Gasen i botten!

Jag har idag -liksom väldigt många andra- sprungit ett race på mellandagsrean. Varför jag gör det frågar jag mig varje år, man hittar ju ändå aldrig något man vill ha. I alla fall inte på rean.

På grund av att alla dessa stressade människor skall ut och shoppa, blir det extrem trafik kring köpcentrumet, vilket idag resulterade i en trafikolycka. När folk fick höra att det varit en olycka hörde man massa mummel om att folk alltid kör för fort och att det är därför det händer olyckor. Personligen är jag inte alls säker på att det är på grund av de som kör fort som de flesta olyckorna sker. Ganska många olyckor sker i samband med omkörningar. Men kan man verkligen klandra fortkörarna för alla olyckor? Nej säger jag, inte helt rätt. När jag själv kör om, är det inte för att jag kör fortare än alla andra, utan för att den framför kör betydligt långsammare än vad som är tillåtet. Visst, jag tvingar ingen att köra i 70km/h bara för att det är vad som står på skyltarna. Ni som föredrar att köra i 50km/h, be my guest! Men, ha vett att flytta på er när ni får långa köer efter er! Istället för att 20 bilar skall köra om och riskera en olycka, kör åt sidan och släpp förbi dem!

För er som inte fattat min poäng; klandra inte bara fortkörarna, jag anser att de som kör "för långsamt" också har sin del av kakan när det gäller att orsaka olyckor!

Kör försiktigt,

God kväll.

Konsumera mera!

Igår var jag i Göteborg för ett ärende och lite shopping. Affärerna var som väntat fullpackade med människor. Det finns nog tre stora anledningar till varför det var så fullt av folk;

1. Det var i Göteborg och där bor det ganska mycket folk. 2. Det är helgen innan jul och folk stresshoppar i det syftet. 3. Det var dåligt väder, vilket brukar locka folk till köpcentrumen.

Men hur stor procent av alla människorna där köpte faktiskt något? Betydligt mindre andel än vad som köpte i alla fall. Det kunde man med ögats mått räkna ut.

Det är tyvärr denna rädsla för konsumtion som människan måste komma över om vi ska ta oss ur denna så kallade finanskris. Att de som förlorat sina jobb inte kan köpa något utan stoppar de kronor som kvar under madrassen, är helt förståeligt. Det är inte de som ska konsumera. Det som gäller är att de som har kvar sina jobb måste fortsätta och konusmera istället för att låsa in varje krona i rädsla att de blir de nästa som får sparken. Tänk er ett cenario där ingen alls konsumerar, vad händer då? Med enkel matematisk uträkning krävs alltså ingen fortsatt produktion, och allt fler förlorar jobben.

För att övervinna finanskrisen krävs att pengar sätts i rörelse så att produktionen kan fortgå. Med risk för att låta som en sann shopaholic; Våga konsumera mera!

Att gå på cirkus

Det var inte bara på autobahn jag höll till vid mitt besök i Stuttgart, som tur var! Våra vänner som vi besökte hade bokat biljetter till en cirkus. Tydligen är det tradition i Stuttgart, att varje år vid jul samla de bästa cirkusartisterna runt om i världen till en gemensam föreställning. Innan mitt besök förra veckan hade jag inte varit på cirkus på flera år, och då var det väl på Edsborgs parkering i Trollhättan skulle jag gissa på. Så det ska väl tilläggas att jag var en aning skeptisk till det hela innan vi gick dit, jag hade ju aldrig själv bokat cirkusbiljetter. Det enda som gjorde mig nyfiken var att det var elitartister från hela världen, och inte någon vanlig lokalcirkus. Föreställningen var högt över min förväntan med nummer som var extremt imponerande.

Det var dock en sak jag inte gillade, att de hade med djur. Självklart hade de med djur, det har ju alla. Men, jag gillar det inte. Jag tycker så extremt synd om dem. Jag har aldrig varit speciellt insatt i något som har med djur att göra, men från det att jag var liten har jag svårt för att tycka att det är okej att ha djur som underhållning på det viset. Det är ju liksom inget de valt sjäva. I Stuttgart hade de med hundar, hästar, cameler, lamor och lejon. Jag har aldrig varit på en cirkus med liknande djuruppsättning, men det gjorde inte det hela bättre. Alla i publiken satt och skrattade och applåderade. Jag var nog ganska ensam om att inte göra det. Ingen tänker på vilket liv djuren har, de bara skrattar och har kul. Jag tänker själv på hur jag skulle känna mig om någon tvingade mig att springa runt, runt i en cirkusring och göra massa fina hopp och skutt var eviga dag. Sedan också transporteras i trånga utrymmen för att få göra samma sak på nästa ställe. Sedan kan man ju också fundera på mängden skäll och stryk djuren får innan de kan framföra sina konster. Jag skulle gissa på ganska mycket. Jag tycker inte heller att de ser ut att trivas när de springer där och skuttar. Nej, jag tycker inte alls om det. Tror inte direkt att den skrattande publiken skulle gilla läget i ombytta roller. Om de fick springa där nere i ringen och hoppa, samtidigt som ett gäng lejon sitter och skrattar åt dem. Knappast lika underhållande va?

Nej. Först den dag djur kan prata och själva frivilligt springa där och skutta. Först den dagen skall jag applådera. Och att be om det omöjliga känns ju en aning avlägset får jag säga. Så det blir nog inga applåder från mig på den fronten. Eller har jag kanske missat något, och att det finns pratande lejon? I så fall, kommer jag stå först i kön och bli presenterad.

Galen färd på autobahn

Har precis skuttat in i lägenheten efter ett besök hos vänner i Stuttgart. Trevligt var det! Favoriten blev nog all shopping och besök på julmarknad. För er som inte besökt en tysk julmarknad är det verkligen något jag kan rekommendera! Jag lär åka dit igen.

