nöjda flinet. Och, han bad givetvis om legget. Sammanbitet drog jag upp legget. Då sa han tack, och tittade inte ens på det! Men han log så mycket att han nästan fick hålla sig för skratt. Han vann.

Så nu är jag mer än övertygad. Killen gör det med flit. Han roas av det! Nu har jag en plan. Nästa gång jag ska gå dit, då ska jag trycka upp legget i ansiktet på honom innan jag ens hunnit säga vad jag ska ha. Och jag ska le. Jag ska le med ett större flin än han någonsin lyckats upprätta! Nu är det min tur att vinna! Killen ska besegras!

Ps. Trots att jag hatar hans kupp hoppas jag ändå att han på riktigt för en kupp. I annat fall betyder det att jag fortfarande ser ut att vara max 17 år...

Politik, politik och politik

Jag har fått skäll. Skäll för att jag har en blogg som senast uppdaterades i juni, samt skäll för att detta senaste inlägg behandlade fenomenet kaffekokning på badhus. Men okej, jag tar åt mig av kritiken och bloggar.

Med tanke på att jag idag deltagit i mitt allra första riksdagsval, kan till och med jag tycka att det är på sin plats att bidra med ytterligare ett par politiska rader.

Jag sitter givetvis och kollar på valvakan. Kanske börjar jag bli gammal, för jag är jättenervös över hur det hela kommer att se ut i slutändan. Samtidigt blir jag stup i kvarten full i skratt. Mer full i skratt efter varje partiledare som fått säga några väl valda ord. Alla väljer så fina och retoriska ord, och alla yttrar diverse åsikter om Sverigedemokraternas politik. Tänk om de hade mött dem lite tidigare.

Vi har för tusan yttrandefrihet i Sverige. Det innebär att alla åsikter ska få komma till tals, oavsett om man håller med eller inte. Jag håller verkligen inte med om Sverigedemokraternas åsikter och vallöften. Men, jag tycker att de ska komma till tals i samma utsträckning som övriga, jag tycker att de ska granskas av media på samma sätt som övriga och jag tycker att de ska få chans att debattera mot övriga. Hade de fått chans att debattera, hade de kunnat bli överkörda. Hade de blivit granskade av media, hade vi sett att deras politik inte håller. Istället har de haft chans att styra sin egen agenda och endast diskutera de frågor som de själva önskar. Hade de blivit behandlade som ett parti, är jag tveksam till att de hade fått lika hög procent som de nu verkar få.

Nu ska Mona hålla sitt tal. Hon pratar så satans släpigt att man skulle kunna tro att hon försöker förklara sin politik för ett gäng 7-åringar. Kan känna att det är ett perfekt tillfälle för en borsta-tänderna-paus. Hej.

Kaffekokare, småglin och jubel

Den här veckan har jag hunnit med två pass i badhuset. Hur konstigt det än må låta, så har jag verkligen saknat att ta längd efter längd i bassängen.

Bakom den hederliga 25-metaren hittar man en liten 10-metare, där det båda dagarna har bedrivits simskola. Det var då det slog mig. Jäklar vad nöjd man var över sina prestationer när man var i den åldern att man precis hade börjat på simmskola. Man kunde leva en hel dag på att man lyckats med bedriften att framställa den så kallade "kaffekokaren" i vattnet eller lyckats doppa huvudet under vatten någon sekund för att fiska upp en puck. När man sedan kom till den dagen då man fick köpa märket "Baddaren" i kiosken utanför, då var lyckan oändilig. Som grädde på moset fick man givetvis en glass eller en påse snask att trycka i sig under bilfärden hem.

Varför är man aldrig sådär nöjd idag? Hur tusan kan ungarna sitta där i 10-metaren och jubla över sin fullbordade kaffekokning, och så känner inte jag mig lite smånöjd över mina 60 längder? Och visst tusan simmade jag snabbare än vad småglinen gjorde. Men inte skulle jag jubla över detta. Förlorar man finessen att glädjas åt det lilla, ju äldre man blir?

När jag sedan gick upp från bassängen för att ta mig ut till bastun möttes jag av en ny syn. Där, vid sidan av bassängen satt ett gäng medelålders kvinnor, med var sitt nummer av "Damernas", och såg lika nöja ut som ungarna i 10-metersbassängen. De jublade och skrattade när de såg sina små liv "koka vatten".

Om både mammor och ungar kan jubla, kan jag. Nästa gång ska jag också koka vatten och jubla. Sedan ska jag applådera mig själv för att jag så duktigt simmat alla längder. En rejäl applåd ska det bli.

Och sen ska jag köpa en glass i kiosken.

Blogginlägg E: Vilken roll har journalistiken?

Sociala medier, ett hot mot "gammelmedia"? Ja, det tycks många tro. Jag är inte en av dem. Detta nya påfund, som för visso inbjuder till både dialog och interaktivitet, anser jag inte har så stark påverkan som många faktiskt vill tro. Då man tänker sig de sociala medierna som ett propagandaverktyg, kan det vara ett fall för den icke källkritiske. Men, jag ser inte hur varken bloggar, Twitter eller Facebook kan sätta käppar i hjulen för gamla, hederliga massmedia.

Begreppet journalistik är ett begrepp som många hävdar breddas. Att yrkesrollen journalist är genomgår en stor förändring. Ja, kanske. Men, det beror på vad man definierar som journalistik. Det är där vi kan få en frontalkrock av olika viljor och åsikter. Jag personligen är tveksam till om man i dagsläget verkligen kan kalla en bloggares arbete för ett journalistiskt verk. Visst, det är tankar och ord i skriftlig form. Men är verkligen alltid det skriva ordet journalistik? Vad hände med reglerna om att journalistikens skyldighet är att berätta sanningen? Att journalisterna ska vara en maktfunktion som granskar övrig makt, och ha lojaliteten och hjärtat hos medborgarna? Vad hände med tanken om att vara oberoende och kritisk? Dessa element anser jag fortfarande vara de viktigaste stöttepelarna som en text måste uppfylla för att få kallas journalistisk. Denna definition kommer säkerligen förändras många gånger, men i dagsläget är den definitionen fortfarande gällande, och bör användas där efter.

Det finns en viktig punkt att hålla kvar i minnet. Nyhetsjournalistiken har fortfarande precis lika stor publik som tidigare. Det är inte bloggar och andra sociala medier som de slåss mot. De slåss mot den minskande pappersupplagan. Detta beror inte ett dugg på att vi hellre konsumerar bloggtexter, det handlar om tidningars emigration från postfacket till internet. Denna emigration blir ett hot eftersom färre och färre vill betala för journalistiken, i betydligt större utsträckning än att privata bloggaktörer konkurrerar om publiken. Under ett journalistseminarium vid Karlstads universitet minns jag vad Ulrika Knutsson kallade fenomenet att fler och fler vill ha billigare journalistik. Hon sa att "journalistiken längtar efter sitt Ryan air". Visst ligger det mycket i det. Varför betala för något som man kan hitta billigare eller rent av gratis via andra kanaler? Denna illojalitet från tidningskonsumenterna är ett hot mot nyhetsjournalistiken, inte de sociala medierna. Det är dags att hitta en ny inkomstkälla som räddar redaktionerna. Det är dags att börja spåna!

