Blogginlägg B: PRESSETIK

Vi människor är av natur vanligtvis ganska nyfikna av oss. Vi vill gärna veta exakt vad som händer, och vi vill dessutom veta extremt mycket om händelsen i sig och hur den utvecklas. Kanske är det just människans nyfikenhet som gör det svårt för massmedia att avgöra vart de ska dra gränsen om hur mycket vi ska få veta. En sak som är säker är dock att man måste dra gränser. Massmedia måste skilja på vad nyhetskonsumenterna bör veta och vad de vill veta. Skillnaden mellan vad vi vill veta och vad vi bör veta är ibland självklar, medan skillnaden ibland kan vara hårfin.

Självklart vill vi veta vad som händer när det uppstår spektakulära händelser. Det är också självklart att vi faktiskt ska veta vad som händer. Frågan är bara hur mycket information vi ska få? Ibland missbedömer massmedia gränserna och ger oss lite för mycket av det goda. Då står pressombudsmannen vid den vita plankan, viftar med den röda flaggan och dömer till övertramp. Det finns många "fina" exempel på pressetiska övertramp. Vi har exempelvis Estoniakatastrofen och det brutala mordet på stackars Engla. Sen har vi en hop människor som mer än ofta omnämns i skriverier av alla dess slag: Svenska kungafamiljen.

Svenska kungafamiljen, vad får de utstå som är så himla farligt kanske ni tänker? Ja, de är offentliga personer och får i och med det räkna med att bli aningen mer granskade än vi andra. Men, faktum är att när vi inkräktar för mycket i deras privatliv, då säger jag stopp. Prinsessa eller ej, alla har rätt till ett privatliv. Året var 1997, när det efter stora spekulationer offentliggjordes att prinsessan Victoria hade drabbats av ätstörningar. Efter det uttalandet betedde sig media som gamar, och publicerade något nytt i frågan så fort de fick möjlighet. De spelregler som finns för press, radio och TV säger tydligt att man ska avstå från publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning. Varför? Jo, man vill skydda den personliga integriteten och värna om privatlivet. Jag anser i fallet inte att allmänheten hade med hela händelseförloppet gällande hennes sjukdom att göra. Om jag hade fått bestämma hade det publicerats att hon hade ätstörningar, för det är något som rör oss på grund av hennes rollsom kronprinsessa. Sedan hade jag valt att ha det ganska tyst tills det att kronprinsessan meddelar att hon är frisk igen, så vida det inte händer något stort där emellan. Hon må som sagt vara en offentlig person, men vi har inte med henne att göra i frågor som rör henne och ingen annan.

Liknande händelse kan man hitta tidigare i år. När hennes trolovade Daniel Westling genomgick en njurtransplantation. Hur han mår blev också plötsligt viktigt för allmänheten att veta om. Vi hittade rubriker i stil med "Kommer Daniel duga för hovet?" och "Kan Daniel bli pappa?". Ja, du läste rätt. Media byggde hönor av en fjäder och började spekulera i både det ena och det andra. Än en gång, media gjorde -enligt mig- ett övertramp när de publicerar mer fakta än vad allmänheten bör veta. Visst är det många som vill veta att han är sjuk. Men, jag har svårt för alla spekulationer där emellan.

Utan att generalisera allt för grovt skulle jag vilja påstå att det är kvällspressen som stöter på den röda flaggan i majoriteten av fall som det döms till pressetiska övertramp. Jag frågar mig, skriver man "för mycket" för att stilla din och min nyfikenhet? Eller, förvandlas ögonen till dollartecken och det enda de ser är ökade försäljningssiffror? I kvällspressens fall känns det mest troligt att det är dollartecknen som spökar...

Jag tycker att det är viktigt att man följer spelreglerna. Visst, de är inte juridiskt bindande. Men, de är framtagna av människor i branschen, vilket kanske gör dem ännu viktigare att följa? Innan man publicerar, fundera på en viktig fråga: Är den här informationen till för allmänhetens intresse? Vill de läsa informationen, eller bör de läsa informationen? Självklart kan de båda kombineras. Men, det första påståendet i ensam sits, det funkar aldrig!

Vi är välsignade med att ha lagar om tryckfrihet och yttrandefrihet som gör att media har relativt fria tyglar. Att se sina gränser är då viktigt för att det journalistiska arbetet ska kunna ses som det fina hantverk, som jag anser att det faktiskt är - om det görs på rätt sätt.