På väg till all denna shopping bar det av på autobahn. Jag har åkt med flera tyska invånare och är lika chockad varje gång. Jag fattar verkligen inte sättet att köra bil. Gasa på med en hastighet av 140-150km/h och köra på fyrans växel. Är det bara jag eller känns det inte extremt galet? Motorn skriker och mätaren visar nästan 5000 varv. Nog för att jag inte tyckte att körkortsteorin var höjdpunkten på veckan då man höll på med det, men jag lyckades då snappa upp att man inte bör överskrida 3000 varv. 5000 varv är ju helt sjukt, både ekonomiskt och framförallt ur miljösynpunkt. Här i Sverige är vi insatta i så kallad "Eco-driving" för att spara både pengar och mindska utsläppen. Men, det känns som att Sverige blir som en "piss i Missisippi" när vi med våra ca 9 miljoner invånare tänker på det, men att Tysklands ca 84 miljoner inte alls har det i tankarna. Visst, ska man hålla till på autobahn får man se till att ha drag i motorn, men, 5000 varv? Och dessutom ha två växlar kvar.. Nej, helt sanslöst om du frågar mig.

Man kan ju hoppas på en å kallad dominoeffekt. Sverige var ju till exempel ganska tidiga med att införa rökförbud på krogen. Nu har många tagit efter detta, bland annat Tyskland. Man kan ju hoppas på att lite mer vett om miljötänk även kan inspirera!

Året var 2009

Några dagar in i december sitter kanske en och annan och funderar ut nästa års nyårslöfte. Själv ska jag inte ha något löfte, verkligen inte min grej. Jag brukar ge saker en chans, så jag har faktiskt prövat på det där med löften. Någon gång för en massa år sedan lovade jag mig själv att inte äta godis. Men, när någon sedan kom och tryckte upp min favoritgodis mitt framför ögonen på mig. Då är man körd. Jag tryckte i mig godisen med fin aptit och tänkte "Jag tar nyårslöftet nästa år istället.." Men det blev aldrig något nytt löfte. Att ha ett löfte till sig själv ska väl innebära en förbättring för mig kan jag tycka. Att man ska bli av med ett mindre önskvärt beteende. Så varför ska då jag, som inte behöver tänka på vikten, sluta äta godis? Jag ser inget nöje i att avstå från de där underbart goda små röda godisarna, bara för ett nyårslöfte. En gång gjorde jag ett löfte som faktiskt skulle förbättra mig. Jag skulle sluta svära. Men, när jag ungefär fem minuter senare var klantig nog att drämma tån i en tröskel, var också det löftet brutet. Med tanke på att den ramsan lät som allt annat än en vacker visa om blommor och blad, lämnar jag den åt fantasin. Att trappa ner på svärandet var dock en bra sak, för det var nedtrappning som det också slutade i. Ett vackert språk skall förbli vackert, utan ord man blir svart på tungan av. Eller ja, det var ju vad jag skrämde mig själv med. Frågan är om jag ens gick på det när mamma sa det till mig när jag var 7 år..

Som ni hört är jag inte mycket för nyårslöften. Men, ganska intressant är det när människor siar om det nya året. Jag läste förut i det nyaste nummret av Fokus om vad folk anser om det kommande året. Tydligen kommer vi att resa ännu mer under 2009 än i år, och det resmål som kommer ligga högst på listan är Frankrike. Frankrike var kanske inte vad jag hade gissat på. Men, why not. En storstadsresa är nog faktiskt precis vad jag skulle kunna tänka mig. Vi kommer också säga farväl till vår DVD-spelare och istället satsa på Blueray. Själv tror jag inte att Blueray kommer ha sådan genomslagskraft, men vi får väl se. De tror på att Israel kommer att utveckla ett nytt system för uppladdning av elbilar. Det kanske kan mindska den vattenbrist som man tror kommer inträffa. Det är nämligen så att den ökade förbrukningen av biobränsle bidrar till vattenbrist. Det krävs nämligen drygt 9000 liter vatten för att odla soja till 1 liter biobränsle.. Helt sjukt ju!

Jag undrar dock hur mycket av det som egentligen kommer stämma när man sitter här vid samma tidpunkt om ett år. Tidningen The Economist som har gjort sammanställningen gjorde en likadan inför år 2008. Det blev dock ett ganska fett bakslag då man kollar på hur det egentligen blev. Man trodde verkligen inte på en bankkrasch på Wall Street. Men, vad jag tycker så knackar finanskrisen på dörren hos ganska många. Man trodde att oljepriset skulle vara hälften så högt som vad det egentligen stod i när det var som dyrast. Man trodde också att USA:s president skulle vara en kvinna vid namn Hillary Clinton. Ack så fel de hade. Jag kan nämligen se ganska många olikheter mellan henne och segrande Barack Obama.

Jag tycker det är intressant att läsa om vad folk tror kommer inträffa. Jag själv tänker inte varken tycka eller tänka om år 2009 förns om ett år när jag har upplevt saker och har en åsikt om det hela. Tills dess tänker jag ta dagen som den kommer. Ingen idé att planera en massa, det blir ändå aldrig som man tänkt sig.

Nu ska jag sluta snacka år 2009 och koncentrera mig på nuet. Jag har en en väska att packa, för den ska åka med mig på planet till Stuttagart imorgon!
Adios!

Say I do..

Vårt samhälle får hela tiden nya ideal om hur man ska vara och hur man skall bete sig för att uppfattas som "hipp". Ibland kommer vågor av mode, som jag i detta fall inte alls gillar. Jag skall snart berätta om vad jag starkt motsätter mig..