Utöver definitionen av journalistik, jämför Kovach och Rosenstiel dagens papperstidning med den dialog och monolog som i stor utsträckning försiggick på de gamla torgen i antikens Grekland. Det visar att det inte går att stoppa en publicering, för den hittar alltid sin plats någonstans. Detta är ett fenomen som bloggosfären ständigt utnyttjar. De skriver om vad de vill, när de vill och hur de vill. Men, utan den klassiska journalistiken skulle de inte ha några åsikter, och då inte heller något att skriva om. Utan en satt agenda skulle så kallade bloggbävningar aldrig uppstå, de får istället glöd och kraft från redan befintliga och rapporterade nyheter. Det kan jämföras med ett vulkanutbrott. Den klassiska nyhetskällan agerar vulkanen och dess utbrott i den stund de rapporterar nyheten. Bloggarna fortsätter sedan dialogen och vilar som ett askmoln över webben tills ämnet är avklarat och utbrottet lagt sig. Det visar även här sambandet mellan hur askan inte skulle vara befintlig utan vulkanen, på samma sätt som bloggbävningar aldrig skulle uppstå utan en satt agenda.

Samtalet som får uttryck och utrymme i de sociala medierna bör man värna om. Men, detta är inget hot mot den klassiska journalistiken. Hotet mot journalistiken är alla vi som väljer att agera illojalt och endast konsumerar det vi får gratis. Vidare kan hotet komma från oss själva i ytterligare ett avseende. Vi blir ett hot då vi vidgar begreppet journalistik alldeles för brett. Håll kvar Kovach och Rosenstiels definition för sjutton. Kalla inte bloggsnacket för journalistik. Skilj på vulkanutbrott och askmoln.

Sniglar, blindtarm och popcorn

Jag befinner mig i gröna, sköna Trollhättan. Jag är hemma. Nu när jag precis var ute i trädgården för att få mig en dos av av det gröna, fick jag syn på något svart och ganska vidrigt. En snigel. Vad tusan gör sniglar för nytta? Mer än att vara slemmiga och allmänt äckliga? Antagligen ingen alls.

Snigeln känns som ett typexempel på vad man skulle kunna sortera in under titeln som naturens blindtarm. Detta bihang finns hos alla, men skulle man kapa banden från den och göra sig av med den, så klarar man sig fint ändå. Den gör ingen nytta och man behöver den inte till något. Den sitter bara där i sin onödiga roll som en slemmig klump. Lika mycket som jag frågar mig varför jag måste dras med ett extra kilo fett i min kropp ,i form av en blindtarm. Lika mycket frågar jag mig varför det finns sniglar i en trädgård? Jag skulle likt alla andra flickor med fåfänga skutta av glädje om vågen visade lite mindre. (Ja, lite mindre). Att jag sedan inte känner något personligt hat mot sniglar, det är en sak. Men, de känns onödiga. Och jag ogillar onödiga saker. Veck med dem!

Kan jag ha hittat ett alternativ till ett extra cykelpass för att göra mig fit for fight för "Beach 2010"? (Haha!) Kan det vara via en blindtarm mindre? Det sägs ju att man ska salta på sniglar för att ta död på dem, så de skrumpnar ihop och försvinner. Kanske skulle jag häva på ett stycke extra salt på mina popcorn?

Ps. Jag skrattar efter "Beach 2010" för att jag tycker att det är ett sanslöst löjligt uttryck. Jag tyckte bara att det kändes så festligt att använda mig av det. Jag låter nog dessutom min stackars blindtarm/snigel sitta där den sitter. En vacker dag kanske även den får en funktion här i världen.

Cyklister, orosmoment och död

Idag åkte jag buss. Inte så sensationellt jag vet, men det var från bussen jag beskådade detta orosmoment. Denna fundering jag nu ska dela med mig av, har jag stört mig på en miljon gånger då jag själv suttit bakom ratten. Jag snackar om cyklister.

Varför kan inte dessa orosmoment få cykla på trottoaren? De är ju bara i vägen när de ska cykla på samma bana som bilar och bussar. Så fort man hamnar bakom en cykel, är det näst intill omöjligt att komma förbi. De kör där, gärna en meter från trottoaren, och man får ständigt möten av andra bilar på andra sidan vägen. Man kommer inte förbi. Man fastnar där bakom med knapp styrfart, svär som en galning och ber en bön till han där uppe om att cyklisten ska svänga nästa höger. Men icke. Cyklisten stannar där den är.

Ursäkta, men jag tycker det är en större trafikfara att ha cyklar på samma väg som bilar, än på trottoaren som de kan dela med fotgängare. Den dag en cyklist sorgligt nog blir brutalt överkörd och dödad av en bilist, -för så som de cyklar kan jag lova att det kommer att inträffa, förr eller senare- kom ihåg att jag förespråkade cyklister på trottoaren en hel evighet innan dess. Sanna mina ord.

Fredrik, tåg och Lindström

I fredags gjorde jag min allra första intervju ombord på ett tåg. Kanske även den sista? Inte för att det var tråkigt, eller särskilt annorlunda heller för den delen, men det är kanske inte varje dag man möter upp sina intervjuoffer på just ett tåg. Mitt offer var Fredrik Lindström. Jag prisar idag, hela tre dagar senare, fortfarande gudarna för att de lät mig träffa denna utomordentligt trevliga karl!

Så här var det, jag och mina trogna vänner möttes upp en helt vanlig fredagsförmiddag för att lyssna till en föreläsning med detta språkgeni. Jag hade på mitt bort att dokumentera det hela i form av en artikel. Jag saknade dock en krydda till soppan: en intervju. Dock hade jag fått uppgifter om att herr L hade tajt tidsschema och var tvungen att åka iväg direkt då han satt punkt. Och mycket riktigt, direkt då han lämnat scenen begav han sig mot dörren ut från aulan. Jag såg min chans, tog ett skutt över första raden och, ja, jag började springa. Jag hann precis ifatt honom innan han hann smita ut från lokalen. Jag presenterade mig snabbt och försökte fjäska till mig en telefonintervju, han sa ja, tittade på klockan och såg stressad ut. Jag råkade veta att det gick ett tåg till Stockholm inte långt därefter, såg min chans och frågade om det råkade vara så att herr L kanske möjligtvis skulle åka tåg? Och som jag trodde, det skulle han. Det skulle jag också. Till Stockholm. En timma senare fick jag hälsa på hos geniet själv i första klass. Lycka! Jag fick min intervju. Och en lång pratstund med herr L. En utomordentligt trevlig pratstund bör tilläggas. Jag är mer kär i karln nu, än innan jag fick träffa honom. Hur nu det är möjligt?

Jag är fortfarande kvar i Stockholm. Detta har varit en mycket trivsam helg. Jag gillar Stockholm, och sällskapet. Om ett tag ska jag bege mig iväg för en lunch med Mr och sedan möta upp Em för lite shopping. Efter en fantastisk helg, kommer alltså en fantastisk måndag. Och kanske det bästa av allt, snart är det helg igen.

Blogginlägg D: Risk- och larmjournalistik

I detta nu styrs vi av vår oväntade överman, askmålnet. Om nyheterna för tillfället är goda eller dåliga, beror helt på vilken tidning man läser. "Europa flyger igen", är en av rubrikerna på DN:s första sida. Desto dimmigare nyheter meddelas på GP.se, där man får veta att ett "nytt askmoln är på väg". Dessa tvetydiga budskap tyder bara på en sak: askmolnet går inte att varken styra eller påverka. Det lever sitt egna liv. Samma företeelse försiggår på arenan för de sociala medierna. Aktiviteten är hög, och den går inte att styra. Hur mycket påverkas egentligen de sociala medierna, av den "vanliga" nyhetsrapporteringen? Och hur mycket påverkas vi "vanliga" människor, i nästa steg, av det vi läser och tar del av via de sociala medierna?

