När livet liknar en fotbollsmatch...

Ibland känns det som att man lever livet på en fotbollsplan. Man hamnar i läget att man eventuellt skulle kunna göra mål, men man gör inte mål. Istället passar man bollen vidare, och man får aldrig veta om man hade satt bollen snyggt i krysset, eller om man hade missat totalt. Kanske är det därför man passar vidare. För att slippa få veta. Man passar vidare, för att slippa den eventuella besvikelsen. Man är för feg för att riskera att förlora. Man är livrädd för att man ska missa målet och istället sätta bollen i ribban.

Frågan är dock när man förlorar som mest. Det är den frågan som snurrar fram och tillbaka i mitt huvud. Förlorar man som mest när man satsar på målet, men ändå missar? Eller, förlorar man som mest när man passar vidare bollen, och aldrig får veta? Jag har en känsla av att det är en boll som lär få snurra runt i mitt huvud ett tag till...

xoxo

Gnälltantens återkomst!

Nu kanske ni tror att jag har hakat upp mig på gnälltanter. Ja, i sådana fall endast av anledningen att det kryllar av dem! Idag har jag dock mött det värsta exemplet genom tiderna. Det var när jag och min vän Linn skulle kolla på en lägenhet på Herrhagen som vi hittade denna gnällapp, som någon tejpat upp precis vid entrén. Det var så sagolikt att jag var tvungen att fota eländet bara för att bevisa för er -mitt herrskap- vad jag menar med gnällappar. Okej, jag vet självfallet inte till hundra procent att detta fint diktade verk är gjort av en gnälltant. Det skulle mycket väl kunna vara någon från det manliga könet som varit poetisk. Men, en gissning från min sida - en typisk gnälltant!

"Till dig som har det otroligt dåliga omdömet att ha dundrande efterfest till 06-07 på morgonen. Tror du att du bor i en isolerad bunker? I detta hus har du ett fenomen som kallas "GRANNAR"!!! Har inte lust att sitta och vänta på att din efterfest ska ta slut igen!!! GÖR ALDRIG OM DETTA!"

Men snälla lilla gnälltant. Hur tusan orkar du?
Men man tackar. Jag och Linn fick oss i alla fall ett rejält garv.

Gnälltanternas mening med livet

Jag var precis en god medborgare och var nere vid sopstationen för att återvinna lite skräp. Duktigt av mig. Väl där mötte jag en liten gullig tant. Trodde jag. Det dröjde inte länge innan jag fick höra gnället om hur dåliga "vi ungdomar" är på att sortera skräpet. Hallå eller! Jag står ju för tusan här och sorterar, tänkte jag! Det var på vägen därifrån jag insåg att det var ingen idé att irritera sig på tantens gnäll. Det ligger i gnälltanters beteende, de måste få utlopp för sitt gnäll varje dag. De kan inte hjälpa det. De måste gnälla. Men hur satan orkar dessa tanter gnälla på extremt! Var lite positiv för fan! Bli som de små gulliga tanterna som inte gnäller istället! De gillar jag!

Igår träffade jag också på en gnälltant. Inte så konstigt för den delen. De måste ju ge sig ut bland folk för att hitta sina offer som ska få höra gnället. Igår satt jag i alla fall på bussen. Fick en gullig tant bredvid mig. Än en gång, trodde jag! En hållplats höll hon nog klaffen innan gnället plötsligt vällde ut ur truten. "Vi ungdomar" är ju så jäkla ohyfsade. Vi har inte vett nog att låta de äldre sitta. Vi bara sitter kvar och tittar och låter de gamla tanterna stå. Konstigt tänkte jag. Alla de gamla som åkte med bussen fick en sittplats. Ja, för att någon av "oss ungdomar" reste på oss och erbjöd platsen. Men ja, vi är ändå ohyfsade. Fråga vilken gnälltant som helst!

Efter sopstationen förut. På väg upp i trapphuset tillbaka till lägenheten. Då fick jag se en lapp om en borttappad nyckel. Då kom jag och tänka på alla lappar som gnälltanter gillar att skriva. I våras till exempel. Då satt det en lapp i hissen. "Du som röker i hissen. Obs, vi vet vem du är! Sluta med det. Annars kontaktas bovärden!" Okej, om de nu vet vem som röker i den sablans hissen, varför inte stoppa gnällappen direkt i dennes brevinkast? Nej, jag tror jag vet varför:

Gnälltanterna vill att så många som möjligt ska få smaka på deras gnäll.

Jäkla gnälltanter!