Vita springare, Hosianna och Olle

Det finns människor på denna jord som är ovärderliga. Jag känner många, men en man är lite extra fantastisk! En sån människa ska man hylla!

Mannen i fråga är han som jag cyklar till skolan med varje dag. I alla fall nästan varje dag. Han tycker liksom jag att det är jobbigt att gå till skolan, för det tar så lång tid. Förutom om det regnar. För då vill jag gå.

Han tycker om mig, trots att jag tog 13 på ryggen istället för 27.

En gång räddade han mig till och med från en elak hiss som hade bestämt sig för att fastna och låsa in mig. Då var jag glad när han dök upp på sin vita springare!

Han sjunger vackert också. Ibland till och med tillsammans med sin gitarrkonst.

Det finns mycket gott med denna man. Han, solens barn, som kom som en gåva till vårt svenska land. Han, som vet hur man sjunger Hosianna vackrast i världen. Han kan också ha Sveriges mest underhållande blogg.

Olle min Olle. Du, min fina vän! Du kan vara den trevligaste asiat jag känner. Kanske också den enda asiat jag känner, men det hör inte till saken.
Nu när 2009 börjar lida mot sitt slut tycker jag att det är dig vi ska hylla!

Skål för Olle! Må alla världens män bli lite mer som du! Skål igen!

Mellandagsrea, pumps och tacobuffé

Ja, där var väl julen över då. Så nu är det bara att räkna ner dagarna till nyårsafton. Julen har varit fin, som vanligt. Jag är en riktig jul-människa som gillar i princip allt som kan förknippas med det.

Idag var jag på Överby med Ida och Marika för att kriga med allt folk på mellandagsrean. Det är helt galet hur hysteriska folk blir. De sliter och rycker i allt, och köper allt mellan himmel och jord som de antagligen aldrig hade köpt i normala fall. Det lustiga är att folk också blir villiga att köa. Och då snackar vi inga korta köer. Köerna sträcker sig genom hela butikerna, och fler och fler intar utan minsta klagan sin plats längst bak i den enorma kön. Det skulle allt få vara något himla speciellt för att jag frivilligt skulle köa så länge...

Jag hittade väl i och för sig ett par fynd, och hälsar bland annat ett par nya pumps välkomna till garderoben! Wei! Men, det trevligaste var ändå sällskapet. Marika är som ni vet alltid fantastisk att träffa, och Ida har jag ju inte träffat sedan i september, så det var fint! Höjdpunkten på Överby -bortsett från sällskapet och de nya pumpsen då- var givetvis den legendariska tacobuffén! Det är en fantastisk tacobuffé. Jag konstaterade idag att det finns endast två saker att klaga på:
1. Köttfärsen kunde varit aningen mer kryddad, men den är fortfarande god.
2. Jag föredrar att champinjonerna är stekta istället för råa. Men, det kanske bara är jag.

Hur som helst, tacobuffén är fin. Jag menar, drickan är ju faktiskt inkluderad.

Flygplan, applåder och taktkänsla

Åter på svensk mark. Trevligt måste jag säga. Jag gillar dock att flyga. För då känns det verkligen som att man är på semester. Sen kommer dock den där jobbiga delen, när man ska stå vid bandet och vänta på väskan. Det kommer väska efter väska på det satans bandet, och jag blir för varje ny väska mer och mer övertygad om att de tappat bort just min väska. Väskan kom ju dock som vanligt till slut. Just min väska har aldrig kommit bort, men jag står där vid bandet, lika nervös varje gång ändå.

Något som jag dock stör mig enormt på i samband med flyg, det är när folk ska applådera när planet har landat. Okej att vilda svenskar applåderar högt och jobbigt när de åker med ett helt plan likasinnade på solsemester till Grekland eller liknande. Då gör ju alla det. Men, varje gång man åker reguljärflyg, så finns det alltid någon dum svensk med som aldrig åkt annat än charter, och lik förbannat ska sitta där och stoja och klappa i händerna. (och, förlåt om du som läser råkar vara en sån som klappar i händerna och precis råkade bli utpekad som någon jag stör mig på).