Nyhetsdrevet löper snabbt i frågan kring askmolnet. Varje liten förändring smälls upp på förstasidan lika snabbt som informationen blivit känd. Men nu, nu när vi är inne på den åttonde dagen av denna kris, nu är det inte bara uppdateringar i fallet som uppdateras i ämnet. Plötsligt kan vi läsa om Lisa, Emma, Kalle och Bert. Vi kan läsa om alla de som personligen drabbats av krisen på ett personligt plan. Vi kan läsa historier om familjer som sitter fast på en flygplats nere i Europa och måste hem för att gå på en begravning. Vi kan läsa om barnfamiljer som tvingats åka buss i 30 timmar. Vi kan läsa om de som missar en jobbintervju eller en viktig audition. Plötsligt blir inte molnet bara ett elände som svävar omkring där uppe, plötsligt hamnar det på ett personligt plan där vi kan ta del av de personliga berättelserna om vilka problem det ställer till för våra medmänniskor. Vi blir engagerade, vi diskuterar det och vi blir intresserade. Det är så här massmedia styr vår personliga agenda. Det finns en teori, vilken beskriver detta fenomen, som kallas "Agenda setting". Denna teori innebär kort och gott att vi intresserar oss av de ämnen som media rapporterar mycket om. De kanske inte styr exakt vad vi ska tycka. Men, de styr vilka frågor vi tycker är viktiga, och tycker något om. Här har vi ett praktexempel. Media rapporterar om askmolnet. Nu rapporterar även privatpersonen om askmolnet. Media har satt vår agenda. Men, har de satt vår agenda på gott eller ont?

Jag sitter just nu inloggad på Facebook. (Inte särskilt stor överraskning, vi sitter ju för tusan alltid inloggade på Facebook). Det vi inte tänker på när vi sitter där och läser det senaste skvallret, är att vi faktiskt påverkas något enormt av det. Detta interaktiva verktyg öppnar en dörr där vi kan tycka och tänka, om precis vad vi vill, när vi vill. Och att tycka mycket, om diverse saker, det kan jag tala om att mina vänner på Facebook är bra på. Jag har läst om flickvänners oro över sin pojkvän som inte lyckas ta sig hem. Jag har läst om studenters oro över deras handledare som inte lyckas ta sig hem till Universitetet. De finns även de som oroar sig i motsatt riktning, de målar upp scenariot där deras inplanerade charterresa om en vecka ska förbli en dröm och att de inte ska komma iväg. Ständigt denna oro. Oron faller likt ett dominospel över vår tillvaro. Vi blir oroliga allihop. Om inte för vår egen skull, så för vänners eller familjs vägnar. Vi kanske till och med blir oroliga för Marita, som vi aldrig har träffat, som sitter fast och kan inte komma hem. (Marita kan vi läsa om, för givetvis har någon postat en länk till den artikeln i sitt statusfält på Facebook...). All denna oro känns överdriven och faktiskt nästan aningen onödig. Alla vi Facebook-beroende själar kan ju inte styra askmolnet mer än någon annan. Vi kan inte styra det alls. Så varför stressar vi upp oss och oroar oss? Jo, för att media har styrt vår agenda och bestämt att askmolnet just nu ska vara en central del i vårt nyhetsintag och en del av våra liv. Frågan är som sagt, blir denna överdrivet stora nyhetsrapportering till något gott eller ont? Den frågan kan få många svar.

Själv ska jag nu peppa min oroliga mor. Hon hörde tidigare på nyheterna att de stänger Landvetter igen. Hon oroar sig för att bli blåst på familjens solsemester som vankas om två veckor. Stackars mamma! Ja just det, min bror hade visst visat henne på Facebook att någon hört att de inte kommer kunna flyga till Mallorca på ett tag. Tror ni hon blev orolig eller?

Grande, diskförakt och finale

Idag har jag haft middagsbjudning. Grande finale i "Halv 8 hos mig - live från Kronoparken". Det blev faktiskt riktigt gott, om jag får säga det själv. Vi insåg snabbt att vi kommer sakna våra inbokade onsdagar, så i ren panik bokade vi in nästa onsdag också. Dock för lättare förtäring. Vi satsar på det säkra kortet scones.

Nog för att själva tillagningen av maten rullade på mycket fint utan större motgångar, eller bakslag finns det dock en riktigt mörk baksida inom matlagningskonsten. Disken. Fy satan vad jag ogillar att diska. Jag rent av hatar att diska. Det finns ingen hushållssyssla som jag avskyr så starkt som just att diska. Jag mår dåligt av det. Jag har hittills diskat tre gånger idag. Men, det är ju så det är när man ska använda grytor, formar, slevar och dylikt till hela tre rätter. Men det blev ju gott i alla fall. Nu ger jag dock upp för ikväll. Disken får vila tills imorgon. Jag har varken ork eller lust. Nu ska jag hoppas på ett besök från John Blund, om han nu jobbar bättre än här om kvällen.

Schlaf gut.

John, nattmacka och blund

Ibland somnar man inte. Det är min melodi ikväll. Hur mycket man än försöker, och hur hårt man än blundar, så stannar man ändå kvar här i verkligheten och blickar ut mot drömmarnas land. Landet som bara är en insomning bort, känns i natt oändligt långt borta. Jag hittar inte dit. I skrivande stund har klockan hunnit ticka nio minuter över två. Så här dags ska man sova. En nattmacka senare tänker jag nu göra ett nytt försök.

John Blund. Du jobbar dåligt i natt. Få mig att somna! Verkställ!

Paltkoma, korvkiosk och vår

Jag är mätt. Något så helvetiskt mätt! Jag minns helt ärligt inte när jag senast var så här mätt. Kan det vara detta folk menar då de skriker ut att de drabbats av paltkoma? Ja, mycket möjligt. Ikväll var nämligen den tredje middagen av fyra, av vår alldeles egna "Halv åtta hos mig". Fantastiskt trevligt! Vi har tidigare hunnit med middagar hos fröken Tengroth och miss Marika. Ikväll blev de tre rätterna avnjutna hos allas vår Emilie. Supergott! Jag kan säga som så att Em är inte den tvingar sina gäster förbi korvkiosken på vägen hem. Vilka tallrikar med mat! Enorma sådana! Men gott. Nästa vecka blir det att hålla till här hos mig. Nästan tråkigt att det blir sista gången. Vi kanske skulle börja om på nytt tjejer och köra en vända till? ;)

Med risk för att vara upprepande och skriva något som antagligen varenda svensk blogg redan har fått in en rad om, så vill även jag hylla det fina vårvädret. Så himla skönt! Man vill bara sitta ute hela dagarna. Inte bara i hopp om att ge sin likbleka hy lite färgstänk, utan för att det är så trevligt och uppfriskande. Helt sjukt att vi redan är inne i april. Det var ju nyss jul! Varför kan aldrig hösten rulla på lika snabbt?