Vad jag har märkt är det fler och fler som förlovar sig nu för tiden, kanske främst i de yngre åldrarna. Problemet är, enligt mig, att det verkar vara någon ny grej för att till exempel märka ut att "han/hon är upptagen, så back off!" Man hör folk komma och säga; "På lördag skall Jag och han/hon förlova oss". Helt sjukt! Jag tycker att det är absurt. Unga människor som inte är mer än 17-18 år gamla bestämmer sig för att de ska gå och förlova sig. De tar ju ungefär lika lättvindigt på det hela som att säga att "På lördag ska Jag gå och köpa nya skor". Det har blivit något man gör om man varit tillsammans tre-fyra månader, helt normalt, man märker ju bara ut sitt revir. Eller?
Det nästan ironiska med det hela är ju att det i många fall slutar med att ringen åker av fingret lika snabbt som den hamnade där. Jag vet inte, ska jag skratta eller ska jag gråta?

Jag undrar, vart har romantiken tagit vägen? Kalla mig gammaldags och konservativ, men i min mening är en förlovning något riktigt stort. Det är verkligen inget jag tar lätt på och skulle kunna tänka mig att sitta och bestämma ett datum då man ska gå hand i hand till juveleraren och beställa ringar, i syfte att visa att mannen i fråga tillhör mig och endast mig. Visst ska han bara tillhöra mig, men inte när jag är 17 år för att jag vill vara cool och modern. Tur att jag inte är 17 längre..

Nej, ska jag någon gång säga I do, ska det vara på riktigt. Det ska vara i syfte att jag vill gifta mig. Det ska vara som i sagorna, i drömmarna, i fantasin som i filmerna! Det ska vara romantiskt. Får jag inget frieri som innefattar romantik och nedstigning på knä, då lär mina läppar vara för evigt förseglade. Man kommer inte få höra ett enda litet I do..

With love.

Äta bör man annars dör man..

Jag sitter här och är lite småhungrig i magen. Inte konstigt att jag tänker på mat.

Igår tänkte jag också på mat. Jag stod i köket och skulle göra i ordning riset, som vi skulle ha till kycklinggrytan som min roommate rörde ihop. Igår var en sådan där dag då vi tog en liten genväg. Grytan bestod nämligen bara av två ingredienser, det ena var kycklingfilé och det andra var en burk med sås som man bara häller över, och vips så är det klart för att ätas. Snabbmat och halvfabrikat är egentligen inget jag är någon större fantast av, men ibland är det skönt med genvägar. Det är skönt när det går snabbt. (Ja, naturligtvis, där av namnet kanske, hello!)

Anledningen till att jag inte är bästa kompis med halvfabrikat är för att man idag är så upplyst om vad ohälsosamt det är. -Ja okej, jag erkänner. Jag har kollat på Anna Skipper någon gång då och då och fått det inpräntat i skallen-. Naturligtvis är det okej någon gång ibland, bara man inte gör det till någon vana. -Jag är inte helt frälst i alla fall, för det där skulle Skipper aldrig tillåta-.

Det som fick mig att fundera var ändå när jag läste på den tomma glasburkens etikett. Jag läste en stor synlig rad; "Innehåller inga konserveringsmedel" Okej, då vill jag verkligen inte veta vad den innehåller istället. För något skumt innehåller den ju med tanke på att den går att äta ända tills september 2009. Och min gissning är att den lilla burken har bott på hyllan på Maxi ett tag innan jag kom dit och lät den flytta hem till mig. Så vad den lilla burken innehåller som gör det möjligt för burken att överleva i ett helt år, är nog något helt annat än vad man kan hitta i en vanlig Svenssons skafferi. Men, jag vill nog faktiskt inte veta vad det är för dunderkur. Jag äter helt enkelt med god aptit, och är glad för att den är fri från konserveringsmedel.

Det var verkligen bättre förr!

Här sitter jag. Första december, första luckan av 24 är öppnad och jag har aldrig känt mig lyckligare. Om ni inte kände av ironin i det hela kan jag tala om att jag faktiskt ljög. Jag kollade förut på årets julkalender, Skägget i brevlådan var visst rubriken för i år. Det kanske är lite tidigt att totaldissa det hela, men likt när man pratar om män brukar ju oftast det första intrycket vara det riktiga! ;) Om då första intrycket stämmer även i detta fallet med julkalendern så kommer den då rakt inte dyka upp i toppen på min lista över "De bästa julkalendrarna genom tiderna". Aldrig, never ever, inte en chans.

Med risk för att låta som gamla fru tant så vill jag bara säga att det var bättre förr. "På min tid" fick minsann barnen växa upp med en bra julkalender. Frågan är vilken som är den absoluta favoriten. Det finns ju så många bra att det blir omöjligt att bestämma sig för en enda. Mysteriet på Greveholm, Sunes Jul, Pelle Svanslös, Pettson och tomtemaskinen.. ja, listan går att göra mycket längre. Jämför dem med förra årets julkalender -som jag inte ens kommer ihåg vad den heter- så lär ju fjolårets med största säkerhet bli den utklassade.

Jag ska ta mig en titt imorgon också. En chans till kan den få. Det gäller ju trots allt något så heligt som julkalendern. Men jag tycker att vårt kära Public Service borde ta sig en funderare på om dagens julkalendrar verkligen uppfyller deras mål i att tillfredsställa allmänhetens intresse vad gäller julkalendern. Jag säger, varför inte gå tillbaka ett x antal år och sända repriser av de kalendrarna som var då? Blir som att slå två flugor i en smäll om du frågar mig. Barnen får uppleva glädjen av en riktig julkalender. Och vi lite äldre får oss en njutbar nostalgitripp och får återuppleva dessa gamla klassiker en gång till. Det är min idé, för det var trots allt bättre förr!

Där sätter jag punkt. Tack för ikväll.

Det går utför efter att man är 20 år fyllda..

