Den här veckan har jag hunnit med två pass i badhuset. Hur konstigt det än må låta, så har jag verkligen saknat att ta längd efter längd i bassängen.
Bakom den hederliga 25-metaren hittar man en liten 10-metare, där det båda dagarna har bedrivits simskola. Det var då det slog mig. Jäklar vad nöjd man var över sina prestationer när man var i den åldern att man precis hade börjat på simmskola. Man kunde leva en hel dag på att man lyckats med bedriften att framställa den så kallade "kaffekokaren" i vattnet eller lyckats doppa huvudet under vatten någon sekund för att fiska upp en puck. När man sedan kom till den dagen då man fick köpa märket "Baddaren" i kiosken utanför, då var lyckan oändilig. Som grädde på moset fick man givetvis en glass eller en påse snask att trycka i sig under bilfärden hem.
Varför är man aldrig sådär nöjd idag? Hur tusan kan ungarna sitta där i 10-metaren och jubla över sin fullbordade kaffekokning, och så känner inte jag mig lite smånöjd över mina 60 längder? Och visst tusan simmade jag snabbare än vad småglinen gjorde. Men inte skulle jag jubla över detta. Förlorar man finessen att glädjas åt det lilla, ju äldre man blir?
När jag sedan gick upp från bassängen för att ta mig ut till bastun möttes jag av en ny syn. Där, vid sidan av bassängen satt ett gäng medelålders kvinnor, med var sitt nummer av "Damernas", och såg lika nöja ut som ungarna i 10-metersbassängen. De jublade och skrattade när de såg sina små liv "koka vatten".
Om både mammor och ungar kan jubla, kan jag. Nästa gång ska jag också koka vatten och jubla. Sedan ska jag applådera mig själv för att jag så duktigt simmat alla längder. En rejäl applåd ska det bli.
Och sen ska jag köpa en glass i kiosken.
