Kusin vitamin, hockey och Kent

En fantastisk helg har gått mot sitt slut. Vilket innebär att jag är åter i Karlstad. Lite av en besvikelse, jag ville vara kvar, spola tillbaka klockan och få återuppleva helgen igen. Synd att resande i tiden är för modernt till och med för 2010...

Fredagen var fantastisk och innehöll besök hos kusinen, indisk lunch och årets höjdpunkt: Kent. Det var otroligt trevligt att hälsa på Linda, som dessutom berättade att lunchen avnjutits på Stockholms bästa, indiska restaurang. Det gjorde att maten plötsligt kändes ännu trevligare! Vad gäller kvällen och Kent, så saknar jag nästan ord. Jag väljer därför att citera min vän Anton, som uttryckte det hela med så kloka ord:
- Kent: Det närmaste religiös uppenbarelse man kan komma.
Ja, jag är villig att instämma.

Kent-oskulden var inte den enda oskuld som rök under helgen. Hockey-oskulden åkte med i samma veva. Igår var vi nämligen på Hovet för en hockeymatch. Djurgården vs. Södertälje. Kanske inga lag jag hade valt själv, men det var trevlig stämning. Kommer förmodligen bli ytterligare ett hockeybesök, men då får det bli med Färjestad. Dels för att jag skulle vara en dålig Karlstadbo om jag aldrig tog del av stadens stolthet, samt att deras introlåt kan vara den trevligaste jag vet.

Efter ett stycke grekisk restaurang kommer vi nu till lördagens, och antagligen helgens, absoluta höjdpunkt: Vi kommer ut från restaurangen vid Globen, en man försöker pracka på oss biljetter. Det visar sig vara biljetter till Kent. Kent! Vissa hade väldigt svårt att motstå, och slog till. Ett fåtal minuter senare var vi åter på Annexet, och med sång och glädje avnöjts ännu en spelning. Tack gud för Kent. För ett halvår sedan hade Kent endast ett par låtar i min allmäna spellista, och jag lyssnade ibland. Idag har de två egna spellistor. Jag frågar mig dagligen, varför upptäckte jag inte denna gudagåva helt och fullkomligt, lite tidigare? Jag lyssnar hela tiden. Igår. Idag. Imorgon. Jag saknade dock 747 på konserten. Och valsen. Och Kent – Chans.

Idag, en söndag. Februaris sista. Varför så bitter? Jag ville inte åka hem. Jag ville stanna kvar. Återuppleva helgen en gång till. Men, det går fler tåg.

Fast vad gäller tågen kanske man inte ska vara för säker. Det är ju trots allt med hjälp av SJ som jag skulle ta mig tillbaka till huvudstaden... Men åter skola jag fara. För jag får visioner i mitt huvud när du ler. Har aldrig träffat någon som du.

God afton.
Schlaf gut.

PS. För att påminna dig är ordet du glömmer verpassen

Panik, framtiden och pussel

En och annan av mina vänner slåss för tillfället mot viss grad av livspanik. Detta har fått mig att halka in på samma spår. Inte i form av panik, utan i tankar på framtiden.

Det är svårt att veta hur framtiden ser ut. Ingen kan ju veta säkert. Det enda man kan göra är att tro och gissa. Ändå känns det som att jag just nu har målat upp en klar bild i mitt huvud, om hur jag vill att allt ska bli tillslut. Var jag vill hamna, vad jag vill göra... Jag vet. Jag känner mig säker.

Livet kan liknas vid ett pussel. Alla bitar måste falla på plats. En enda bit kan förstöra hela pusslet. Jag hoppas mina bitar hittar sin enda och rätta plats.
Speciellt den viktigaste biten.

Vad vore jag annars? Ingenting och ingenstans.

En sak vet jag säkert. Lita på, och lev i nuet. Carpe diem.