När vi ändå har applåder på tapeten vill jag fortsätta på det spåret. Och ja, jag kan redan nu be om ursäkt till den grupp människor jag tänker angripa här näst. Det gäller folk som går emot majoriteten när det gäller att klappa till musiken på konserten. Det är trevligt, det tycker jag också, till en viss gräns. Men, lik förbannat ska det alltid sitta en tondöv människa som är totalt befriad från taktkänsla, och klappa i baktakt. Det hatar jag! Du, du som är befriad från taktkänsla, titta dig omkring nästa gång så lär du märka att du inte klappar samtidigt som de som sitter bredvid dig.

Förresten så är det kanske inte så många som vet om ifall de klappar i baktakt. Så, för säkerhets skull bör vi alla kolla en extra gång åt både höger och vänster innan vi börjar klappa. Man vet ju aldrig. Avstå dock helst från klappandet på flygplan. Tack.

Ps. Jag gillar applåder egentligen. Det är trevligt. Tro det eller ej.

Weinachtsmarkt, Glühwein und Deutsch

Guten Morgen!
Snart ska jag åka till Landvetter. Jag ska bege mig till Stuttgart, Tyskland. Det ska bli trevligt ,i dubbel bemärkelse. Dels ska det bli trevligt att hälsa på min vän, och dels så ska det bli trevligt med själva Tyskland i sig. Det ska bli julmarknad, glühwein och mycket mer. Kanske även en schnitzel eller två.

Det var för snart två år sedan, i februari, som jag flög helt ensam för första gången. Då flög jag samma sträcka som jag ska flyga idag. Från Göteborg till Berlin, och sedan från Berlin till Stuttgart. Det var bara en liten sak som gick fel: Planet från Göteborg var en timma försenat. Jag satt där på planet och började räkna på tiden, och insåg ganska snabbt att det skulle bli aningen tajt med tiden. Jag frågade en flygvärdinna hur lång tid jag hade på mig, och fick svaret: "Det är lugnt, från det att vi landat har du ca. en kvart på dig innan de stänger incheckningen" LUNGT? Ja, kanske om man hittade på flygplatsen och visste vart man skulle ta vägen. Men, problemet var att jag hade inte en aning. Fort som satan tog jag mig i alla fall av planet och började stressat leta upp rätt incheckningsdisk. Lyckligtvis befann jag mig i alla fall i rätt terminal på flygplatsen. Det var glädje när jag slutligen fick syn på skylten för mitt flygbolag ovanför en disk. Rusade fram, gick före i kön och berättade om det försenade flyget. De fick snabbt som tusan öppna upp en ny kassa för att få mig incheckad i tid. Och incheckad blev jag, två minuter till godo.

Jag brukar säga att jag funkar bäst under stress. Men, vill jag uppleva en favorit i repris senare idag? Eh, nej tack. Helst inte. Jag klarar mig ändå.

Auf Wiedersehen!

Kyla, luvor och glass

Jag har idag konstaterat hur mycket jag uppskattar min nya jacka. Den har nämligen en luva. (och jo, det heter visst luva och inte huva!) När jag köpte jackan tänkte jag att luvan skulle vara bra om det regnade eller så, så man skulle rädda håret från att lägga sig platt fall så man liknar en dränkt katt. Men, idag har jag verkligen haft användning av luvan, trots att det inte har regnat. Jag har gått fram och tillbaka till universitetet tre gånger under dagen. Jag kom precis hem efter den tredje vändan. Och jäklar vad kallt det är ute nu! När jag gick där förut och frös, och tänkte på vad kallt det blåste mot ansiktet och i öronen, det var då jag kom på det: min nya jacka har en luva! Jag blev glad. Och varm. Jättevarm. Tack gud för luvan.

Jag fick mig dessutom ett gott skratt precis. Det var ofantligt roligt! Jag gick hem och såg framför mig ett par stå och prata. Jag såg på avstånd att mannen i sällskapet verkade backa lite mer för varje ord för att försöka avsluta konversationen och gå hem. Det var då han kom på en anledning till att få gå hem. Han sa: Det var kul att ses, men nu måste jag skynda mig hem innan glassen smälter. Tilläggas bör väl att det är fyra minusgrader i Karlstad i detta nu. Jag tror nog inte att han behöver oroa sig för att glassen ska smälta.

God afton.

