Ensam och inlåst

Det blev en händelserik morgon. Utan tvekan. Jag hade som vanligt ett tajt schema, vilket innebär inte allt för många minuters marginal. Det var bara en sak kvar att göra innan tiden var ute: Att hämta cykeln. Allt gick enligt planerna. Ja, tills det att dörren till hissen inte gick att öppna. Så där satt jag. Ensam och inlåst. I hissen! Hallå eller!

Det fanns inte mycket att göra. Bara att stanna kvar i hissen -ja, jag hade ju visserligen inget annat val- och trycka på knappen för nödsignal. Det tjöt som fan, det gjorde det. Synd bara att ingen annan än jag verkade höra den satans signalen. Jag var fortfarande ensam och inlåst. Och mobilen funkar ju som bekant inte heller när den är ensam och inlåst i just hissar... Taskigt läge.

Men, efter ett tag såg jag ett mycket välbekant ansikte kika fram i i den lilla rutan på hissdörren. Olle! Olle kom till min undsättning! Då blev jag glad. Jätteglad!

Min kära vän Olle ryckte lite i hissdörren, och begav sig sedan för att hämta förstärkning. Då, precis utan vidare, bestämde sig hissen för att leva sitt egna liv och åka iväg. En våning upp åkte vi. Där gick det sen att öppna dörren. Jag var fri! Fri som fågeln!

Vad har vi lärt oss idag mån tro? Jo, Olle är en duktig hjälte.
Dagens tips blir alltså: Om ni skulle få för er att åka i en hiss som bestämmer sig för att låsa sig själv. Se till att ha Olle i närheten! Han vet minsann hur en hissdörr ska dras! ;)

Ha en trevlig afton mina vänner.

Det jag hatar allra mest just nu är...

...MYGGOR!

Att jag hatar dem är egentligen en underdrift. Det finns inte ord för hur extremt mycket jag avskyr de små vidriga krypen.

Under sommaren i Trollhättan har jag kanske fått utstå två stycken myggbett. På sin höjd tre. Nu har jag precis räknat alla myggbett som kliar på mina ben. Jag hittade 37 stycken! Helt sanslöst! Jag har aldrig varit med om något liknande. Då bör tilläggas att jag endast räknat betten på benen. Övriga kroppen är inte fullt lika skadad... Men det räcker gott och väl.

Det är en hel vetenskap för mig, att det i Värmland finns så extremt mycket mer mygg än vad det finns i Västergötland. Ta inte illa upp, ack Värmeland du sköna. Men, jag föredrar antalet irriterande mygg i Trollhättan. Alla gånger!

Blir jag inte kvitt dem skall jag med bestämdhet bege mig för att snabbare än kvickt investera i både mygghatt och myggspray.

Jag har en sista sak att säga, för den som inte fattat, jag hatar myggor!

Nu blir det sängen. Snart Karlavagnen. Sen godnatt.

Radion - min gamle trogne vän

Igår gjorde jag en god gärning. Ja, så ser i alla fall jag det. Jag gjorde något för att bevara de medier vi har idag. Jag köpte en radio. En silverfärgad klockradio med alla dess finesser. Kan ni tänka er, med både med funktioner som sleep, snooze och alarm etc. Ja, en prima klockradio det förstår ni det.

Det hela började här om kvällen, i fredags. Det var karlavagnen på P4, än en gång med Birro vid mikrofonen. Jag ville lyssna. Men, just denna kvällen bestämde sig webradion för att krångla. Inte ett enda litet pip som kunde tas för karlavagnen. Knäpptyst var snarare melodin. Så det blev varken Birro eller Karlavagnen den kvällen. Det var då jag bestämde mig. Man kan inte lita på webradion. Jag måste ha en riktig radio. Så, en klockradio det blev.

Tidigt nästa tag -alltså igår- gjorde jag slag i saken och tog bussen ner till stan. Jag gick in i första bästa butik som kunde tänkas ha vad jag sökte. Och jag hittade den. Min nya klockradio. Den spelar sina toner i detta nu. Jag ska snart somna till radions ljud. Blir inget karlavagnen ikväll. Men, jag somnar tryggt i vetskap om att imorgon kan ingen webradio i världen köra käppar i hjulen och förstöra möjligheten till karlavagnen. Så det så.

Nu mina vänner säger jag godnatt.

Sveriges mest knäppa campare

Jag har fått en idé. Inte vilken idé som helst. Jag skulle kalla det en extremt spännande idé. Här kommer det: Jag ska skriva en bok. Yeah, you heard me, en bok.

Som ni kanske vet så jobbar jag denna sommaren i en reception. I en reception på en camping. Det är genom mitt jobb som jag fått denna idé om att skriva en bok. Boken ska nämligen handla om campinggäster. Jag skulle tro att boken blir högst underhållande. För varje dag när jag jobbar, blir jag totalt förundrad över hur många knäppa människor det finns på denna jord. Så därav titeln på min kommande boksuccé: Sveriges mest knäppa campare. Det finns så många människor som får en att totalt tappa hakan. Ibland undrar man ju om de har riktigt alla indianer i kanoten. Eller alla hästar i hagen. Eller kanske alla muffins i korgen. Eller min favorit; hissen går kanske inte riktigt ända upp. Låt oss bara säga en sak, de är himla underliga. Självklart inte alla. Men en del.