Bussar, trötthet och dvärgar

Efter en hel dag av väntan är jag tillbaka i Värmlands djupa skogar. Ja, i Karlstad alltså. Besöket i huvudstaden är över för den här gången - men det var med nöd och näppe som jag lyckades åka därifrån. Det tog till att börja med en halv evighet att ens ta sig till centralen tidigt denna morgon. Alla tåg till Karlstad visade sig sedan vara inställda. När jag sedan stått i den flera meter långa kön till Swebus, var jag nära att ge upp för dagen. Stämpla ut, och gå hem.

Jag kom fram till disken, både trött, stressad och frustrerad.
- Jag behöver ta mig till Karlstad, säg att ni har en biljett!
- Det är tyvärr fullbokat hela dagen, svarade han.
Jag började plocka ihop mina väskor för att bege mig därifrån, när det klingade till i datorn och han plötsligt stoppade mig.
- Vänta! Sa du till Karlstad? Jag fick precis in en biljett!
Tack gud tänkte jag då.

Tre timmar senare satte jag mig på bussen mot Karlstad. Tyvärr innebar det dock fem härliga timmars resande hem... Men, det fanns en glimt av solsken i detta elände! När jag stod där och febrilt ville gå på den förbannade bussen var det någon som ropade "Emelie". Till mig? Ja, det var faktiskt till mig. Ett känt ansikte som sedan förgyllde min bussresa med sitt sällskap! Tack!

Nu är jag sjukt trött. Trötthet var något jag hade tid att fundera över tidigare idag, när jag satt där på centralen i min ensamhet. Då var jag också trött. Det var då det slog mig, vi människor är ta mig tusan alltid trötta. Alltid! Vi lyckas alltid hitta en anledning till att få vara trötta. Vi är trötta om vi sovit för lite, men också om vi sovit för mycket. Vi är trötta om vi varit aktiva hela dagen, men, lustigt nog är vi även trötta om vi inte gjort ett dyft på hela dagen lång. Vi är trötta för att det är mörkt, kallt och vinter ute. Men, sen ska man såklart varje år lyssna på alla gnällspikar som är trötta på sommaren, för då är det ju så tröttsamt att vara i solen en hel dag. Hur tusan ska ni ha det? Blir ni trötta av vinter eller av sommar? Av aktivitet eller vila? Människan blir minsann trött av allt. I det har landet ser man inte längre skymten någon Kloker, Toker eller Prosit. Vi hittar bara massa Trötters överallt.

Ps. Jag saknar redan Stockholm. Tur att jag åker tillbaka om bara ett par dagar!
Ps igen. Jag vet att dvärgarna äro sju.

Snökaos, Avatar och OS

Snökaos var ordet. Jag är strandad i huvudstaden och vet inte när jag ska lyckas komma hem. Tunnelbanan lever sitt egna liv, så frågan är om man ens kommer till centralen. Och, om man nu lyckas komma till centralen, går det några tåg? Morgondagen är med andra ord oviss... Synd att vi har rejält med grupparbete, annars hade jag nog gett upp och stannat kvar...

Sen kan jag äntligen hoppa från minoriteten och nu istället stämma in med den majoritet som sett Avatar. Jag såg den tidigare idag, dessutom i 3D som varit så extremt hyllat. Visst, jag tyckte filmen var bra, och det var coolt med 3D-effekten. Men, jag kan inte säga att jag sätter den högst upp på listan för favoritfilmer. Men, helt klart värd att se.

Nu blir det mer OS. Ferry kunde ju tyvärr inte leverera ett nytt guld. Men, kan man kanske få hoppas på att Helena kan skjuta hem en medalj senare under kvällen?

Indiskt, guld och kungen

Jag har sedani torsdags kväll invaderat huvudstaden. Fredagen blev sedan till stor belåtenhet. Inleddes först med ett trevligt möte och intervju med fröken Louise Bratt. Blev sedan introducerad till indisk mat. Starkt men gott.

Idag har vi snöstorm. Eländet verkar dock vara som värst i hemtrakterna. Hörde till och med att taket på den "fantastiska" arenan i Vänersborg hade gett sig och rasat in... Frågan är om man ska skratta eller gråta. Kanske lite av varje..?