Första advent. Härligt! Jag gillar verkligen känslan man får i kroppen på första advent. Många människor brukar ju gissa på att ordet advent betyder väntan. Men, det betyder ju ankomst. Jag förstår precis den betydelsen. Vid första advent känner man mer och mer att julen smyger sig på mer för var dag som går. Dessutom, trevligt med adventsfika :)

Igår kväll var en kväll som dock inte var lika rogivande som denna morgon. Jag satt chockartad och lyssnade på en vild debatt om vid vilken ålder man blir gammal. Alla som kunde identifiera sig med en ålder av 20+ verkade anse att de alla höll på att bli riktigt gamla. Hallå eller! Kom tillbaka när du är rynkig och stel, då börjar man bli gammal! Inte när man precis fyllt 20! Det var dock den genomgående uppfattningen, man kan fylla 20. Det är kul att fylla 20, men sen går det bara utför. Jag hörde stressen hos de små liven. Hysterin över att åstadkomma allt det där man måste innan man slutligen ska dra sig tillbaka. Tydligen oskriven regel att innan du fyllt 30 ska du ha skaffat både vovve, villa och volvo. Där satt jag, glad 19-åring som bara väntar på att fylla 20 så att livet kan börja på riktigt. Medan många övriga verkade mer än villiga att kasta över några år till mig, som för den delen gladeligen skulle tagit emot dem. 19 år och jag förstår inte alls vad de pratar om, är jag ung och dum? Nja, skulle jag väl inte vilja påstå.. Kanske är det för att jag är ung som jag tycker att man ska leva livet som man lever det för stunden. Massa stress och planering bådar inte gott, det blir ändå aldrig som man tänkt sig.

Jag kan inte låta bli att fundera. Vill jag bli äldre än 20 år? Man blir lite rädd för att man ska hamna där och stressa för att hinna klart innan man är stämplad som gammal. Att man ska bli så knäpp att man ställer upp i grejer som; "Nu-ska-jag-träffa-mitt-livs-kärlek-på-30-dagar-och-och-sedan-ska-vi-gifta-oss-och-skaffa-vovve-villa-volvo-och-sedan-leva-lyckliga-i-alla-dagar!"

Nej tack. Jag avstår från hela menyn Jag tror jag återgår till min beskymmersfria värld och glömmer att denna stress existerar. Jag går hellre och tänder första ljuset av fyra i min fina -och stressfria- adventstake! :)

Manligt vs. kvinligt

Jämställdhetsfrågan är ju alltid mer eller mindre på tapeten. För tillfället tycker jag att det kanske hör till det lite mindre och att frågan är en aning sval. Nu hissas frågor om finanskrisen och liknande högre till skyarna, förståeligt, det är trots allt för stunden mer aktuellt. Trots att jämställdhetsdebatten för tillfället, enligt mig naturligt vis, inte är lika omtalad, har jag de senaste dagarna hamnat i jämställdhetsdebatter med människor i min omgivning, jag vet inte hur många gånger. Jag har för den delen inget emot att diskutera det, jag yttrar gärna mina åsikter i ämnet.

Det komiska måste jag säga är att det är män som mer eller mindre gör att man diskuterar det. De kommer med en provocerande kommentar mot mig som kvinna och sedan sitter och väntar på vad jag ska har som svar på tal. De måste ju förstå lika väl som jag att jag naturligtvis kommer säga emot dem. På så vis anser jag att män tvingar fram frågan genom att vara provocerande. De vill verkligen diskutera det. De har bara kommit på en metod som de tror är idiotsäkert diskret för att väcka debatt, men sorry pojkar små, jag har knäckt koden.

Visst blir samhället mer jämställt, utvecklingen går som tur är mer framåt än bakåt. Men igår kväll såg jag ett tydligt exempel där man ser skillnad på respekt mot kvinnor jämfört med män. Jag åkte igår buss in till staden -tanken var att jag skulle slå klackarna i taket och dansa hela kvällen-, klockan var efter elva och bussen var proppfull med studenter. Vi möttes av en busschaufför som mer eller mindre var i chocktillstånd. Hon, det var alltså en kvinna -inte ofta man ser på de senare turerna, men igår så- som körde. Hon blev bemött på ett vad jag skulle kalla mindre trevligt sätt av en del personer. Men vad hjälpte det att hon ens reagerade. Det var skrik och väsen, eftersom att jag själv var spiknykter igår blev man extra medveten om att vissa fyllon går bara att beskriva med ett enda ord; odrägliga.
För att komma till min poäng. Om en manlig chaufför hade stannat bussen och gjort ett litet rytande, skulle jag gissa på att ganska många skulle inta ett tillstånd av några sekunders allvarlig tystnad. Skulle vår lilla tant chaufför från igår gjort samma sak, skulle jag snarare gissa på att vi hade befunnit oss i en galet skrattande buss. Det insåg nog lilla tant också, så hon lät bli. Kanske lika tur det. Visst, det är likadant på bussen varje gång man satsar på utekväll, men igår reagerade man på det på grund av att stackars tanten var näst intill rädd. Skulle inte tro att hon skulle beskriva den arbetsmiljön som behaglig. Tyckte faktiskt lite synd om henne får jag erkänna. Där öppnades ögonen och jag såg det ur en synvinkel angående respekt jag inte tänkt på tidigare.

Kanske är det där jämställdhetsfrågan har sitt allra största problem. Kanske är det respekt för varandra som saknas. Inte för att vara partisk, men kanske främst respekt från män till kvinnor.
Jag tycker faktiskt bara att det finns en lösning för att komma vidare; män måste bli sötare och kvinnor måste bli tuffare.
Med det var min funderare slut för den här gången och jag säger godnatt.