Ungar, glass och soppa

I helgen var jag en storstadstjej. Igen. Jag var i Stockholm. Jag börjar verkligen gilla staden. Jag trivs.

En sak hände. En sak som i och för sig skulle kunna ha hänt precis var som helst, tror jag i alla fall? Det var så här. Jag och Mr. hade precis hoppat av tunnelbanan och väntade nu på en buss. Bredvid oss står en tjock liten unge och försöker lära sin pappa en ny lek som han kommit på. Inte vilken lek som helst. Det var "låtsas-att-du-har-tappat-bort-dig-själv-leken". Va? Ungen låtsades alltså att han hade tappat bort sig själv, och ställde sig och ropade sitt eget namn, högt som tusan dessutom. Ungen tröttnade inte på sin lek heller kan jag meddela. Han ropade nog på sig själv 20 kanske 30 gånger. Som sagt, svinhögt dessutom. Med en sån där pipig röst som bara jobbiga ungar kan få till. Både jag och Mr. ville avliva ungen på stört. Eller kanske hellre pappan som lät ungen stå och skrika på det där viset. Hemsk pappa. Hemsk unge. Och hemskt skrik. Usch!

Höjdpunkten var nog igår. Solen stod högt, och det blev glass i Kungsträdgården. Uppskattat kan jag lova! Får nog snart bli en repris! Den där glassen är just vad jag längtar efter just nu. Jag har istället ätit soppa. Jag blev sugen på soppa, fråga mig inte varför! Så jag gjorde soppa. Broccoli var ordet. Det smakade ju nyttigt i alla fall. Men om det var så jäkla gott kan man nog diskutera. Soppa är inte min grej, det fick vi än en gång bevisat. Så varför blev jag sugen? Bra fråga.

Det får nog ta mig tusan bli en glass i alla fall.
Ps. Jag och Mr. avlivade inte ungen. Vi lät honom hållas.

Tur, kärlek och spel

När jag var yngre hade jag rejält med tur. Jag vann hela tiden. Framförallt när det gällde att plocka rätt lotter i en tombola. Gångerna jag inte vann gick att räkna på fingrarna. Ja, det var nästan som så att jag fiskade upp fler vinstlotter än nitlotter där ett tag. Men, vad har hänt med min eviga tur? Jag vinner inte längre. Turen är borta. Nitlotterna är ett faktum, och att det skulle dyka upp en vinstlott, ja det är näst intill osannolikt.

När jag nu sitter här och tänker på vad tråkigt det är att jag aldrig vinner längre, kommer jag ändå på en positiv sak med det hela. Det finns ju de som säger att man bara kan ha tur i antingen spel eller kärlek. Har man tur i det ena, går det åt skogen med det andra. Kanske har mitt hjul snurrat ett varv, så en nitlott i spelet betyder en vinstlott i kärlek? Ja, man kan ju alltid hoppas.

Ps. Det var en ofantligt trevlig påskafton igår. På alla viss.

Påsk, glad och telefon

Ett telefonsamtal är något som är sjukt enkelt. Med dagens fina teknik kan det räcka med ett knapptryck, så är samtalet på g. Trots att det är så enkelt, så kan detta lilla samtal göra så stor skillnad. Man kan göra någon hur glad som helst. Faktiskt. Hur glad som helst! Även om man av olika anledningar tror att man kan ha fel tajming, så ring ändå för tusan. Jag fick ett samtal. Ganska oväntat. Men, jag är glad som få.

En fantastisk påskafton väntar.
Glad Påsk - Happy Easter - Frohe Ostern

Tenta, trött och kårhus

Det är söndag. Jag är trött. Det har två orsaker. Jag var ute igår, och det blev sent. För sent. Jag är dessutom begravd i en hemsk hemtenta. Tentan tar hundra år att skriva. Den kan eventuellt ta livet av mig innan den är klar.

I natt drog vi fram klockan en timma. Just idag kändes denna framvridning av tiden väldigt dåligt tajmad. Jag fick sova en timma mindre, eftersom att jag var tvungen att ge mig an tentan.

Igår var jag på kåren i Trollhättan för ett stycke kalas. Det var trevligt. Till och med mycket trevligt. Jag kan sakna att vi inte har något kårhus i Karlstad. Det hade varit trevligt.

Jag är trött och tråkig. Jag sätter punkt.
God afton.

Snurrigt, vingligt och lördag

Det finns dagar då livet spelar mig ett spratt. Allt känns konstigt, snurrigt och fel. Livet lever sitt egna liv. Tåget spårar ur. Huvudet är på vift, och ganska okontaktbart. Man får kicka igång autopiloten för att komma levande genom dagen. För dagar som dessa är man så långt borta från verkligheten, att man nästan kan glömma bort var man hör hemma, och inte hitta dit. Ja, det var som ni hör en ofantligt trevlig måndag. Jättetrevlig. Verkligen.

När huvudet håller på att stämpla ut -som idag- så finns det en sak som verkligen får mig tillbaka på spåret. Jag blir inte lika vinglig. Jag får en tid för bara mig. Jag tävlar mot mig själv. Jag vinner över mig själv. Jag gillar att vinna. Att komma tvåa räknas inte. Jag vill vinna. Musiken på högsta volym. Bra musik. Oftast. Det är bara jag. Jag och spinningcykeln.

Ett spinningpass är fantastiskt. Det uppskattas inte av alla. Men det uppskattas av mig. Ett spinningpass påminner lite om en kväll på krogen. Man kör låt efter låt, för att komma fram till den sista och bästa. På cykeln, blir den sista bäst för att man kör slut på sig. Man orkar inte en sekund till. Kraften är slut. Det är fantastiskt. På krogen blir sista låten bäst för att man i bästa fall får drömma sig tillbaka till mellanstadiet, och dansa en smörig tryckare, tätt med någon man tycker om. Kanske någon man tycker om på riktigt. Någon man vill krama hela resten av oändligheten.

Sista låten var fantastisk idag också. Det kändes nästan som lördag.

Savage Garden – I Knew I Loved You

Flyt, AIK och kossor

Jag har flyt. I alla fall när det gäller att fixa oväntat ressällskap! Reste från Stockholm till Karlstad idag, och vem fick man på kroken i Katrineholm om inte allas vår Marcus, som lämnat Linköping för Värmland! Mycket uppskattat kan jag lova.

Det har alltså blivit en helg i Stockholm igen. Inte för att jag har några invändningar mot det - tvärt om! Även denna helgen rök en oskuld, jag var nämligen på Råsunda för lite fotboll. Mjällby vs. AIK. Hemmalaget från Solna var dock ganska dåliga får jag säga. Men, trevlig stämning. Kan tänkas att jag låter mig övertalas till att följa med ytterligare en gång - när det blir lite varmare ute! Det var så kallt igår att jag ett tag övervägde att ta mig en tur till AIK-shoppen för att köpa mig en mössa. Ja, ni förstår ju hur kallt det var! ;)

Tidigare i veckan var jag på mässturné. I Varberg och Falkenberg. Det var trevligt, antagligen mycket tack vare sällskapet! Det var dock en sak jag la märke till när vi for fram längs vägarna. Det fanns vägskyltar lite här och var där de varnade för kor. Ja, kor! Det roliga var att vi såg inte en endaste liten kossa så långt ögat nådde. Annars brukar dessa skyltar, vad jag vet, vara prydda med en älg. Kan ju förstå om de skulle varna för kor på vägarna i Indien eller i svenskaste fallet kanske Falköping. Men kring Varberg? Nja, jag tyckte det var skumt. Skumt och lustigt.

