"Det stora nöjet i livet är att göra
det som folk säger att man
inte kan göra"
- Walter Bagehot
det som folk säger att man
inte kan göra"
- Walter Bagehot
26 februari 2009
12 februari 2009
Sapere Aude
Igår när jag satt på bussen, satt jag bakom två unga killar. Om jag skulle gissa deras ålder så gick de på högstadiet. De satt och diskuterade kring deras klass och skola. Jag blev dock så besviken när jag insåg att deras resonemang var det samma som vissa elever hade när jag själv gick på högstadiet. De satt och pratade om några flickor i klassen som alltid fick högsta betyg på alla prov. Men inte var de duktiga för de inte. De var "pluggisar" som var så hemskt töntiga för att de ville sköta sina studier. Snacket var det samma när jag själv gick på högstadiet. Hade man fina betyg var man en "pluggis" och hade man dåliga betyg så berodde det inte på att man var korkad, utan att man istället var för cool för att ha bra betyg.
Jag förstår inte hur man kan tycka att det är coolt att strunta i skolan. Jag menar fina studier brukar ju vanligtvis leda till ett förhoppningsvis trivsamt jobb med inkomst. Är detta alltså inget man vill ha som 15 år och cool? Ja, med tanke på resonemanget kan man ju börja undra.
Jag hoppas dock att detta synsätt så småningom skall ändras. Det funkar ju inte att detta synsätt håller i sig. Om tankesättet att man måste lyckas bra i skolan kommer först på universitetsnivå, är det på tok för sent. För utan betyg har man ju för det första inte behörighet att studera på högre nivå.
Ovanför huvudentrén vid Karlstads universitet pryds väggen av en stenskylt med texten Sapere Aude. Sapere Aude kommer från det latinska språket och betyder något i stil med; "Våga bli vis".
Kanske en uppmaning man borde pryda huvudentréerna med vid desto fler högstadieskolor runt om i landet. För budskapet går ju tydligen in i det ena örat och ut i det andra så som det ser ut idag. Idag vill man ju ha en så lång meritlista som möjligt. Då är det med andra ord visdom som krävs.
Så till er, alla "coola" högstadieelever; Sluta vara så fega, våga bli visa!
Jag förstår inte hur man kan tycka att det är coolt att strunta i skolan. Jag menar fina studier brukar ju vanligtvis leda till ett förhoppningsvis trivsamt jobb med inkomst. Är detta alltså inget man vill ha som 15 år och cool? Ja, med tanke på resonemanget kan man ju börja undra.
Jag hoppas dock att detta synsätt så småningom skall ändras. Det funkar ju inte att detta synsätt håller i sig. Om tankesättet att man måste lyckas bra i skolan kommer först på universitetsnivå, är det på tok för sent. För utan betyg har man ju för det första inte behörighet att studera på högre nivå.
Ovanför huvudentrén vid Karlstads universitet pryds väggen av en stenskylt med texten Sapere Aude. Sapere Aude kommer från det latinska språket och betyder något i stil med; "Våga bli vis".
Kanske en uppmaning man borde pryda huvudentréerna med vid desto fler högstadieskolor runt om i landet. För budskapet går ju tydligen in i det ena örat och ut i det andra så som det ser ut idag. Idag vill man ju ha en så lång meritlista som möjligt. Då är det med andra ord visdom som krävs.
Så till er, alla "coola" högstadieelever; Sluta vara så fega, våga bli visa!
11 februari 2009
Kloka ord
"Misslyckandet förutsätter ansträngning.
Det är därför somliga människor
aldrig misslyckas."
- Bengt Anderberg
Det är därför somliga människor
aldrig misslyckas."
- Bengt Anderberg
10 februari 2009
The winner takes it all
Har idag tillbringat hela dagen på universitetet. Det årliga evenemanget Informatörsdagen gick idag nämligen av stapeln. Bjöds på föreläsningar av bland annat Jan Eliasson och Elaine Bergqvist. Just de två nämnda var faktiskt himla bra! All ära åt de studenter som anordnat det hela!