Konsten att tala

Innan jag kommer till sak vill jag börja med att ursäkta mig för mitt dåliga minne. ;) Jag har glömt att berätta om en alldeles speciell vän som betyder väldigt mycket för mig.
Du som stämmer in på beskrivningen kan ju helt enkelt känna dig träffad;

• Befinner sig på ort vid namn Linköping (dock inte säker på hur många timmar tåg det är dit..?)
  
• Nästan två meter över marken
• Otroligt smart, i vissa avseenden faktiskt min andra hjärna ;)
• Charmör nr 1 - Passa på alla fina flickor innan någon annan hinner lägga beslag på detta kap (jag säger fina på grund av att han är värd det bästa och endast det bästa)
• En människa man alltid kan räkna med - jag har i vilket fall alltid kunnat göra det
• Ofta sugen på mat - men, inget ont i det. Jag säger bara: Äta bör man annars dör man
  

Nej, nu får det vara nog med fina beskrivningar på denna man, vore ju dumt att höja egot till skyarna! ;) Jag tror bestämt jag delar med mig angående vilket namn han besitter. Marcus.
Tro vad du vill min vän, men jag har allt annat än glömt bort dig. Du kanske sådde ett litet frö hos mig, men jag skrev av helt fri vilja! Kom ihåg, jag är stark förespråkare till ett fritt samhälle!

Nu vill jag komma till min rubrik. Jag har valt att kalla den Konsten att tala, varför ska jag snart tala om.
Jag var idag på ett seminarium på universitet. Det var en debatt mellan yrkesverksamma och andra som på något sätt har att göra med göra med journalistik. Det var, enligt mig, mycket intressant och jag är glad att jag deltog. Men, trots att i princip alla dessa deltagande personer är högt uppsatta i branschen, hade de så otroligt olika förmåga att kunna tala. En och annan läste direkt ur pappret, kanske bara är min åsikt, men finns det något tråkigare att lyssna på? Hellre spontant tal än att bjuda på uppläsning av inövad information om du frågar mig. Det fanns de som var helt okej talare, och så fanns det slutligen helt enormt duktiga talare. En person som jag vill lägga till den grupp av goda talare är en man vid namn Stefan Melesko. För er som mannen i fråga är ett nytt ansikte så kan jag tala om att han har lång erfarenhet av ledarskap inom mediebranschen, t ex tidigare chefsredaktör på välkända tidningen Dagens nyheter. Jag har tidigare varit imponerad av hans karriärstege, idag blev jag dessutom imponerd av hans färdighet av att vara en god talare. Han hade nämligen den där extra kryddan som jag anser vara nödvändig för att vara en riktigt god talare, nämligen karisma. Det slutar dock inte vid karisman. Där fanns också konsten att vara starkt övertygande. Om det inte vore för att jag redan delar hans uppfattning angående vårt svenska presstöd -att vi alltså bör ha kvar det, men att det bör omstruktureras- hade jag med all säkerhet blivit påverkad av hans argument. Vågar påstå att han lyckades nå till en och annan av dagens åhörare.

Som ni märker anser jag att konsten att tala är en otroligt fin egenskap. Den som besitter denna förmåga anser jag vara rik på ett alldeles unikt sätt. Det är säkert många som håller med mig om att det är ingen tillfällighet att duktiga talare lyckats få sådan genomslagskraft att de erhållit makt, både på gott och ont.
Men jag blev idag inte bara påmind om retorikens kraft och förmåga. Jag uppmärksammade och påminde mig själv också om hur viktiga debatter över huvudtaget är. Jag anser att debatter är viktiga både för vår samhällsutveckling och för att bevara demokratin. Det är viktigt att människor får utlopp för sina åsiker och att de respekteras för dem. Det är viktigt att vi vågar göra vår röst hörd.
Med det vill jag avrunda med ett citat av filosofen Voltaire;

"Jag kanske ogillar din åsikt,
men jag försvarar med näbbar och klor din rätt att uttala den"

Memory.. all alone in the moonlight?

Vad vore livet utan minnen. Alla dessa ljuvliga minnen! Ja.. det finns naturligtvis mindre trevliga minnen också, jag vet. Men vem lägger ork och kraft på att komma ihåg dessa? Inte jag i alla fall. Det enda jag vill komma ihåg av de dåliga minnena är de erfarenheter och lärdomar man fick ut av dem. På så vis kan man till och med se de dåliga minnen man har som bra minnen. Men i övrigt, de enda minnen jag vill minnas, är dem bra!

Jag satt precis och kollade på foton. Till varje foto har man en berättelse och då också minst ett minne. Jag säger minst ett minne på grund av att jag till varje bild kunde koppla flera minnen och bara flög iväg på en nostalgitripp som aldrig verkade komma till ett slut. Hade det inte varit för att jag stängde ner fotoalbumet hade jag med största säkerhet fortfarande varit ute på denna åktur genom minnenas värld.

När man då är ute på denna resa kommer man på så många saker som man saknar. När man tog alla dessa foton, var det saker som man för stunden tog för givet. Jag tog för givet att vi skulle ha lika kul dagen efter, och också dagen efter det. Nu när jag sitter här och kollar på mina foton, på mig och personer som jag då hade kul med, sitter jag och kollar på fotona två timmar tåg ifrån dem. Så naturligtvis kan vi inte ha lika kul som vi hade då, imorgon och i övermorgon. Det är praktiskt omöjligt.

Vad har jag lärt mig av detta? Jo, uppskatta det du har för stunden. Ta det inte för givet. Kanske låter som jag sitter här och kastar moralkakor rätt i nyllet på er eller något liknande. Men, det är absolut inte min tanke. Min tanke är att vi måste att inse att man måste ha kul! Ha kul på riktigt! Lev dagen, och uppskatta den som om det vore den sista!
Carpe Diem - Fånga dagen

Tiden rinner iväg.. alldeles för snabbt!