För tillfället roar jag mig med att kika på en tv-intervju med Kungen. Kungen är ganska underhållande, utan att han fattar det själv. Jag kommer dessutom sova gott i natt efter ytterligare två svenska medaljer i detta OS, och fler lär det bli! Glädje!

Schlaf gut.

Ps. Jag trivs vackert i Stockholm

Kärlek, kärlek och kärlek

Idag är det kärlekens dag. Alla hjärtans dag. Bortsett från all kommersiell smörja, där man uppmanas till att köpa miljontals små nallebjörnar och en halv godisbutik med chokladhjärtan, så är ju faktiskt tanken med dagen ganska trevlig.

Jag sitter här, äter glass och lyssnar på musik. Glassen är dock ingen höjdare. Tidigare idag gjorde jag något historiskt, jag beställde in en annan pizza än vad jag brukar göra. När jag ändå var inne i nytänket slog jag till på en helt ny glassort. Ack vilket snedsteg. Det var inte gott. Musiken där emot, är trevlig. Dagen till ära lyssnar jag på ett par lovesongs. Inledde såklart med favoriten: Queen – I Was Born To Love You.
Just nu är det istället den här: Anders Johansson – If It's All I Ever Do

Tanken med alla hjärtans dag är som sagt ganska trevlig. Kärleken är något som finns runt oss varje dag, så varför inte ge den egen dag. Alla bör ägna kärleken en extra tanke då och då. Det har jag gjort idag. Kärlek är något väldigt svårt, samtidigt som det kan vara väldigt enkelt. Det är enkelt eftersom att det är just vad alla strävar efter, och svårt för att man inte alltid förstår dess innebörd. Men, kärlek är faktiskt det enda som kan slå ut allt. Det slår både pengar och karriär. Lätt. För hur klyschigt det än låter, så hur rik man än är mätt i pengar, så blir man ändå otroligt fattig om man saknar kärlek i sitt liv. Om man saknar någon att dela allt med.

Kent – Berg&dalvana

Blogginlägg C: OM FAKTA OCH FIKTION I JOURNALISTIKEN

Jag har på senaste tiden varit aningen insnöad. Då menar jag inte bokstavligt, att jag blivit insnöad på grund av vädret. Tro det eller ej. Jag menar att jag fastnat i ett visst mönster, och ägnar mig gång på gång åt verk inom samma genre. Jag har nördat film efter film i serien om Johan Falk, polisen som rör sig bland kriminella i den undre världen. Bredvid min säng vilar dessutom boken Snabba cash, och jag bara längtar efter att få se även den filmen. Därför blev mitt val av bok nu ganska enkelt. Det blev givetvis boken Svensk maffia av Lasse Wierup och Matti Larsson.

De båda har tillsammans skildrat och gett liv till hopsamlad fakta om Sveriges kriminella gäng, gällande hur de uppkommit och utvecklats. De har låst upp dörrar som vi "vanliga människor" inte tidigare haft tillträde till. De har öppnat dörren åt oss och låtit oss tjuvkika på vad som kan hända i det okända, i den undre världen. De har flätat ihop historier från alla möjliga parter som på olika sätt påverkats av gängkulturen, och presenterat dem i form av en samlad berättelse. Det som jag tycker är mest imponerande är att boken egentligen bara består av massa fakta, som de på ett spännande sätt lyckats ge liv och berätta på ett spännande sätt. De sätter in faktan i verkliga situationer, kopplar ihop det med intervjuer med verkliga människor och varvar med egna åsikter och ståndpunkter.

Språket i boken är målande och berättande, samtidigt som det håller en enkelhet och är mycket informativt. Jag skulle kalla det en god jämvikt mellan dokumentär kontra skönlitterär form. Jag uppskattar det. En sak som är säker, är dock att jag tveklöst väljer att kalla verket för journalistisk litteratur. Det eftersom att jag hävdar att faktan tar större plats än fiktionen.