Nu ska jag njuta av en hel vecka i Karlstad! (Det var ett tag sen!)

Idyller, mardrömmar och Alice

Ikväll blev jag lurad: Medlurad på bio. Alice i Underlandet. Den var sevärd. Kanske inte den bästa film jag sett, men över förväntan.

En sak jag fastnade för var dock hennes syn på livet. Att man kan lyckas med vad som helst - bara man bestämmer sig för det. Hon motiverade det med att hon ibland har hunnit tänka sex omöjliga tankar redan innan frukost. Fantastiskt.

Jag tänker också många tankar. Dock kanske inte lika omöjliga som de Alice kläckte. De tankar jag tänker för egen del är rent av inte ens praktiskt omöjliga. De kan gå att uppfylla. Det förstärkte bara min livsfilosofi: allt går om man vill. Jag vet vad jag vill. Och en sak är säker, jag tänker inte ge upp än. Långt därifrån.

Min dröm kanske för många öron skulle likna en idyll. En saga. Något omöjligt. Men ack den som ger sig. Allt som just nu kan verka omöjligt - kan bli möjligt.

Alla mina sex omöjliga tankar -innan frukost- är inte så omöjliga som de kan verka. Och skulle allt gå käpprätt åt skogen, och man råkar falla ner i den stora hemska gropen. Då gör man bara som Alice. Man nyper sig i armen, och mardrömmen försvinner.

Ge mig bara lite tid och tilltro.

Ps. Jag vet att det bara är en film, och att man inte alltid kan nypa sig i armen. Det är filosofin jag kan uppskatta. Alice är för övrigt ett trevligt namn. Får jag någon gång en dotter, kan det bli en Alice.

Glädjerus, beslutsångest och glass

Trots kylan köpte jag glass idag. Då snackar vi inte vilken glass som helst. Jag fiskade inte upp den på ICA. Och inte heller på Konsum. Jag köpte den från glassbilen. Hemglassbilen! Wei!

Jag hade precis kommit hem från city och satt där med näsan i datorn för att stilla min nyhetshunger. Det var då jag hörde den välbekanta melodin. Jag fick ett glädjerus! Jag älskar ju glass! Innan huvudet hann med att tänka, var jag redan halvvägs ute, på väg ner till glassbilen!

Då ska gudarna veta, att vanligtvis när det far omkring glassbilar här i området, vill jag mer eller mindre avliva gubben som sitter och trycker på knappen som avfyrar melodin. Här i Karlstad finns det nämligen en fejkglassbil. Den är hemsk! Fel färger, värdelöst glassutbud, och framförallt: En fasansfull melodi som driver mig till vansinne! Ett litet, litet tips till fejkglassgubben: Stay away!

Annat ljud i skällan blev det där emot idag. När jag kom ner till glassbilen fick jag plötsligt en sådan där löjlig beslutsångest. Vilken glass ville jag ha? Jag blev 8 år igen! Jag ville ha alla glassar som syntes på där på tavlan! Varför bara välja en sort? Svaret är enkelt: Jag har världens minsta frys.

Ett par minuter senare hade glassgubben antingen tröttnat på en överförtjust Emelie och ville att jag skulle köpa min glass, sluta prata och försvinna. Eller, så ville han nog bara hjälpa till.
- Du känns som en typisk tjej som gillar Sandwich, sa han och log. Han log precis som en typisk glassgubbe.

Ja, vad kan man säga. Glassgubben blåste bort min beslutsångest. En minut senare vandrade jag nöjt upp för trapporna till lägenheten, med en kartong Sandwich under armen.

Ps. Det smakade gott som satan! Himmelskt!

Kusin vitamin, hockey och Kent

En fantastisk helg har gått mot sitt slut. Vilket innebär att jag är åter i Karlstad. Lite av en besvikelse, jag ville vara kvar, spola tillbaka klockan och få återuppleva helgen igen. Synd att resande i tiden är för modernt till och med för 2010...

Fredagen var fantastisk och innehöll besök hos kusinen, indisk lunch och årets höjdpunkt: Kent. Det var otroligt trevligt att hälsa på Linda, som dessutom berättade att lunchen avnjutits på Stockholms bästa, indiska restaurang. Det gjorde att maten plötsligt kändes ännu trevligare! Vad gäller kvällen och Kent, så saknar jag nästan ord. Jag väljer därför att citera min vän Anton, som uttryckte det hela med så kloka ord:
- Kent: Det närmaste religiös uppenbarelse man kan komma.
Ja, jag är villig att instämma.

Kent-oskulden var inte den enda oskuld som rök under helgen. Hockey-oskulden åkte med i samma veva. Igår var vi nämligen på Hovet för en hockeymatch. Djurgården vs. Södertälje. Kanske inga lag jag hade valt själv, men det var trevlig stämning. Kommer förmodligen bli ytterligare ett hockeybesök, men då får det bli med Färjestad. Dels för att jag skulle vara en dålig Karlstadbo om jag aldrig tog del av stadens stolthet, samt att deras introlåt kan vara den trevligaste jag vet.

Efter ett stycke grekisk restaurang kommer vi nu till lördagens, och antagligen helgens, absoluta höjdpunkt: Vi kommer ut från restaurangen vid Globen, en man försöker pracka på oss biljetter. Det visar sig vara biljetter till Kent. Kent! Vissa hade väldigt svårt att motstå, och slog till. Ett fåtal minuter senare var vi åter på Annexet, och med sång och glädje avnöjts ännu en spelning. Tack gud för Kent. För ett halvår sedan hade Kent endast ett par låtar i min allmäna spellista, och jag lyssnade ibland. Idag har de två egna spellistor. Jag frågar mig dagligen, varför upptäckte jag inte denna gudagåva helt och fullkomligt, lite tidigare? Jag lyssnar hela tiden. Igår. Idag. Imorgon. Jag saknade dock 747 på konserten. Och valsen. Och Kent – Chans.

Idag, en söndag. Februaris sista. Varför så bitter? Jag ville inte åka hem. Jag ville stanna kvar. Återuppleva helgen en gång till. Men, det går fler tåg.

Fast vad gäller tågen kanske man inte ska vara för säker. Det är ju trots allt med hjälp av SJ som jag skulle ta mig tillbaka till huvudstaden... Men åter skola jag fara. För jag får visioner i mitt huvud när du ler. Har aldrig träffat någon som du.

God afton.
Schlaf gut.

PS. För att påminna dig är ordet du glömmer verpassen

Panik, framtiden och pussel

En och annan av mina vänner slåss för tillfället mot viss grad av livspanik. Detta har fått mig att halka in på samma spår. Inte i form av panik, utan i tankar på framtiden.

Det är svårt att veta hur framtiden ser ut. Ingen kan ju veta säkert. Det enda man kan göra är att tro och gissa. Ändå känns det som att jag just nu har målat upp en klar bild i mitt huvud, om hur jag vill att allt ska bli tillslut. Var jag vill hamna, vad jag vill göra... Jag vet. Jag känner mig säker.

Livet kan liknas vid ett pussel. Alla bitar måste falla på plats. En enda bit kan förstöra hela pusslet. Jag hoppas mina bitar hittar sin enda och rätta plats.
Speciellt den viktigaste biten.