Du bör tolka detta som en vädjan, från mig till dig. Finns det en liten Einstein där ute som jobbar dag och natt för att komma på en ny och effektiv uppfinning, då ska jag göra livet lite enklare för dig: Jag har idén! Vad du ska lyckas uppfinna är inget mindre än lite mer tid! Jag är trött på att det bara finns 24 timmar på dygnet, jag skulle behöva i alla fall ytterligare 10.

Jag antar att det finns fler än jag som kommer till den tid då det är läggdags, och man har fortfarande inte inte hunnit fixa alla de där sakerna man bara måste hinna. För imorgon är det ju massa nya saker man måste ta itu med, och då har man inte tid för de sakerna man borde ha hunnit idag. Jag kan räkna upp mängder med saker jag borde hinna med idag, som jag kommer skjuta på tills imorgon, för jag hinner inte idag. Varför sitter du då här och skriver din klant? Ja du, det undrar jag också. Sanningen är väl egentligen den att man hinner inte med alla saker, för att man inte orkar. Jag har inte energi till att städa hela lägenheten, plugga så mycket som jag borde, tvätta, handla... you name it! Sen vill man dessutom ha tid för ytterligare en sak, som jag inte ens nämnt. Vad? Underhållning såklart! Men, hur ska man med rent samvete kunna titta på TV när man samtidigt tänker på allt man måste göra. Klart man inte kan, men man gör det ändå.

Ibland kan jag förstå varför människor blir stressade och "går i väggen" som man säger nu för tiden.

Så du, Einstein, jag har jobb åt dig! Mer tid! Nu!

Min bästaste bäste vän

Det finns många fina citat från de två små figurerna Timon och Pumba från filmklassikern Lejonkungen. Då snackar vi inte det gamla vanliga "Hakuna Matata", utan beskrivningen på en riktigt fin vän; "Min bästaste bäste vän". Jag konstaterade nämligen igår när jag träffade min allra bästa vän -efter att inte ha sett henne på 14 dagar, och tro mig på mitt ord, det är inte ofta vi lyckas hålla oss ifrån varandra så länge- att jag är riktigt lyckligt lottad att tillhöra den grupp som har en så bra vän. Vi har varit bästa vänner i drygt 6 år, det är ju trots allt ganska länge. Så vid det här laget känner vi varandra både utan och innan, en mycket härlig känsla fårjag lov att erkänna. För er som inte känner mig så bra, ska jag också erkänna att min kära vän bär namnet Josefine.

Det kanske låter smörigt, men enligt mig är vänskap det finaste som finns här i livet. Kärlek är naturligt vis också något riktigt värdefullt. Ledsen om jag ställer till det för er riktiga romantiker som sätter kärleken före allt annat, men, kärleken kan ju faktiskt komma till ett slut. Jag skulle även kalla mig själv romantiker, men också realist. Jag menar, öppna ögonen, skilsmässorna blir allt fler, det är inte ens en teori utan ett faktum. Men, min vänskap jag delar med denna otroligt fina tjej kommer aldrig komma till detta eventulla slut. Därför slår vänskapen kärleken i mina ögon. Håll med mej eller ej, vi lever trots allt i ett fritt land.

Det finns dock fall då riktigt fin vänskap också tar slut. Det är då man får upp ögonen och inser att vänskapen kanske inte var så stark som man tidigare trodde. Jag skulle nog påstå att den oönskade kraft som förstörde min vänskap till en annan fin person, var människans avundsjuka. Personer i vår omgivning kunde helt enkelt inte se att två människor kunde vara så bra vänner, utan var tvugna att lägga sina små näsor i blöt och tycka och tänka om hur vår relation faktiskt skulle se ut, enligt dem. Deras önskemål på relationsombyte var inte vad jag och min vän hade i åtanke, och min vän blev obekväm av alla dessa tyckande och tänkande inkräktare. Vår vänskap fick då ett rejält slag i magen och orkade inte riktigt resa sig upp igen. Vem som vann, det har jag ingen aning om. Men, den som stod som förlorare var ingen annan än jag.

Det gör mig ändå glad att veta att jag utöver alla andra goda vänner har en vän jag kan räkna med i alla lägen, min bästaste bäste vän. Ledsen, även om jag har många riktigt goda vänner, kan ingen konkurera med det.

Vi är för dåliga på att uppskatta de människor som betyder något för oss. Detta inlägg finns därför i syfte att uppskatta min kära vän Josefine. Avslutar med ett citat ur en vacker låt som handlar om vänskap, "That's what friends are for";

"Keep smiling, keep shining
Knowing you can always count on me, for sure
That's what friends are for
For good times and bad times
I'll be on your side forever more
That's what friends are for"

Money must be funny?

Suck.. Idag blev man lycklig innehavare av ännu en: Utgift! Otroligt lycklig? Inte direkt.. Efter att hälsan varit allt annat än på topp de senaste två veckorna, gav jag upp med metoden att försöka uthärda och begav mig till doktorn tidigt denna morgon. Efter att man fått diagnosen som löd något vackert och finstilt, på latin naturligtvis, begav jag mig till apoteket för att hämta ut medicinen som skulle hjälpa mig att utkämpa striden mot den lilla hemska saken i mig som bara trilskas med att få mig att må dåligt. Jag fick ett litet fint paket med medicin och gick till kassan; 92,5 spänn!