Nej se det snöar, nej se det snöar, det var väl roligt! Hurra!

Nej, jag tycker faktiskt inte att det är speciellt roligt. Fast, det är en trevlig sång. Jag tillhör dock den skara som inte gillar snö. Jag gillar det inte alls. Jag är rent av motståndare till all form av nederbörd. Frågar du mig så skulle det gärna få vara sommar och sol på årets alla 365 dagar.

Jag är nyss hemkommen efter en helg i Stockholm. Det var en mycket trevlig helg faktiskt. Jag har inte tänkt på några måsten en enda gång, jag har bara tagit det lugnt och njutit. Det är faktiskt precis vad man behöver ibland, och för min del så var det verkligen dags för en sådan helg. Det var ett tag sen sist.

Helgen har innefattat allt från julmarknad till skräckupplevelser och tråkiga museum. Skräckupplevelsen var på Skansens terrarium. Det var riktigt läskigt ibland. Ormar är inte särskilt trevligt. Och inte spindlar heller. Sedan hade vi ett tråkigt museum på listan också. Givetvis trodde vi ju att det skulle vara ett trevligt och intressant museum. Men ack så fel man kan ha. Vi snackar det Nordiska museet på Djurgården. Jag och kostymnissen var enade om att det kan ha varit de mest bortkastade 70 kr som vi någonsin spenderat. Okej, det var en hel hög med tanter där inne, så givetvis finns det många som gillar det. Att det var tråkigt är bara min uppfattning. Och kostymnissens såklart.

Jag saknar faktiskt redan huvudstaden lite grann. Jag gillar att allt finns där, och det höga tempot. Jag får nog snart åka dit igen.
Ps. Okej då, jag saknar väl kostymnissen lite också då. Fast bara lite.

Sankta Lucia, ljusklara hägring. Sprid i vår vinternatt glans av din fägring...

Denna flicka befinner sig i huvudstaden. Stockholm är trevligt. Extra trevligt är när det plingar i tunnelbanan, det plinget kommer jag att sakna redan imorgon då jag åter får stå ut med Värmlands trafiken...

När jag kom hit i fredags fick jag vänta på kostymnissen ett tag innan han kom till centralen. Då åt jag mitt livs antagligen dyrasteräkmacka, men den var god i alla fall. Bredvid mig vid bordet satt det fyra kvinnor, skulle gissa på att de var i 60-årsåldern. De hade en fantastisk energi. Skämtade på samma nivå som jag själv skulle kunna göra, fantastiskt. De strök under att man aldrig skulle släppa sitt barnasinne och tillåta sig själv att vara lite barnslig då och då. Det var trevligt att höra deras resonemang och skämtande. Nu kanske ni tror att jag satt och tjuvlussnade, men så var det faktiskt inte. De involverade mig i samtalet, och ska jag vara helt ärlig så märktes det knappt att det skilde kanske 40 år mellan oss. Precis så ska jag vara när jag är 60 år. Lika ung i sinnet som nu. Och ja, barnslig ibland också såklart.

Igår blev det lite extra julstämning och julmarknad på Skansen. Det var trevligt. Fast, jag hade önskat att det fanns lite mer godis bland marknadsstånden. Men det var fint ändå. Jag fick ju se en varg i alla fall. Och en järv. Men björnen, den sov.

Nu får det snart bli att skaka liv i kostymnissen. Jag vill ha julmusik, glögg, lussekatt och pepparkakor. Det är ju trots allt Lucia.

Julen är här... snart i alla fall!

Igår åt jag årets första julbord. Det var mycket gott och mycket trevligt. Det var tillsammans med redaktionen på tidningen. Kvällen var galen, trevlig och då och då aningen urspårad. Men kul hade vi!

Igår hann jag också med att kolla på luciatåget på universitetet tillsammans med mina kära vänner Olle och Jonas. Det var fantastiskt fint. Jag gillar luciatåg, trots att jag kan de flesta låtar i sömnen och har tjatat ut dem något enormt. Något som dock alltid slår mig när jag lyssnar på lucia, är att varenda vitklädd varelse har en alldeles för kort särk på sig. Varenda en! Jag förstår inte, köper folk för korta? Lånar av lillasyster? Eller har helt enkelt fabrikerna som framställer lusselinnena, anpassat dem efter mått för en kines? Hur som helst, det stör mig lite varje år.