Vad vore jag annars? Ingenting och ingenstans.

En sak vet jag säkert. Lita på, och lev i nuet. Carpe diem.

Bussar, trötthet och dvärgar

Efter en hel dag av väntan är jag tillbaka i Värmlands djupa skogar. Ja, i Karlstad alltså. Besöket i huvudstaden är över för den här gången - men det var med nöd och näppe som jag lyckades åka därifrån. Det tog till att börja med en halv evighet att ens ta sig till centralen tidigt denna morgon. Alla tåg till Karlstad visade sig sedan vara inställda. När jag sedan stått i den flera meter långa kön till Swebus, var jag nära att ge upp för dagen. Stämpla ut, och gå hem.

Jag kom fram till disken, både trött, stressad och frustrerad.
- Jag behöver ta mig till Karlstad, säg att ni har en biljett!
- Det är tyvärr fullbokat hela dagen, svarade han.
Jag började plocka ihop mina väskor för att bege mig därifrån, när det klingade till i datorn och han plötsligt stoppade mig.
- Vänta! Sa du till Karlstad? Jag fick precis in en biljett!
Tack gud tänkte jag då.

Tre timmar senare satte jag mig på bussen mot Karlstad. Tyvärr innebar det dock fem härliga timmars resande hem... Men, det fanns en glimt av solsken i detta elände! När jag stod där och febrilt ville gå på den förbannade bussen var det någon som ropade "Emelie". Till mig? Ja, det var faktiskt till mig. Ett känt ansikte som sedan förgyllde min bussresa med sitt sällskap! Tack!

Nu är jag sjukt trött. Trötthet var något jag hade tid att fundera över tidigare idag, när jag satt där på centralen i min ensamhet. Då var jag också trött. Det var då det slog mig, vi människor är ta mig tusan alltid trötta. Alltid! Vi lyckas alltid hitta en anledning till att få vara trötta. Vi är trötta om vi sovit för lite, men också om vi sovit för mycket. Vi är trötta om vi varit aktiva hela dagen, men, lustigt nog är vi även trötta om vi inte gjort ett dyft på hela dagen lång. Vi är trötta för att det är mörkt, kallt och vinter ute. Men, sen ska man såklart varje år lyssna på alla gnällspikar som är trötta på sommaren, för då är det ju så tröttsamt att vara i solen en hel dag. Hur tusan ska ni ha det? Blir ni trötta av vinter eller av sommar? Av aktivitet eller vila? Människan blir minsann trött av allt. I det har landet ser man inte längre skymten någon Kloker, Toker eller Prosit. Vi hittar bara massa Trötters överallt.

Ps. Jag saknar redan Stockholm. Tur att jag åker tillbaka om bara ett par dagar!
Ps igen. Jag vet att dvärgarna äro sju.

Snökaos, Avatar och OS

Snökaos var ordet. Jag är strandad i huvudstaden och vet inte när jag ska lyckas komma hem. Tunnelbanan lever sitt egna liv, så frågan är om man ens kommer till centralen. Och, om man nu lyckas komma till centralen, går det några tåg? Morgondagen är med andra ord oviss... Synd att vi har rejält med grupparbete, annars hade jag nog gett upp och stannat kvar...

Sen kan jag äntligen hoppa från minoriteten och nu istället stämma in med den majoritet som sett Avatar. Jag såg den tidigare idag, dessutom i 3D som varit så extremt hyllat. Visst, jag tyckte filmen var bra, och det var coolt med 3D-effekten. Men, jag kan inte säga att jag sätter den högst upp på listan för favoritfilmer. Men, helt klart värd att se.

Nu blir det mer OS. Ferry kunde ju tyvärr inte leverera ett nytt guld. Men, kan man kanske få hoppas på att Helena kan skjuta hem en medalj senare under kvällen?

Indiskt, guld och kungen

Jag har sedani torsdags kväll invaderat huvudstaden. Fredagen blev sedan till stor belåtenhet. Inleddes först med ett trevligt möte och intervju med fröken Louise Bratt. Blev sedan introducerad till indisk mat. Starkt men gott.

Idag har vi snöstorm. Eländet verkar dock vara som värst i hemtrakterna. Hörde till och med att taket på den "fantastiska" arenan i Vänersborg hade gett sig och rasat in... Frågan är om man ska skratta eller gråta. Kanske lite av varje..?

För tillfället roar jag mig med att kika på en tv-intervju med Kungen. Kungen är ganska underhållande, utan att han fattar det själv. Jag kommer dessutom sova gott i natt efter ytterligare två svenska medaljer i detta OS, och fler lär det bli! Glädje!

Schlaf gut.

Ps. Jag trivs vackert i Stockholm

Kärlek, kärlek och kärlek

Idag är det kärlekens dag. Alla hjärtans dag. Bortsett från all kommersiell smörja, där man uppmanas till att köpa miljontals små nallebjörnar och en halv godisbutik med chokladhjärtan, så är ju faktiskt tanken med dagen ganska trevlig.

Jag sitter här, äter glass och lyssnar på musik. Glassen är dock ingen höjdare. Tidigare idag gjorde jag något historiskt, jag beställde in en annan pizza än vad jag brukar göra. När jag ändå var inne i nytänket slog jag till på en helt ny glassort. Ack vilket snedsteg. Det var inte gott. Musiken där emot, är trevlig. Dagen till ära lyssnar jag på ett par lovesongs. Inledde såklart med favoriten: Queen – I Was Born To Love You.
Just nu är det istället den här: Anders Johansson – If It's All I Ever Do

Tanken med alla hjärtans dag är som sagt ganska trevlig. Kärleken är något som finns runt oss varje dag, så varför inte ge den egen dag. Alla bör ägna kärleken en extra tanke då och då. Det har jag gjort idag. Kärlek är något väldigt svårt, samtidigt som det kan vara väldigt enkelt. Det är enkelt eftersom att det är just vad alla strävar efter, och svårt för att man inte alltid förstår dess innebörd. Men, kärlek är faktiskt det enda som kan slå ut allt. Det slår både pengar och karriär. Lätt. För hur klyschigt det än låter, så hur rik man än är mätt i pengar, så blir man ändå otroligt fattig om man saknar kärlek i sitt liv. Om man saknar någon att dela allt med.

Kent – Berg&dalvana

Blogginlägg C: OM FAKTA OCH FIKTION I JOURNALISTIKEN

Jag har på senaste tiden varit aningen insnöad. Då menar jag inte bokstavligt, att jag blivit insnöad på grund av vädret. Tro det eller ej. Jag menar att jag fastnat i ett visst mönster, och ägnar mig gång på gång åt verk inom samma genre. Jag har nördat film efter film i serien om Johan Falk, polisen som rör sig bland kriminella i den undre världen. Bredvid min säng vilar dessutom boken Snabba cash, och jag bara längtar efter att få se även den filmen. Därför blev mitt val av bok nu ganska enkelt. Det blev givetvis boken Svensk maffia av Lasse Wierup och Matti Larsson.