Okej, 92,5 kr tänker du.. Big deal? Kanske inte om det var den enda utgift man får som student. Visst studentlivet är oftast jättekul, man ska väl inte klaga. Men utgifterna som man får på köpet är inte riktigt lika roliga alla gånger. Efter att man betalat hyran, bredbandet, telefonräkningen, hemförsäkring, elen, mat, TV-licens (okej, om man har en TV och så kommer det en nyfiken människa och kollar genom fönstret, och sedan ringer på dörren har man inte så mycket till val..) Sedan som grädde på moset kommer ju kurslitteraturen.. Den är allt annat än billig! Nästan så man kan tro att universiteten valt att ingå masskopi med bokförlagen. Nej, men skämt åtsido, böcker är sjukt dyrt.. Men man måste lik förbaskat köpa dem. Grejen är den, hur mycket har man då kvar när alla dessa utgifter flyttats från ens axlar -och tyvärr också bankkontot- inte mkt! Vadå? Tänker kanske du, det är ju samma utgifter som alla har vare sig man pluggar eller ej. Okej, det kanske stämmer. Men, då har man förhoppningsvis lite bättre inkomst, och slipper den hemska kostnaden för kurslitteratur!

Nej, man får försöka vara vän med Spara istället för Slösa.
En mycket vis människa i mitt liv lever efter ett motto som jag brukade tycka vara fjantigt, men nu har jag lärt mig bättre och får erkänna att det stämmer otroligt bra.
"Man blir inte rik på stora inkomster, utan på små utgifter"

Let your dreams come true..

I natt sov jag enormt mycket bättre än vad jag har gjort de senaste nätterna. Jag vet inte vad det kan bero på, men jag hoppas att det håller i sig!

Det finns många saker som är helt underbara med att sova när man tänker efter. Jag tror alla håller med mig om att det är underbart att få krypa ner i sin varma, mjuka säng och bara njuta. Att det är skönt att somna, för att sedan vakna och känna sig utvilad. Att sedan känna sig utvilad resulterar ju i sin tur till att man blir pigg och glad. Ja, ni ser.. det är underbart att få sova! Ingen koffein-kick i världen kan komma i samma nivå som att faktiskt sova sig pigg!
Sen har vi den kanske allra finaste delen med att sova; Drömmarna.

I en dröm kan du uppleva saker du inte trodde var möjliga, och det känns precis som verklighet. I en dröm vågar du allt det där lilla extra, som du bara önskar att du kunde göra i verkligheten. Man kan faktiskt lära sig något av en dröm. En dröm kan lära oss att se saker vi inte tidigare valt att se. Vi måste lära oss att en dröm kan bli verklighet. Utan drömmar vore vi ingenting. Drömmar är fantastiska ting som lär oss att om vi inte vågar och satsar, kommer vi aldrig att vinna!

En bekant till mig levde efter ett väldigt smart motto. Jag tror många av er vet vem hon var, vår Madeleine Deckert.
"If you can dream it, you can do it"

Akut viral nasopharyngit

Så nu var det min tur att råka ut för detta bottennapp.. Jag har råkat ut för vad man inom vetenskapen brukar kalla för akut viral nasopharyngit. Eller vad vi på svenska brukar kalla för vanlig förkylning.

Det värsta med förkylning är ju att man nästan inte kan göra något alls för att få bort den lilla odågan från halsen o näsan. Okej, har man ont i halsen kan det ju förstås lindra med kokhett vatten smaksatt med honung och citron. Godare drinkar har man ju -som tur är- smakat. Vissa påstår ju att det skulle hjälpa med vitlök. "Ett äpple om dagen håller doktorn från huset" har visst ersatts med "2-3 vitlöksklyftor om dagen håller förkylningen från näsan" Nja.. det kan väl diskuteras..

Det roliga med oss människor är ändå vad tacksam man blir när man börjar friskna till igen, ja i alla fall blir jag det. Och det ironiska med det hela blir då kanske att se hur otacksamma vi faktiskt är över att få vara friska. Det är helt enkelt något man räknar med, att man ska vara frisk.

Vi är allt bra otacksamma vi människor.
En vis man sa en gång; "Så länge jag får vakna varje morgon och vara frisk och äta mig mätt, då är jag nöjd" Visst, det stämmer fint. Men, jag vet, gud vad svårt det är att nöja sig med det. Kanske dags att börja försöka. Det är ju trots allt tanken som räknas.

Ett gott skratt förlänger livet!

Idag har jag skrattat mycket. Extremt mycket. Inte för att det har hänt något speciellt roligt eller så. Jag har skrattat ändå! Men inte mig emot - skrattar man, mår man bra! :)

Jag har tänkt på en sak med skratt. Ett skratt är ju faktiskt samma sak på alla språk. Visst, man kanske säger det på olika sätt när man säger det som ett ord. Här i Sverige säger vi skratta. I England säger man to laugh och i Tyskland säger man zu lachen. Ni fattar grejen. Trots att man säger det på olika sätt, låter det ju likadant när man faktiskt skrattar! Det känns ganska unikt när man tänker på det måste jag säga. Att vart jag än befinner mig på jorden, kan alla människor oavsett nationalitet och språkkunskap förstå om jag är glad eller om jag tycker att något är roligt.

Om man skrattar mycket blir man dessutom mycket piggare. Koffeinkick släng dig i väggen, här skrattar vi istället! ;) Jag måste säga att jag har varit mycket piggare idag än vanligt -okej, jag sov tills 10.30 idag. Men det hör inte hit!- Jag tror skarpt på att det beror på allt mitt extra skratt!

Denna nyförvärvade rutin att skratta så mycket får jag nog göra till en god vana. Om det stämmer det där man säger; Ett gott skratt förlänger livet. Då skulle jag med bestämdhet tro att jag idag har lyckats skratta till mig flera dygn av extra levnadstid. Det kanske helt enkelt går att bli odödlig med denna metod? Vem vet, bara att förse sig med en rejäl dos av skratt varje dag, och sedan vänta och se.

Nu ska jag gå och skratta lite till! ;)

"Mellan två jobb..."

Jag har kommit på att jag är riktigt glad över att vara student. Många tycker ju att man inte är riktigt klok som hoppar rätt in i universitetsplugget direkt efter gymnasiet, själv tycker jag att man är smart! Vet man vad man vill, varför ska man gå i ett år o bara hitta på nya sätt att fördriva tiden. Visst, det kanske är jättekul att flänga runt och skvallra på café efter café.. men är det så himla kul i längden? Nja, skulle inte tro det.