Nu har jag packat väskorna och ska bege mig ut på äventyr!
Ciao!

Indien intar Cougars arena

Idag var det dags för våra män i Carlstad Cougars att än en gång få visa vad de går för! Och, som väntat blir det slutspel i cupen på torsdag.

Idag fick de ändå de mest fantastiska motståndarlag jag någonsin skådat! Det var ett lag som nästan fullständigt bestod av indier. Det var glädje och det var underhållning! Jag fick skratta ett så hejdlöst och innerligt skratt, inte likt något skratt jag haft på länge!

Det började redan när de intog arenan, Cougars arena. (eller kanske snarare universitetets idrottshall i hus 3, om någon skulle få för sig att märka ord). När de tågade in, kom den första chocken. De var inte ombytta. Fast sedan visade det sig att de faktiskt var ombytta. De tänkte på allvar spela i jeans och finskor. En liten man hade till och med skor som glänste. Ja, du läste rätt! De glänste! Det var finskor!

Min nästa underhållning kom en bit in i matchen när en liten killes skosnören gick upp. Det kanske finns de som tror att han begav sig till avbytarbänken för att lösa problemet. Men nej, inte då! Han satte sig ner, mitt på planen, och började knyta skorna i godan ro. Sedan, lagom till det att skorna var knutna och klara, får han ett pass och är helt fri framför mål. Han får till en bra sving! Ja, det var faktiskt en vacker sving. Problemet var bara att han först missade bollen och sen ramlade. Stackars kille. Men det var kul. Jättekul! Och ja, jag är lite skadeglad ibland... Jag vet!

Men, jag måste ändå ge laget från Indien en stor eloge! Vilken glädje och vilken laganda de förmedlade! Trots att de förlorade mot Cougars med 18 bollar, var ändå leendet på topp! De var glada, skrattade och peppade varann! Jobbet från bänken var fantastiskt! Det ska jag själv ta med mig till nästa gång jag sitter på bänken igen, stolt iklädd den röda tröjan och hejar på mina små gossar. Oj vad jag ska heja! Jag ska heja mycket, och med glädje - även om de spelar som krattor!

Pojkar vill - killar kan!

En själsfrände

Idag kom jag att tänka på ordet själsfrände. Vad betyder det egentligen? Finns det ens en betydelse som gäller för alla, eller har ordet olika innebörd för dig och mig? Jag skulle tro att varje individ har en egen definition av begreppet.

Det första som slår de flesta när man hör ordet, är nog att man måste tänka lika och alltid vara överens. Det är en bra grund, men det räcker inte riktigt. Det blir liksom för enkelt. Man måste kunna tycka olika, man måste kunna lyssna till varandras resonemang. Man måste kunna acceptera varandras tankar, för att sedan kunna resonera och diskutera kring dem.

För mig är själsfrände är inget man nödvändigtvis måste hitta via "kärlek vid första ögonkastet". Jag vet inte ens om jag tror på det fenomenet. Nej, en själsfrände tror jag inte ens att man behöver tycka om från början, utan mer att man känner en slags dragning till personen som man inte riktigt kan förklara. Den bara finns där, och man kan inte släppa det.

En själsfrände är en person man kan prata hur länge som helst med, utan att tiden någonsin går långsamt. Ibland känns det som att man har känt varann hela livet, bara för att man har så mycket gemensamt att prata om. Man kan vara sig själv, säga precis vad man tycker och tänker. För man vet, att den andra personen kommer aldrig att döma en. Oavsett om man tycker lika eller ej, kommer man alltid att acceptera varandras åsikter. Ibland kanske man inte ens behöver säga något. Tystnaden kan vara fantastisk. Man behöver inte höra någon annans röst, för man känner ändå att man inte är ensam.

Att hitta en själsfrände kan nog vara bland den finaste gåvan i livet. För visst måste det vara så att man hittar den andra halvan av sig själv? Det låter fantastiskt. Men, hur vet man om man hittat just den personen? Just den personen som kompletterar en på alla tänkbara sätt. Finns det bara en av denna, eller kan man ha flera själsfränder?