De båda har tillsammans skildrat och gett liv till hopsamlad fakta om Sveriges kriminella gäng, gällande hur de uppkommit och utvecklats. De har låst upp dörrar som vi "vanliga människor" inte tidigare haft tillträde till. De har öppnat dörren åt oss och låtit oss tjuvkika på vad som kan hända i det okända, i den undre världen. De har flätat ihop historier från alla möjliga parter som på olika sätt påverkats av gängkulturen, och presenterat dem i form av en samlad berättelse. Det som jag tycker är mest imponerande är att boken egentligen bara består av massa fakta, som de på ett spännande sätt lyckats ge liv och berätta på ett spännande sätt. De sätter in faktan i verkliga situationer, kopplar ihop det med intervjuer med verkliga människor och varvar med egna åsikter och ståndpunkter.

Språket i boken är målande och berättande, samtidigt som det håller en enkelhet och är mycket informativt. Jag skulle kalla det en god jämvikt mellan dokumentär kontra skönlitterär form. Jag uppskattar det. En sak som är säker, är dock att jag tveklöst väljer att kalla verket för journalistisk litteratur. Det eftersom att jag hävdar att faktan tar större plats än fiktionen.

Det som är farligt, när man sitter som åskådare och läser böcker av detta slag, är att man lätt kan suga i sig informationen och vara säker på att det är sant. Det enda man behöver är den lilla underrubriken som talar om att historien baseras på en verklig historia. Det många kan glömma bort att ha i åtanke är att skribenten alltid har en partisk roll i framställandet av det litterära verket, oavsett hur opartisk denne påstår sig att vara. Skribenten blir partisk vare sig man vill eller ej. Partisk eftersom att varje val blir ett aktivt och avgörande val. Det är skribenten som väljer hur historien ska berättas och hur den ska vinklas. Varje enskilt ord kan ha en påverkande makt. Vad gäller skildringen som görs i just Svensk maffia, så skulle jag påstå att den håller hög grad av sanning och trovärdighet. Det är inte bara författarnas egna åsikter, de kan styrka sina fakta med uttalanden från både polis och brottsoffer samt från både befintliga och före detta gängmedlemmar.

Jag anser att denna form av journalistik är extremt viktig. Det är viktigt att det finns journalister som vågar och vill ta sig under ytan för att komma åt fakta som inte frivilligt gör sig synlig. Jag skulle gissa på att arbetet inte alltid varit en dans på rosor, utan precis som boken berättar, så är det en farlig värld som man helst håller sig utanför. Man brukar säga att journalister har en viktig roll och har till uppgift att granska samhällets makthavare. Det uttrycket syftar givetvis främst till att granska den makt som är vår folkvalda makt vars uppgift är att styra landet. I takt med att kriminaliteten i Sverige ständigt förändras, hävdar jag att man måste vidga begreppet och fundera vilka som ska få ingå i denna maktgrupp som ständigt bör granskas. I boken framgår tydligt att just makt är den centrala punkt som alla vilsna själar söker och saknar när de söker sig till gängkulturen. De vill hitta en gemensam punkt och ett brödraskap där alla ställer upp för varann, vilket genererar just makt.

En anledning till att landets murvlar ska granska den styrande makten, är för att makthavarna ska veta att de har ögonen på sig, så de inte kan göra som de vill. Kanske är det just vad som har blivit problemet med svensk kriminalitet, att makten blivit så stark under ytan, så de som sitter högst på tronen kan göra som de vill? Svensk maffia ger lite av en glad nyhet, att denna typ av journalistik inte bara granskar makten där uppe, utan nu även gräver djupt och förmedlar vad som händer långt där nere. Där nere under ytan.

Lotterier, skämt och Grums

Idag har jag åkt tåg. Spännande, kan man ju tycka. Men faktum är att jag får nog säga att det var ganska spännande. Att åka med SJ har på senaste tiden mer liknat ett lotteri. Ska man komma fram, eller hur ska det gå? Jag kom i alla fall fram till slut, efter en timmas försening. SJ borde byta slogan: Bättre sent än aldrig.

Jag var givetvis irriterad som satan när tåget till slut lämnade stationen i Karlstad. Men, jag fick mig under resans gång två goda skratt.

Skratt nummer 1:
Jag satt och var allmänt grinig. Jag läste en bok som jag är tvingad och läsa, och roade mig med att skicka ett och annat sms. Plötsligt hör jag tanten framför mig berätta för sin gamle make, vad hon just hittat:
- Kolla här Klas vad jag hittade. Man kan göra ett test. "Vilken del av tåget är du?". Jag blev stolsfickan. "Den är bra att ha, plus att man kan hitta mycket roligt där!".
Haha! Jag tyckte det var jättekul. Tanten var fullkomligt lyrisk.

Skratt nummer 2:
Jag satt där och filosoferade. Jag hade precis ätit min clementin och satt och kikade ut på det Värmländska vinterlandskapet. Det var då det hände. Tåget började backa. Vad tusan nu? Lokföraren hade glömt bort att stanna i Grums. Ja, ni läste rätt. Han glömde bort att stanna i Grums, och fick backa tillbaka. Helt galet. SJ är ett stort skämt. Vette tusan om man ska skratta eller gråta?

Nu ska jag ha en fortsatt trevlig afton med lilla Sofia. Jag är nämligen hemma i hemstaden. Ljuva Trollhättan.

Godnatt Sverige. Godnatt världen.

Lördag, tanter och effektivitet

Jaha, då var det lördag igen. Lördag kändes alltid så speciellt när man var liten minns jag. Men nu, nu känns det bara som vilken dag som helst. Jag kan sakna tiden då lördagar var speciella. Bara för det tänker jag göra kvällen jag har framför mig till speciell. Fråga mig inte hur. Men, det ska kännas att det är lördag.

Idag har jag handlat mat. Intresseklubben antecknar. Jag gillar vanligtvis att handla. Det känns trevligt. Att handla mat på en lördag igen, första helgen efter att folk fått lön, det lär det dock dröja innan jag gör igen. Det är ju hemskt. Jättehemskt! Jag får panik på alla feta tanter som ska parkera sina vagnar mitt i vägen, stå allmänt i vägen var de än är, vara långsammare än långsammast själv och bara vara allmänt tantiga. Jag blir galen! Ur vägen för tusan! Om ni nu måste berätta det nyaste om Kalle i svängen eller någon annan granne, plocka upp telefonen och ring, när ni kommer hem! Ska man handla så ska man handla. Om alla bara kunde hålla lite bättre tempo och vara mer effektiva, tänk vad världen skulle rulla på fint.

Jag ska skriva en bok: Konsten att handla effektivt. Hela Sverige bör för visso bli mer effektivt. Det hade varit trevligt.

Nu ska jag göra denna dagen till en lördag. En riktig lördag. God afton gott folk.

Nationalsången, morgonrockar och Bengan

Det började vackert. Jag stod där framför tvn, med handen på hjärtat och stämde in i nationalsången. Kanske var inte min morgonrock den ultimata outfiten, det kan jag erkänna. Men, den är ju i alla fall blå. Alltid något.

Tillvaron just nu är dock inte lika vacker. Inte vacker alls. Jag är milt uttryckt förbannad. Vad har hänt med svensk handboll? Med fyra VM-guld och lika många EM-guld i bagaget måste de väl ändå kunna prestera bättre än så här? Jag blir besviken. Tacka vet jag de gamla Bengan Boys. Under det ljuva 90-talet behövde man då aldrig oroa sig. Då stod vi på prispallen år efter år. Det var en vacker medaljskörd. Mycket vacker. Lite konservativ som jag är, så säger jag det igen: Det var bättre förr.