Denna veckan har varit extra spännande på denna fronten. Jag tror att jag skall ge er ett smakprov på vad det finns för folk. Igår träffade jag på en människa, en människa som jag skulle kalla en klassisk stereotyp. En stereotyp man ofta skämtar om, fast som jag helt ärligt trodde -eller kanske i alla fall hoppades- inte existerade in real life. In kom i alla fall denna gubbe. Iklädd fiskarhatt, vit t-shirt, beige "safarieväst", korta shorts i samma färg, sandaler med strumpor i och naturligtvis nyckelband kring halsen samt magväska. Snälla, rätta mig om jag har fel men går det att bli osexigare än så? Inte enligt min mening i alla fall. Stilmissen är grov redan vid strumpor i sandalerna om du frågar mig. För att inte tala om den fasansfulla magväskan.

Sen har vi ju kvinnor som är sjukt galna i glassen nogger att de förvandlar glassboxen till ett tredje världskrig i jakten på den. Kvinnor som tror att svenska pengar kan göra henne blind, ge henne hudutslag eller i värsta fall ta livet av henne. Danskar som skället ut en för att man inte förstår deras gröt-i-munnen-språk. Folk som har öppet ljudligt sex i duschen. Galen svensk som anklagar campingen för att hålla på med svartaffärer. Män som lyckas prata i 40 minuter om ishotellet i Norrland - helt utan pauser. Folk som blir förbannade utan att man fattar varför.

Ja, listan går att göra längre. Mycket längre.

Mer av detta i Emelie Petterssons kommande debutroman. Håll ögonen öppna efter höstens stora succé: Sveriges mest knäppa campare.

En uppfinning värd guld

Nu börjar dagarna sakta men säkert räknas ner. Snart är det dags att packa väskorna och flytta tillbaka till Karlstad för ännu ett år. I och med det börjar jag känna en viss stress. Man känner att man måste hinna med så satans mycket här hemma i Trollhättan innan man åker. Man måste hinna träffa den och den och den. Man måste hinna göra det och det och det. Och man inser att man inte kommer hinna med allt. Tråkigt, men vad tusan. Man hinner inte allt här i livet. Det är i alla fall vad jag försöker intala mig själv just nu.

Jag vet inte om jag längtar efter att flytta tillbaka. Eller om jag vill att tiden dit skall gå otroligt långsamt. Samtidigt som jag kommer tycka att det är himla jobbigt att inte kunna träffa mina vänner i Trollhättan varje dag, vilket jag är van vid över sommaren. Så saknar jag ju Karlstadsfolket enormt mycket. Och jag vet att hösten uppe i Värmlansskogarna kommer bli otroligt rolig. Men, trots allt så blir man lite kluven.

Jag har därför kommit på en sak jag tänkte uppfinna. En garderob som man kan förflytta sig i. Typ som i Narnia. På så vis skulle jag kunna vara i Trollhättan och Karlstad på samma dag - varje dag! Känner jag för att fika med Trollhättebrudarna, då går jag in i garderoben och åker "hem". Vill jag sedan samma kväll slå klackarna i taket på en krog i Karlstad, ja, då går jag än en gång in i garderoben och åker "hem". Kanske vill jag efter utekvällen sova i mitt gamla flickrum. Finns det någon som kan gissa hur jag gör?

Hallå, jag går in i garderoben och åker "hem", ditt pucko.

Heart vs. Head

God morgon mina vänner.

Ibland är man lite knäpp. Inte så farligt. Men ändå knäpp. Knäpp kanske är fel ord. Det handlar ju om att två olika delar av en säger två olika saker. Frågan är, vad skall man lyda? Nej, det är just den frågan jag inte har svaret på.

Man blir sjukt snurrig när detta fenomen får för sig att dyka upp. Huvudet säger en sak. Hjärtat säger en annan sak. Det är det som blir knäppt. Oavsett vad man väljer att följa, så säger man ju emot sig själv. Man vinner liksom inte hur man än gör. För en del av en förlorar när man väljer den andra sidan.

Hos mig som individ har en del av de två lyckats jobba sig lite extra stark. Huvudet. Det jävla huvudet. Så om hjärtat någon gång skulle ha rätt, då gäller det att det har huvudet på sin sida. För det är alltid huvudet som vinner. Det jävla huvudet! Huvudet tror alltid att det är lite smartare än hjärtat och ska alltid bestämma.

Om nu hjärtat för en gång skull skulle behöva vinna. Hur tusan skall det gå till? Dags att bygga en attackplan för hjärtat. The head is going down. It won't no what hit it.