Akut viral nasopharyngit

Så nu var det min tur att råka ut för detta bottennapp.. Jag har råkat ut för vad man inom vetenskapen brukar kalla för akut viral nasopharyngit. Eller vad vi på svenska brukar kalla för vanlig förkylning.

Det värsta med förkylning är ju att man nästan inte kan göra något alls för att få bort den lilla odågan från halsen o näsan. Okej, har man ont i halsen kan det ju förstås lindra med kokhett vatten smaksatt med honung och citron. Godare drinkar har man ju -som tur är- smakat. Vissa påstår ju att det skulle hjälpa med vitlök. "Ett äpple om dagen håller doktorn från huset" har visst ersatts med "2-3 vitlöksklyftor om dagen håller förkylningen från näsan" Nja.. det kan väl diskuteras..

Det roliga med oss människor är ändå vad tacksam man blir när man börjar friskna till igen, ja i alla fall blir jag det. Och det ironiska med det hela blir då kanske att se hur otacksamma vi faktiskt är över att få vara friska. Det är helt enkelt något man räknar med, att man ska vara frisk.

Vi är allt bra otacksamma vi människor.
En vis man sa en gång; "Så länge jag får vakna varje morgon och vara frisk och äta mig mätt, då är jag nöjd" Visst, det stämmer fint. Men, jag vet, gud vad svårt det är att nöja sig med det. Kanske dags att börja försöka. Det är ju trots allt tanken som räknas.

Ett gott skratt förlänger livet!

Idag har jag skrattat mycket. Extremt mycket. Inte för att det har hänt något speciellt roligt eller så. Jag har skrattat ändå! Men inte mig emot - skrattar man, mår man bra! :)

Jag har tänkt på en sak med skratt. Ett skratt är ju faktiskt samma sak på alla språk. Visst, man kanske säger det på olika sätt när man säger det som ett ord. Här i Sverige säger vi skratta. I England säger man to laugh och i Tyskland säger man zu lachen. Ni fattar grejen. Trots att man säger det på olika sätt, låter det ju likadant när man faktiskt skrattar! Det känns ganska unikt när man tänker på det måste jag säga. Att vart jag än befinner mig på jorden, kan alla människor oavsett nationalitet och språkkunskap förstå om jag är glad eller om jag tycker att något är roligt.

Om man skrattar mycket blir man dessutom mycket piggare. Koffeinkick släng dig i väggen, här skrattar vi istället! ;) Jag måste säga att jag har varit mycket piggare idag än vanligt -okej, jag sov tills 10.30 idag. Men det hör inte hit!- Jag tror skarpt på att det beror på allt mitt extra skratt!

Denna nyförvärvade rutin att skratta så mycket får jag nog göra till en god vana. Om det stämmer det där man säger; Ett gott skratt förlänger livet. Då skulle jag med bestämdhet tro att jag idag har lyckats skratta till mig flera dygn av extra levnadstid. Det kanske helt enkelt går att bli odödlig med denna metod? Vem vet, bara att förse sig med en rejäl dos av skratt varje dag, och sedan vänta och se.

Nu ska jag gå och skratta lite till! ;)

"Mellan två jobb..."

Jag har kommit på att jag är riktigt glad över att vara student. Många tycker ju att man inte är riktigt klok som hoppar rätt in i universitetsplugget direkt efter gymnasiet, själv tycker jag att man är smart! Vet man vad man vill, varför ska man gå i ett år o bara hitta på nya sätt att fördriva tiden. Visst, det kanske är jättekul att flänga runt och skvallra på café efter café.. men är det så himla kul i längden? Nja, skulle inte tro det.

När man pratar med gamla vänner från gymnasiekretsen som är kvar i gamla, trygga hemstaden, är ju den stående frasen; "Jag är mellan två jobb" Ha! Värst vilken fin variant av vanlig arbetslöshet man har nu för tiden. Men, har man inga kontakter så lär man förbli arbetslös i ett år, såvida man inte har extrem tur. Men allvarligt, hur många har egentligen tur på den fronten? Inte speciellt många. Sorgligt men sant. Bara att inse, that's life these days..

Jag undrar, ett helt år till vilken nytta? Att vara "mellan två jobb" känns inte speciellt stimulerande. Okej de som väljer att se sig om och att resa ut i världen, men att få ett jobb utan utbildning känns ju bara som något att glömma..
Jag är glad att jag är sysselsatt - Jag är glad att jag är student.

Home sweet home

Det ligger ofta något smart vilande under ytan i gamla uttryck. Här har vi ett tydligt exempel; Borta bra, men hemma bäst!