Trots att det svenska spelet idag var en stor besvikelse, fanns det ändå speciellt en grabb värd att hyllas. Fredrik Petersen. Han växer i mina ögon den lille Ystadspojken. En gång gjorde han ett himla trevligt mål, trots att filmen inte håller bästa kvalitet, är den ändå värd att ses: http://www.youtube.com/watch?v=vNrlyP_OoYE.

Det fanns dock två gånger under matchens gång som jag skrattade riktigt mycket. Det var när Oscar Carlén råkade vara lite klantig. Claes Hellgren fällde då en ganska rolig kommentar: "Han kanske inte har lärt sig alla grundregler än, han är ju trots allt bara 21 år..." Ja du Claes, du har nog rätt. Jag är säker på att man får spela i tyska bundesligan om man inte kan grundreglerna...

Andra gången som var underhållande var under en time out. Ola Lindgren stod där och skrek som ett vilddjur, och lät under en sekvens som hans gamle tränare Bengan själv. Det var roligt. Jätteroligt. För då kom jag att tänka på detta: http://www.youtube.com/watch?v=hJzvXRl1TRk. Och bara så alla vet, jag gillar Bengan. Han är trevlig. Jättetrevlig.

Ps. Kära Bengan, kom tillbaka som tränare! Dina efterträdare har inte fattat hur man vinner!

Blod, svett och tårar

Jag är arg. Jättearg! Och besviken. Besviken som satan!

Jag har gått likt en förväntansfull unge hela dagen, och räknat ner klockan till att vi skulle få avnjuta Sveriges första match i handbolls-EM. Givetvis hade man hoppats på ett bättre mästerskap från Sveriges sida än vad man fick förra gången, men det kan man nog drömma om. Jag sken som en sol efter första halvlek, men är nu sur som satan efter att de gjort den sämsta andra halvlek jag någonsin skådat. Okej, kanske inte den allra sämsta, det finns nog någon sämre. Men nog fan var den dålig! Inte okej att förlora!

Jag undrar också, var tusan höll Marcus Ahlm hus? Jag saknade minsann min mittsexa! Istället fick vi Arrhenius... Inget illa mot honom, men det är ju ingen Ahlm så att säga... In med Marcus Ahlm - bänka herr Arrhenius!

Imorgon förväntar jag mig dessutom en klar förbättring på handbollsfronten! Jag vill se blod, svett och tårar! Polen skall utklassas! Big time!

Ps. Marcus Ahlm, vill du gifta dig med mig?

Optimister, pessimister och pizzor

Jag stängde precis av tvn. Jag och min sambo/Bosse/syltungen... eller ja, Josefine om ni så skulle önska -ja, kärt barn har många namn- har precis skvallrat bort ett par timmar, samtidigt som Sex and the city har spelats i bakgrunden. Det ena avsnittet som förgyllde tillvaron handlar om att Carrie ska avgöra om hon är pessimist eller optimist. Det var då det slog mig, vad tusan är jag? Optimist eller pessimist? Pessimist eller optimist?

Jag har ingen aning.

Jag sitter här och tänker på livet just nu, för att komma fram till vad jag är. Jag tror att jag känner mig ganska positiv. Tycker att livet är ganska trevligt, och tror alltid att allt kommer att lösa sig på ett sätt eller ett annat. Men gör det mig verkligen till optimist? För, jag är nog ganska negativt inställd till nya saker. Jag köper exempelvis alltid samma pizza. Jag testar aldrig någon ny. Jag har liksom redan innan bestämt mig för att det inte finns någon godare. Jag är negativ till alla andra pizzor. Gör det mig till pessimist? Kanske en pizzapessimist.

Kan man inte få vara lite av varje.
Kanske en opesstimist. Jag ska införa det som ett riktigt ord.

Vad är rätt, och vad är fel?

Bland det första man får lära sig som barn, är att skilja på rätt och fel. När man precis lär sig det, så känns det så uppenbart och lätt att skilja på. Man vet precis vad man får göra och var man inte får göra. I alla fall visste jag det. Det var som om man hade en regelbok inprogrammerad, som direkt talade om hur man skulle göra. Problemet är att den där regelboken nu mer blir allt mer inaktuell, ju äldre man blir. Idag när man står där vid vägskälet, och väljer vilken riktning som känns bäst, har man ibland inte den blekaste aning. Vad är rätt och vad är fel?

Jag bestämde mig precis för en väg, efter att ha stått vid vägskälet på tok för länge. Men, tänk om jag valde fel, och går vilse? Tänk om jag aldrig hittar tillbaka?

Ps. om jag går vilse så ringer jag dig In Sung. Du har ju faktiskt en gps i mobilen...

Tack, gärna och förlåt

Och då sa han: "förlåt". Jag kände mig då inte så illa till mods längre. Förlåt. Ett litet ord, men med så stor betydelse.

Min mormor sa mig en gång några av visdomens ord. Hon sa att om jag skulle lägga endast tre ord på minnet, så skulle det vara: tack, gärna och förlåt. Om det inte vore för att gärna är ett så trevligt ord, hade jag eventuellt ifrågasatt hennes tänk, när hon väljer att placera in gärna som ett av svenskans tre viktigaste ord. Men, man säger inte emot mormor.

Både tack och förlåt är två ord som används alldeles för sällan. Man borde använda dem lite oftare. Hellre en gång för mycket än för lite.

Man blir ju faktiskt himla glad över en ursäkt, även om man kände sig ledsen innan. Det blev jag igår.

Nyårsafton, löften och underligheter

Det är lördag kväll, snön vräker ner och jag passar på att bjuda på årets första inlägg från min sida. Jag är nu tillbaka i Trollhättan efter att ha firat in det nya året i solens stad, Karlstad. Tveksam till att just solen yttrade sig. Men, det låter ju så trevligt. Solens stad.

Det nya året firades in i goda vänners lag hemma hos unga fröken Tengroth. Det var trevligt. Inget extremt storslaget, men trevligt. Just nyårsafton blir dock alltid på ett eller annat sätt aningen underlig. I alla fall för mig. Antingen inträffar alltid något oväntat, eller så råkar man ut för något man sagt att man ska undvika. Oavsett, underligt! Alla har dessutom så höga förhoppningar om att det ska bli årets mest betydelsefulla kväll. Men, hur ofta händer egentligen det? Jag skulle säga, ganska sällan. Kanske är det därför aftonen alltid blir skum, för att alla försöker så hårt för att göra kvällen i fråga så förbannat legendarisk? Nyårsafton har väl mig vetligt 24 lika långa timmar som årets resterande 364 dagar...? Eller?

Jag tänker inte ta upp det bästa med 2009, och inte heller det sämsta för den delen. Jag tänker inte ha några bestämda förhoppningar för 2010, och inget nyårslöfte heller. Kalla mig tråkig om du så önskar, men jag tror inte på sådant ska jag ärligt erkänna. Det blir som det blir helt enkelt. Man gör så gott man kan, och får försöka se sina misstag som att man blir en erfarenhet rikare. Allt löser sig, på ett sätt eller ett annat vis. Och skulle man tråkigt nog sitta där i besvikelse, sorg eller något annat elände, då är det så man får tänka: det löser sig. Som jag brukar säga, -i viss skämtsam ton bör tilläggas- det är bara att bryta ihop och gå vidare!

Ha ett gött år för tusan! Och se till att fånga varje dag. Alla 365.