Jag har tidigare hört talas om de båda. Jan Eliasson var ju naturligtvis lika bildad som väntat. Men Elaine hade jag faktiskt ingen stenkoll på. Men, jag blev väldigt imponerad. Hon var vad jag skulle kalla en naturbegåvning som talare ut retorisk synpunkt. Hon kändes som en fin inspirationskälla i och med att hon verkligen har stått för sin åsikt och lyckats slå sig fram, trots hennes unga ålder. Hennes attityd gav känslan av att man kan lyckas här i livet om man bara tror på sig själv, och inte är rädd. Att allt handlar om att våga.
Hon gav ett exempel på en tillställning då hon var inbjuden att tala direkt efter Göran Persson. Hon hade i uppgift att inte bara göra sitt tal, utan också att nämna Person i talet. Efter att hon ifrågasatt Göran Persson innan start, hade hon råkat höra att Persson gav order till arrangörerna om att Elaine absolut inte fick nämna honom längre. Efteråt hade en journalist frågat Elaine varför hon valde att inte nämna Göran Persson i sitt tal, vilket hon tidigare utlovat. Elaine drog sig då inte för att mörka historien utan talade om precis varför hon inte nämnt honom, och fångade då journalistens intresse och snodde då uppslaget från självaste Persson själv.
Detta låter säkert som en grov chansning i mångas öron. Att våga sätta sig upp mot dåvarande stadsministern. Men, jag och många andra fångade verkligen budskapet i hennes berättelse. Att allt handlar om att våga. För att vinna måste man satsa. Vågar man inte riskera att förlora något, kan man inget vinna.
Jag tror att det ligger mycket i det budskap jag fick av henne under just den delen av föreläsningen. Vi människor känns över lag som ganska fega, i det avseende att vi oftast tar den lätta vägen framför den lite krångligare. Jag behöver inte gå längre än till mig själv, och mina närmsta. Hur mycket människor än pratar, så är det ganska många som fegar ut när det väl kommer till kritan. Efter att ha blivit inspirerad av denna unga dam, ska jag själv försöka leva efter detta. Det ligger nog i att försöka glömma vad man eventuellt kan förlora, och att bara blicka mot vad man kan vinna.
För att avsluta vill jag faktiskt citera Elaine, med ord som hon själv citerade från Göran Persson;
Jag har tidigare hört talas om de båda. Jan Eliasson var ju naturligtvis lika bildad som väntat. Men Elaine hade jag faktiskt ingen stenkoll på. Men, jag blev väldigt imponerad. Hon var vad jag skulle kalla en naturbegåvning som talare ut retorisk synpunkt. Hon kändes som en fin inspirationskälla i och med att hon verkligen har stått för sin åsikt och lyckats slå sig fram, trots hennes unga ålder. Hennes attityd gav känslan av att man kan lyckas här i livet om man bara tror på sig själv, och inte är rädd. Att allt handlar om att våga.
Hon gav ett exempel på en tillställning då hon var inbjuden att tala direkt efter Göran Persson. Hon hade i uppgift att inte bara göra sitt tal, utan också att nämna Person i talet. Efter att hon ifrågasatt Göran Persson innan start, hade hon råkat höra att Persson gav order till arrangörerna om att Elaine absolut inte fick nämna honom längre. Efteråt hade en journalist frågat Elaine varför hon valde att inte nämna Göran Persson i sitt tal, vilket hon tidigare utlovat. Elaine drog sig då inte för att mörka historien utan talade om precis varför hon inte nämnt honom, och fångade då journalistens intresse och snodde då uppslaget från självaste Persson själv.
Detta låter säkert som en grov chansning i mångas öron. Att våga sätta sig upp mot dåvarande stadsministern. Men, jag och många andra fångade verkligen budskapet i hennes berättelse. Att allt handlar om att våga. För att vinna måste man satsa. Vågar man inte riskera att förlora något, kan man inget vinna.
Jag tror att det ligger mycket i det budskap jag fick av henne under just den delen av föreläsningen. Vi människor känns över lag som ganska fega, i det avseende att vi oftast tar den lätta vägen framför den lite krångligare. Jag behöver inte gå längre än till mig själv, och mina närmsta. Hur mycket människor än pratar, så är det ganska många som fegar ut när det väl kommer till kritan. Efter att ha blivit inspirerad av denna unga dam, ska jag själv försöka leva efter detta. Det ligger nog i att försöka glömma vad man eventuellt kan förlora, och att bara blicka mot vad man kan vinna.