Den frågan är en lika stor gåta som själva livet i sig. Så hur ska man kunna få svaret på den frågan?
Jag har ingen aning. Ingen aning alls.

Vart är vi på väg?

Igår fick vi bevittna ett nytt kapitel i svensk TV-historia: En ny säsong av På spåret. Det var nästan så man hade lite pirr i magen när klockan började närma sig sändningstid. För er som mot förmodan har missat att ta in informationen om att programmet igår var det första med de nya programledarna: Kristian Luuk och Fredrik Lindström. Man har läst många skriverier på senaste tiden som har skickat ut både ris och ros till de nya ansiktena i rutan. Jag måste ändå säga att jag tyckte att de nya gubbarna skötte sig utmärkt! Programmet var lika bra som vanligt. Dock lite svårare kanske. Eller så är man bara lite ringrostig så här till en början?

Fredrik Lindström var den största fröjden med det nya programmet. Jag gillar verkligen honom. Han är en så klok och vis människa. Man kan lära sig mycket av honom. Speciellt jag som är intresserad av språk, där har han mycket gott att dela med sig av. För några dagar sen så började jag att läsa om en av hans böcker: Världens dåligaste språk. (Fantastisk titel för övrigt). Det är så trevlig läsning. Jag rekommenderar den verkligen! Man lär sig något, samtidigt som boken är trevlig och lätt att ta till sig. Man får så många funderingar också gällande ord och annat. Det har av olika anledningar varit många diskussioner om språk, ord och dialekter det senaste. Inte mig emot egentligen, jag gillar det.

Funderingar av olika slag finns det gott om i huvudet ibland. Man funderar och funderar. Men inte blir man klokare för det. Det är då man önskar att man var som Fredrik Lindström, somhar svar på nästan allt. Svar om hur man ska lösa problem och liknande. Ibland kanske tricket är att inte fundera mer? Fast det är svårt. Ibland vill man sluta fundera och sätta punkt, fast man kan inte. Istället sätter man kommatecken på kommatecken och hoppas att historien ska fortsätta. För om man sätter punkt, så avslutar man ju historien. Frågan är om denna historien slutar bäst om den får några kapitel till, eller om punkten bör komma nu?

Sa jag att jag gillar Fredrik Lindström?
Ps. Någon som vet om han någon son i lämplig ålder?

En husmor är född

Jag har blivit riktigt huslig av mig på äldre dag. Jag har bakat så det har stått härliga till. Men det är trevligt, för det luktar så gott i lägenheten. I förrgår slogs man av doften av saffran när man klev innanför dörren. Fantastiskt! Ja, jag bakade alltså lussekatter. Idag var doften inte saffran, utan pepparkakor. Och det är minsann också gott!

Självklart blev vi tvungna att kalasa på mina bakverk, tillsammans med dagens höjdpunkt: Julkalendern! Ja, vi kollade givetvis inte på årets kalender. För utan att ens ha kollat på det kan jag nästan lova att det är fullkomligt värdelöst. Vad vi istället gjorde var att dra fram en gammal klassiker från vår egna barndom: Mysteriet på Greveholm. Otroligt roligt. Skrattkrampen sitter nästan fortfarande i. Det roliga är att man nu upptäcker massa trevliga skämt som man inte ens fattade när man var en liten unge. Mycket underhållande! Ja, julkalendern på "vår tid" var fina grejer får jag säga. En favorit kan också vara Sunes jul. Likaså där ett högt underhållningsvärde. Jag förstår inte varför folk inte kan inse att dagens julkalendrar är värdelösa? Sänd gamla klassiker istället så att dagens ungar kan få en riktig jul för tusan! Med risk för att låta aningen konservativ: Det var bättre förr!

Heute: zweiten Dezember und sieben Klementinen

Då var vi redan på nummer två. Andra december alltså. (vilket innebär 22 dagar kvar till julafton för er som har det lite kämpigt med huvudräkningen).

I mitt och Bosses kök har vi ett trevligt ljus till decembers ära. Du vet ett sånt där som man ska bränna ner en liten bit för varje dag ända fram till julafton. Jag gillar sånna ljus. Det känns så juligt. Lite som ett alternativ till en julkalender. Jag skulle kunna uppskatta en kalender. Fast då måste det vara en chokladkalender. Synd bara att den chokladen alltid är så äcklig. Så i år är faktiskt första gången i mitt liv som jag inte har skaffat en kalender. Kanske håller jag på att bli vuxen?

