Tenta, trött och kårhus

Det är söndag. Jag är trött. Det har två orsaker. Jag var ute igår, och det blev sent. För sent. Jag är dessutom begravd i en hemsk hemtenta. Tentan tar hundra år att skriva. Den kan eventuellt ta livet av mig innan den är klar.

I natt drog vi fram klockan en timma. Just idag kändes denna framvridning av tiden väldigt dåligt tajmad. Jag fick sova en timma mindre, eftersom att jag var tvungen att ge mig an tentan.

Igår var jag på kåren i Trollhättan för ett stycke kalas. Det var trevligt. Till och med mycket trevligt. Jag kan sakna att vi inte har något kårhus i Karlstad. Det hade varit trevligt.

Jag är trött och tråkig. Jag sätter punkt.
God afton.

Snurrigt, vingligt och lördag

Det finns dagar då livet spelar mig ett spratt. Allt känns konstigt, snurrigt och fel. Livet lever sitt egna liv. Tåget spårar ur. Huvudet är på vift, och ganska okontaktbart. Man får kicka igång autopiloten för att komma levande genom dagen. För dagar som dessa är man så långt borta från verkligheten, att man nästan kan glömma bort var man hör hemma, och inte hitta dit. Ja, det var som ni hör en ofantligt trevlig måndag. Jättetrevlig. Verkligen.

När huvudet håller på att stämpla ut -som idag- så finns det en sak som verkligen får mig tillbaka på spåret. Jag blir inte lika vinglig. Jag får en tid för bara mig. Jag tävlar mot mig själv. Jag vinner över mig själv. Jag gillar att vinna. Att komma tvåa räknas inte. Jag vill vinna. Musiken på högsta volym. Bra musik. Oftast. Det är bara jag. Jag och spinningcykeln.

Ett spinningpass är fantastiskt. Det uppskattas inte av alla. Men det uppskattas av mig. Ett spinningpass påminner lite om en kväll på krogen. Man kör låt efter låt, för att komma fram till den sista och bästa. På cykeln, blir den sista bäst för att man kör slut på sig. Man orkar inte en sekund till. Kraften är slut. Det är fantastiskt. På krogen blir sista låten bäst för att man i bästa fall får drömma sig tillbaka till mellanstadiet, och dansa en smörig tryckare, tätt med någon man tycker om. Kanske någon man tycker om på riktigt. Någon man vill krama hela resten av oändligheten.

Sista låten var fantastisk idag också. Det kändes nästan som lördag.

Savage Garden – I Knew I Loved You

Flyt, AIK och kossor

Jag har flyt. I alla fall när det gäller att fixa oväntat ressällskap! Reste från Stockholm till Karlstad idag, och vem fick man på kroken i Katrineholm om inte allas vår Marcus, som lämnat Linköping för Värmland! Mycket uppskattat kan jag lova.

Det har alltså blivit en helg i Stockholm igen. Inte för att jag har några invändningar mot det - tvärt om! Även denna helgen rök en oskuld, jag var nämligen på Råsunda för lite fotboll. Mjällby vs. AIK. Hemmalaget från Solna var dock ganska dåliga får jag säga. Men, trevlig stämning. Kan tänkas att jag låter mig övertalas till att följa med ytterligare en gång - när det blir lite varmare ute! Det var så kallt igår att jag ett tag övervägde att ta mig en tur till AIK-shoppen för att köpa mig en mössa. Ja, ni förstår ju hur kallt det var! ;)

Tidigare i veckan var jag på mässturné. I Varberg och Falkenberg. Det var trevligt, antagligen mycket tack vare sällskapet! Det var dock en sak jag la märke till när vi for fram längs vägarna. Det fanns vägskyltar lite här och var där de varnade för kor. Ja, kor! Det roliga var att vi såg inte en endaste liten kossa så långt ögat nådde. Annars brukar dessa skyltar, vad jag vet, vara prydda med en älg. Kan ju förstå om de skulle varna för kor på vägarna i Indien eller i svenskaste fallet kanske Falköping. Men kring Varberg? Nja, jag tyckte det var skumt. Skumt och lustigt.

Nu ska jag njuta av en hel vecka i Karlstad! (Det var ett tag sen!)

Idyller, mardrömmar och Alice

Ikväll blev jag lurad: Medlurad på bio. Alice i Underlandet. Den var sevärd. Kanske inte den bästa film jag sett, men över förväntan.

En sak jag fastnade för var dock hennes syn på livet. Att man kan lyckas med vad som helst - bara man bestämmer sig för det. Hon motiverade det med att hon ibland har hunnit tänka sex omöjliga tankar redan innan frukost. Fantastiskt.

Jag tänker också många tankar. Dock kanske inte lika omöjliga som de Alice kläckte. De tankar jag tänker för egen del är rent av inte ens praktiskt omöjliga. De kan gå att uppfylla. Det förstärkte bara min livsfilosofi: allt går om man vill. Jag vet vad jag vill. Och en sak är säker, jag tänker inte ge upp än. Långt därifrån.

Min dröm kanske för många öron skulle likna en idyll. En saga. Något omöjligt. Men ack den som ger sig. Allt som just nu kan verka omöjligt - kan bli möjligt.

Alla mina sex omöjliga tankar -innan frukost- är inte så omöjliga som de kan verka. Och skulle allt gå käpprätt åt skogen, och man råkar falla ner i den stora hemska gropen. Då gör man bara som Alice. Man nyper sig i armen, och mardrömmen försvinner.

Ge mig bara lite tid och tilltro.

Ps. Jag vet att det bara är en film, och att man inte alltid kan nypa sig i armen. Det är filosofin jag kan uppskatta. Alice är för övrigt ett trevligt namn. Får jag någon gång en dotter, kan det bli en Alice.

Glädjerus, beslutsångest och glass

Trots kylan köpte jag glass idag. Då snackar vi inte vilken glass som helst. Jag fiskade inte upp den på ICA. Och inte heller på Konsum. Jag köpte den från glassbilen. Hemglassbilen! Wei!

Jag hade precis kommit hem från city och satt där med näsan i datorn för att stilla min nyhetshunger. Det var då jag hörde den välbekanta melodin. Jag fick ett glädjerus! Jag älskar ju glass! Innan huvudet hann med att tänka, var jag redan halvvägs ute, på väg ner till glassbilen!

Då ska gudarna veta, att vanligtvis när det far omkring glassbilar här i området, vill jag mer eller mindre avliva gubben som sitter och trycker på knappen som avfyrar melodin. Här i Karlstad finns det nämligen en fejkglassbil. Den är hemsk! Fel färger, värdelöst glassutbud, och framförallt: En fasansfull melodi som driver mig till vansinne! Ett litet, litet tips till fejkglassgubben: Stay away!

Annat ljud i skällan blev det där emot idag. När jag kom ner till glassbilen fick jag plötsligt en sådan där löjlig beslutsångest. Vilken glass ville jag ha? Jag blev 8 år igen! Jag ville ha alla glassar som syntes på där på tavlan! Varför bara välja en sort? Svaret är enkelt: Jag har världens minsta frys.

Ett par minuter senare hade glassgubben antingen tröttnat på en överförtjust Emelie och ville att jag skulle köpa min glass, sluta prata och försvinna. Eller, så ville han nog bara hjälpa till.
- Du känns som en typisk tjej som gillar Sandwich, sa han och log. Han log precis som en typisk glassgubbe.

Ja, vad kan man säga. Glassgubben blåste bort min beslutsångest. En minut senare vandrade jag nöjt upp för trapporna till lägenheten, med en kartong Sandwich under armen.

Ps. Det smakade gott som satan! Himmelskt!