För att avsluta vill jag faktiskt citera Elaine, med ord som hon själv citerade från Göran Persson;
Jag är alltid nervös, men aldrig rädd.
05 februari 2009
04 februari 2009
Den enes bröd, den andres död
Jag kollade på nyheterna i söndags och fick se något som gjorde mig sanslöst upprörd! Att dunet som finns i människors kuddar kommer från fåglar var för oss alla en självklarhet. Men, att det skulle vara levande fåglar som får offra fjädrarna hade jag aldrig trott. Bilderna som visades var så hemska att man inte klarade av att titta på det. Det är för mig ofattbart hur människor kan sitta och medvetet tortera en fågel på det viset. Det är inte heller några små siffror på antal torterade fåglar varje dag. Eftersom att personalen tydligen får betalt för varje plockad fågel, har de arbetat upp en sådan speed att varje enskild person kan lyckas plocka upp till 300 fåglar varje dag. Helt sanslöst!
Det som gjorde mig minst sagt irriterd under nyhetsklippet var den efterföljande intervjun med en politiker som var ombedd att uttala sig i ärendet. Han tyckte självklart att det var hemskt det som hade hänt. Det som störde mig var hans attityd till hur man skulle stoppa det. Han ansåg att man kunde ta upp det i någon EU-organisation och se om man kunde komma fram till någon överenskommelse. Hallå? Hur dum kan människan egentligen vara? Tror han på fullaste allvar att tortyren kommer att upphöra i och med att politikerna säger att "Nej, så får man inte göra!"? Nej. Skulle inte tro det.
Enligt mig finns det endast ett sätt att stoppa tortyren. Man måste få bort vinstintresset i industrin. Hur gör man det? Enkelt. Konsumenterna måste börja köpa kuddar och liknande, producerade av annat material än dun. När dunkonsumtionen sedan sjunkit till en lägre siffra, kommer tortyren förhoppningsvis att upphöra i och med att efterfrågan plötsligt är avsevärt mindre. och att man då förhoppningsvis nöjer sig med att plocka fjädrar från redan döda fåglar.
Personligen kommer jag efter att ha sett detta, aldrig någonsin köpa mig något med dun i! Det är ganska mycket mitt syfte med denna text. Att ge er en tankeställare. Jag vill att ni ska fråga er om ni verkligen skulle kunna sova sött med ett gott samvete, efter att ni konstaterat att det nyinköpta täcke ni har gosat in er i, till 100% besår av fjädrar som fåglar fått ge upp under grotesk tortyr.
Fundera på det!
Det som gjorde mig minst sagt irriterd under nyhetsklippet var den efterföljande intervjun med en politiker som var ombedd att uttala sig i ärendet. Han tyckte självklart att det var hemskt det som hade hänt. Det som störde mig var hans attityd till hur man skulle stoppa det. Han ansåg att man kunde ta upp det i någon EU-organisation och se om man kunde komma fram till någon överenskommelse. Hallå? Hur dum kan människan egentligen vara? Tror han på fullaste allvar att tortyren kommer att upphöra i och med att politikerna säger att "Nej, så får man inte göra!"? Nej. Skulle inte tro det.
Enligt mig finns det endast ett sätt att stoppa tortyren. Man måste få bort vinstintresset i industrin. Hur gör man det? Enkelt. Konsumenterna måste börja köpa kuddar och liknande, producerade av annat material än dun. När dunkonsumtionen sedan sjunkit till en lägre siffra, kommer tortyren förhoppningsvis att upphöra i och med att efterfrågan plötsligt är avsevärt mindre. och att man då förhoppningsvis nöjer sig med att plocka fjädrar från redan döda fåglar.
Personligen kommer jag efter att ha sett detta, aldrig någonsin köpa mig något med dun i! Det är ganska mycket mitt syfte med denna text. Att ge er en tankeställare. Jag vill att ni ska fråga er om ni verkligen skulle kunna sova sött med ett gott samvete, efter att ni konstaterat att det nyinköpta täcke ni har gosat in er i, till 100% besår av fjädrar som fåglar fått ge upp under grotesk tortyr.
Fundera på det!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)