Det som är farligt, när man sitter som åskådare och läser böcker av detta slag, är att man lätt kan suga i sig informationen och vara säker på att det är sant. Det enda man behöver är den lilla underrubriken som talar om att historien baseras på en verklig historia. Det många kan glömma bort att ha i åtanke är att skribenten alltid har en partisk roll i framställandet av det litterära verket, oavsett hur opartisk denne påstår sig att vara. Skribenten blir partisk vare sig man vill eller ej. Partisk eftersom att varje val blir ett aktivt och avgörande val. Det är skribenten som väljer hur historien ska berättas och hur den ska vinklas. Varje enskilt ord kan ha en påverkande makt. Vad gäller skildringen som görs i just Svensk maffia, så skulle jag påstå att den håller hög grad av sanning och trovärdighet. Det är inte bara författarnas egna åsikter, de kan styrka sina fakta med uttalanden från både polis och brottsoffer samt från både befintliga och före detta gängmedlemmar.

Jag anser att denna form av journalistik är extremt viktig. Det är viktigt att det finns journalister som vågar och vill ta sig under ytan för att komma åt fakta som inte frivilligt gör sig synlig. Jag skulle gissa på att arbetet inte alltid varit en dans på rosor, utan precis som boken berättar, så är det en farlig värld som man helst håller sig utanför. Man brukar säga att journalister har en viktig roll och har till uppgift att granska samhällets makthavare. Det uttrycket syftar givetvis främst till att granska den makt som är vår folkvalda makt vars uppgift är att styra landet. I takt med att kriminaliteten i Sverige ständigt förändras, hävdar jag att man måste vidga begreppet och fundera vilka som ska få ingå i denna maktgrupp som ständigt bör granskas. I boken framgår tydligt att just makt är den centrala punkt som alla vilsna själar söker och saknar när de söker sig till gängkulturen. De vill hitta en gemensam punkt och ett brödraskap där alla ställer upp för varann, vilket genererar just makt.

En anledning till att landets murvlar ska granska den styrande makten, är för att makthavarna ska veta att de har ögonen på sig, så de inte kan göra som de vill. Kanske är det just vad som har blivit problemet med svensk kriminalitet, att makten blivit så stark under ytan, så de som sitter högst på tronen kan göra som de vill? Svensk maffia ger lite av en glad nyhet, att denna typ av journalistik inte bara granskar makten där uppe, utan nu även gräver djupt och förmedlar vad som händer långt där nere. Där nere under ytan.

Lotterier, skämt och Grums

Idag har jag åkt tåg. Spännande, kan man ju tycka. Men faktum är att jag får nog säga att det var ganska spännande. Att åka med SJ har på senaste tiden mer liknat ett lotteri. Ska man komma fram, eller hur ska det gå? Jag kom i alla fall fram till slut, efter en timmas försening. SJ borde byta slogan: Bättre sent än aldrig.

Jag var givetvis irriterad som satan när tåget till slut lämnade stationen i Karlstad. Men, jag fick mig under resans gång två goda skratt.

Skratt nummer 1:
Jag satt och var allmänt grinig. Jag läste en bok som jag är tvingad och läsa, och roade mig med att skicka ett och annat sms. Plötsligt hör jag tanten framför mig berätta för sin gamle make, vad hon just hittat:
- Kolla här Klas vad jag hittade. Man kan göra ett test. "Vilken del av tåget är du?". Jag blev stolsfickan. "Den är bra att ha, plus att man kan hitta mycket roligt där!".
Haha! Jag tyckte det var jättekul. Tanten var fullkomligt lyrisk.

Skratt nummer 2:
Jag satt där och filosoferade. Jag hade precis ätit min clementin och satt och kikade ut på det Värmländska vinterlandskapet. Det var då det hände. Tåget började backa. Vad tusan nu? Lokföraren hade glömt bort att stanna i Grums. Ja, ni läste rätt. Han glömde bort att stanna i Grums, och fick backa tillbaka. Helt galet. SJ är ett stort skämt. Vette tusan om man ska skratta eller gråta?

Nu ska jag ha en fortsatt trevlig afton med lilla Sofia. Jag är nämligen hemma i hemstaden. Ljuva Trollhättan.

Godnatt Sverige. Godnatt världen.