I fredags packade jag väskan, tog en paus från studentlivet och satte mig på tåget hem till mor och far. Det känns så konstigt när man kommer hem, när man inte har varit hemma på flera veckor. Frågan är egentligen hur man definierar ordet hem? När man plötsligt har två hem, blir det på samma gång ganska rörigt. Jag menar, det låter ju egentligen inte klokt när man hör hur det låter; Jag åker hem på fredag, men jag blir bara borta ett par dagar för jag kommer hem igen på söndag. Rörigt, men man vänjer sig väl.

Man märker hur mycket man utvecklas och växer som person, när man tar det stora klivet ut i livet och faktiskt flyttar hemifrån. När man bodde hemma var ju en trevlig fredagskväll bestående av en god middag med mamma, pappa och lillebror kanske inte något man drömde om varje vecka. Men nu är det något man verkligen ser fram emot, i alla fall jag. Det kanske bara är jag, men känns det inte som att vi svenskar över lag tar vår familj lite för mycket för givet? Vi behöver inte visa hur mycket vi uppskattar dem och hur glada vi är för att de finns, för vi vet att de ändå alltid finns där när vi behöver dem. Att uppskatta min familj på ett annat sätt än tidigare, det är i alla fall något jag fått lära mig de senaste månaderna.

Så till dig som lever ett lyckligt liv under samma tak som mor och far; Du vet att du uppskattar dem, glöm inte bort att visa det - innan du testar vingarna och lämnar boet!

Så då har även jag ramlat ner i blogg-träsket...

Ja det var ju en positiv rubrik tänker kanske du och ställer dig frågan, "Vill den här tjejen verkligen blogga?" Ska jag vara riktigt ärlig så, nej egentligen inte, jag har aldrig varit någon större fantast av bloggandet. Så varför har jag gjort som så många andra -antagligen majoriteten av min åldersgrupp- och faktiskt skaffat mig en blogg? Okej, jag ska erkänna den största orsaken..

För ett par månader sedan klev jag in i bokhandeln och skulle köpa mig en pocket-bok. Jag malde noggrant igenom hylla efter hylla utan att hitta just min bok. Alla böcker som föll mig i smaken hade jag redan läst. Varenda liten chick-lit som var av intresse stod redan i bokhyllan där hemma.
Jag var precis på väg att ge upp när jag hittade en väldigt speciell bok, inte alls en sådan som jag hade tänkt mig. Jag såg namnet Linda Skugge på en av bokryggarna. Linda Skugge! Jag hade hittat en bok jag inte tidigare hade sett, skriven av denna visa kvinna som jag anser har så mycket klokt att säga. Mitt i denna känsla av lycka insåg jag då till min besvikelse vad det var för typ av bok. Det var Linda Skugges Blogg 2005-2007. Jag sa till mig själv; "Allvarligt Emelie, du kan inte köpa den här boken. Du läser ju inte bloggar. Du hatar bloggar" Helt rätt. Jag hatade bloggar. Jag mådde illa av tanken att behöva läsa om vad "han" åt till frukost, eller vad "hon" anser vara dagens I-landsproblem. Jag respekterar de människor som faktiskt vill skriva om det, och hoppas då att ni också respekterar mej, som väljer att inte läsa det.
På något vänster lämnade jag i alla fall bokhandeln med en påse. Jag hade köpt en bok, och inte vilken bok som helst. Jag hade en samling med Linda Skugges blogg. Varför köpte jag den? Jo, jag ville läsa vad hon hade att säga i sin blogg.
Frågan är då; Blev jag besviken? Nej. Vad var då min reaktion? Mycket positivt överraskad. Genom att ha läst Lindas blogg såg jag bloggandet ur en helt annan synvinkel. Hon hade -likt mängder av tidigare tillfällen- haft så mycket smart att säga och dela med sig av.
Linda Skugge är en person som fått så mycket negativ kritik för sina åsiker, och för att hon vågar säga dem rakt och dessutom stå för dem. Jag säger snarare Go Girl! Det behövs fler starka människor i vår värld som vågar sträcka på sig och faktiskt säga vad man tycker. Jag tycker att det är tragiskt att det finns så många människor som arbetar emot det.
Jag tycker också att det är tragiskt att Linda, på grund av stor mängd otrevliga påhopp av läsare till hennes blogg, valde att lägga ned den.

Linda Skugge är en utmärkt skribent, och har genom sin blogg inspirerat mig att börja blogga. Därför tillägnar jag mitt livs allra första blogginlägg till just Linda Skugge.
Jag blev inspirerad, och hoppas att på något vis kunna inspirera andra.
Därav namnet på min blogg; Inspiration by Emelie