När man pratar med gamla vänner från gymnasiekretsen som är kvar i gamla, trygga hemstaden, är ju den stående frasen; "Jag är mellan två jobb" Ha! Värst vilken fin variant av vanlig arbetslöshet man har nu för tiden. Men, har man inga kontakter så lär man förbli arbetslös i ett år, såvida man inte har extrem tur. Men allvarligt, hur många har egentligen tur på den fronten? Inte speciellt många. Sorgligt men sant. Bara att inse, that's life these days..

Jag undrar, ett helt år till vilken nytta? Att vara "mellan två jobb" känns inte speciellt stimulerande. Okej de som väljer att se sig om och att resa ut i världen, men att få ett jobb utan utbildning känns ju bara som något att glömma..
Jag är glad att jag är sysselsatt - Jag är glad att jag är student.

Home sweet home

Det ligger ofta något smart vilande under ytan i gamla uttryck. Här har vi ett tydligt exempel; Borta bra, men hemma bäst!

I fredags packade jag väskan, tog en paus från studentlivet och satte mig på tåget hem till mor och far. Det känns så konstigt när man kommer hem, när man inte har varit hemma på flera veckor. Frågan är egentligen hur man definierar ordet hem? När man plötsligt har två hem, blir det på samma gång ganska rörigt. Jag menar, det låter ju egentligen inte klokt när man hör hur det låter; Jag åker hem på fredag, men jag blir bara borta ett par dagar för jag kommer hem igen på söndag. Rörigt, men man vänjer sig väl.

Man märker hur mycket man utvecklas och växer som person, när man tar det stora klivet ut i livet och faktiskt flyttar hemifrån. När man bodde hemma var ju en trevlig fredagskväll bestående av en god middag med mamma, pappa och lillebror kanske inte något man drömde om varje vecka. Men nu är det något man verkligen ser fram emot, i alla fall jag. Det kanske bara är jag, men känns det inte som att vi svenskar över lag tar vår familj lite för mycket för givet? Vi behöver inte visa hur mycket vi uppskattar dem och hur glada vi är för att de finns, för vi vet att de ändå alltid finns där när vi behöver dem. Att uppskatta min familj på ett annat sätt än tidigare, det är i alla fall något jag fått lära mig de senaste månaderna.

Så till dig som lever ett lyckligt liv under samma tak som mor och far; Du vet att du uppskattar dem, glöm inte bort att visa det - innan du testar vingarna och lämnar boet!

Så då har även jag ramlat ner i blogg-träsket...

Ja det var ju en positiv rubrik tänker kanske du och ställer dig frågan, "Vill den här tjejen verkligen blogga?" Ska jag vara riktigt ärlig så, nej egentligen inte, jag har aldrig varit någon större fantast av bloggandet. Så varför har jag gjort som så många andra -antagligen majoriteten av min åldersgrupp- och faktiskt skaffat mig en blogg? Okej, jag ska erkänna den största orsaken..

För ett par månader sedan klev jag in i bokhandeln och skulle köpa mig en pocket-bok. Jag malde noggrant igenom hylla efter hylla utan att hitta just min bok. Alla böcker som föll mig i smaken hade jag redan läst. Varenda liten chick-lit som var av intresse stod redan i bokhyllan där hemma.
Jag var precis på väg att ge upp när jag hittade en väldigt speciell bok, inte alls en sådan som jag hade tänkt mig. Jag såg namnet Linda Skugge på en av bokryggarna. Linda Skugge! Jag hade hittat en bok jag inte tidigare hade sett, skriven av denna visa kvinna som jag anser har så mycket klokt att säga. Mitt i denna känsla av lycka insåg jag då till min besvikelse vad det var för typ av bok. Det var Linda Skugges Blogg 2005-2007. Jag sa till mig själv; "Allvarligt Emelie, du kan inte köpa den här boken. Du läser ju inte bloggar. Du hatar bloggar" Helt rätt. Jag hatade bloggar. Jag mådde illa av tanken att behöva läsa om vad "han" åt till frukost, eller vad "hon" anser vara dagens I-landsproblem. Jag respekterar de människor som faktiskt vill skriva om det, och hoppas då att ni också respekterar mej, som väljer att inte läsa det.
På något vänster lämnade jag i alla fall bokhandeln med en påse. Jag hade köpt en bok, och inte vilken bok som helst. Jag hade en samling med Linda Skugges blogg. Varför köpte jag den? Jo, jag ville läsa vad hon hade att säga i sin blogg.
Frågan är då; Blev jag besviken? Nej. Vad var då min reaktion? Mycket positivt överraskad. Genom att ha läst Lindas blogg såg jag bloggandet ur en helt annan synvinkel. Hon hade -likt mängder av tidigare tillfällen- haft så mycket smart att säga och dela med sig av.
Linda Skugge är en person som fått så mycket negativ kritik för sina åsiker, och för att hon vågar säga dem rakt och dessutom stå för dem. Jag säger snarare Go Girl! Det behövs fler starka människor i vår värld som vågar sträcka på sig och faktiskt säga vad man tycker. Jag tycker att det är tragiskt att det finns så många människor som arbetar emot det.
Jag tycker också att det är tragiskt att Linda, på grund av stor mängd otrevliga påhopp av läsare till hennes blogg, valde att lägga ned den.

Linda Skugge är en utmärkt skribent, och har genom sin blogg inspirerat mig att börja blogga. Därför tillägnar jag mitt livs allra första blogginlägg till just Linda Skugge.
Jag blev inspirerad, och hoppas att på något vis kunna inspirera andra.
Därav namnet på min blogg; Inspiration by Emelie