Något som också känns ganska juligt är clementiner. Det luktar så trevligt juligt tycker jag. Idag har jag faktiskt lyckats trycka i mig hela sju stycken. Helt galet! Det är bara en sak som irriterar mig något ofantligt: att de ibland är fyllda med kärnor. Om den är fylld med kärnor ändrar jag min åsikt drastiskt, och tycker inte att de är goda alls. Det värsta är att man inte vet om de är fyllda med kärnor förns man har skalat den och tänker börja äta. Hallå eller! Det är ju lite som att köpa grisen i säcken, som man brukar säga. Eller, i alla fall di gamle. (översättning: De gamla, på värmländska).

Det är ju faktiskt så att en varas kilopris kan skilja sig beroende på standard och kvalitet. Just därför tycker jag att det borde finnas två prisklasser vad gäller just clementiner. Ett billigare alternativ, för dem som av någon mycket underlig anledning råkar gilla kärnor i clementiner, eller bara är allmänt snåla. Det andra alternativet blir givetvis aningen dyrare, men också kärnfria. Så är det ju faktiskt med exempelvis vindruvor. Och jag kan meddela att jag hatar kärnorna lika mycket i vindruvor som i clementiner. Så, jag kräver: få bättre koll på clementinerna! Jag hatar kärnor!

God afton gott folk.

Fenomenet måndagsångest hälsar på

Måndagsångest var det ja. Inte ett fenomen som jag kan säga att jag vanligtvis är så speciellt bekant med. Vi träffas inte särskilt ofta och vi delar inte varandras djupa hemligheter. Vi är inte ens vänner på facebook. Men idag knackade den uslingen på dörren och bjöd in sig själv. Fan också att jag inte kollade i kikhålet innan jag öppnade dörren. Dagen blev fylld med ångest. Och jag måste säga att ångest är ganska otrevligt. Speciellt måndagsångest...

För det första vaknade jag av att regnet slog mot mitt fönster, vilket naturligtvis inte peppade mig till att kliva ur sängen för att bege mig ut i det vackra vädret. Jag ville ligga kvar, gärna hela dagen. Jag byggde upp ett vackert scenario för mig själv. Det innebar att jag skulle få leva livet likt en handbollsmatch. När det blev lite jobbigt skulle jag skrika time-out och pausa livet en stund. Pausen skulle pågå i en hel dag, jag skulle ligga i soffan, kolla på Sunes jul, äta lussekatter och dricka julmust. En och annan pepparkaka hade ju såklart också suttit fint. Jag tryckte på snooze-knappen flertalet gånger i över en timma, i hopp om att pausen skulle kunna bli på riktigt, innan ett telefonsamtal tillslut tvingade mig att möta den trista verkligheten och kliva ur sängen. Det blev ingen julmust. Och ingen Sunes jul heller för den delen. Tusan också. Fan och attans rabarber! Det blev istället obehagligt regn och en tur till universitetet.

Arbetet på universitetet kändes hopplöst. Stressen blev påtaglig och ångesten bestämde sig visst för att vi skulle hålla ihop hela dagen. Men, någon vänskap på facebook kan den satans ångesten bara drömma om. Så goda vänner är vi inte än. Inte på långa vägar. För att göra en lång och ångestfylld historia kort, kan jag säga att jag tillslut besegrade min måndagsångest. Ha! Jag och min riktiga vän peppade varann. Det gjorde vi bra! Jaaaa! :)

Nu har jag lyssnat på det mästerverk som i dagsläget går under titeln "min favoritlåt" http://www.youtube.com/watch?v=uMGjN8-9IG0 och sedan kollat på dagens avsnitt av halv åtta hos mig. Om någon knepig varelse dessutom skulle råka undra, kan jag meddela att jag dessutom ätit lasagne.

Nu ska jag tacka för mig och bege mig till den plats där eländesdagen började - min säng. Jag hoppas att morgondagen väljer att skona mig från tisdagsångest. God natt mina vänner.