Fredrik, tåg och Lindström

I fredags gjorde jag min allra första intervju ombord på ett tåg. Kanske även den sista? Inte för att det var tråkigt, eller särskilt annorlunda heller för den delen, men det är kanske inte varje dag man möter upp sina intervjuoffer på just ett tåg. Mitt offer var Fredrik Lindström. Jag prisar idag, hela tre dagar senare, fortfarande gudarna för att de lät mig träffa denna utomordentligt trevliga karl!

Så här var det, jag och mina trogna vänner möttes upp en helt vanlig fredagsförmiddag för att lyssna till en föreläsning med detta språkgeni. Jag hade på mitt bort att dokumentera det hela i form av en artikel. Jag saknade dock en krydda till soppan: en intervju. Dock hade jag fått uppgifter om att herr L hade tajt tidsschema och var tvungen att åka iväg direkt då han satt punkt. Och mycket riktigt, direkt då han lämnat scenen begav han sig mot dörren ut från aulan. Jag såg min chans, tog ett skutt över första raden och, ja, jag började springa. Jag hann precis ifatt honom innan han hann smita ut från lokalen. Jag presenterade mig snabbt och försökte fjäska till mig en telefonintervju, han sa ja, tittade på klockan och såg stressad ut. Jag råkade veta att det gick ett tåg till Stockholm inte långt därefter, såg min chans och frågade om det råkade vara så att herr L kanske möjligtvis skulle åka tåg? Och som jag trodde, det skulle han. Det skulle jag också. Till Stockholm. En timma senare fick jag hälsa på hos geniet själv i första klass. Lycka! Jag fick min intervju. Och en lång pratstund med herr L. En utomordentligt trevlig pratstund bör tilläggas. Jag är mer kär i karln nu, än innan jag fick träffa honom. Hur nu det är möjligt?

Jag är fortfarande kvar i Stockholm. Detta har varit en mycket trivsam helg. Jag gillar Stockholm, och sällskapet. Om ett tag ska jag bege mig iväg för en lunch med Mr och sedan möta upp Em för lite shopping. Efter en fantastisk helg, kommer alltså en fantastisk måndag. Och kanske det bästa av allt, snart är det helg igen.

Blogginlägg D: Risk- och larmjournalistik

I detta nu styrs vi av vår oväntade överman, askmålnet. Om nyheterna för tillfället är goda eller dåliga, beror helt på vilken tidning man läser. "Europa flyger igen", är en av rubrikerna på DN:s första sida. Desto dimmigare nyheter meddelas på GP.se, där man får veta att ett "nytt askmoln är på väg". Dessa tvetydiga budskap tyder bara på en sak: askmolnet går inte att varken styra eller påverka. Det lever sitt egna liv. Samma företeelse försiggår på arenan för de sociala medierna. Aktiviteten är hög, och den går inte att styra. Hur mycket påverkas egentligen de sociala medierna, av den "vanliga" nyhetsrapporteringen? Och hur mycket påverkas vi "vanliga" människor, i nästa steg, av det vi läser och tar del av via de sociala medierna?

Nyhetsdrevet löper snabbt i frågan kring askmolnet. Varje liten förändring smälls upp på förstasidan lika snabbt som informationen blivit känd. Men nu, nu när vi är inne på den åttonde dagen av denna kris, nu är det inte bara uppdateringar i fallet som uppdateras i ämnet. Plötsligt kan vi läsa om Lisa, Emma, Kalle och Bert. Vi kan läsa om alla de som personligen drabbats av krisen på ett personligt plan. Vi kan läsa historier om familjer som sitter fast på en flygplats nere i Europa och måste hem för att gå på en begravning. Vi kan läsa om barnfamiljer som tvingats åka buss i 30 timmar. Vi kan läsa om de som missar en jobbintervju eller en viktig audition. Plötsligt blir inte molnet bara ett elände som svävar omkring där uppe, plötsligt hamnar det på ett personligt plan där vi kan ta del av de personliga berättelserna om vilka problem det ställer till för våra medmänniskor. Vi blir engagerade, vi diskuterar det och vi blir intresserade. Det är så här massmedia styr vår personliga agenda. Det finns en teori, vilken beskriver detta fenomen, som kallas "Agenda setting". Denna teori innebär kort och gott att vi intresserar oss av de ämnen som media rapporterar mycket om. De kanske inte styr exakt vad vi ska tycka. Men, de styr vilka frågor vi tycker är viktiga, och tycker något om. Här har vi ett praktexempel. Media rapporterar om askmolnet. Nu rapporterar även privatpersonen om askmolnet. Media har satt vår agenda. Men, har de satt vår agenda på gott eller ont?

Jag sitter just nu inloggad på Facebook. (Inte särskilt stor överraskning, vi sitter ju för tusan alltid inloggade på Facebook). Det vi inte tänker på när vi sitter där och läser det senaste skvallret, är att vi faktiskt påverkas något enormt av det. Detta interaktiva verktyg öppnar en dörr där vi kan tycka och tänka, om precis vad vi vill, när vi vill. Och att tycka mycket, om diverse saker, det kan jag tala om att mina vänner på Facebook är bra på. Jag har läst om flickvänners oro över sin pojkvän som inte lyckas ta sig hem. Jag har läst om studenters oro över deras handledare som inte lyckas ta sig hem till Universitetet. De finns även de som oroar sig i motsatt riktning, de målar upp scenariot där deras inplanerade charterresa om en vecka ska förbli en dröm och att de inte ska komma iväg. Ständigt denna oro. Oron faller likt ett dominospel över vår tillvaro. Vi blir oroliga allihop. Om inte för vår egen skull, så för vänners eller familjs vägnar. Vi kanske till och med blir oroliga för Marita, som vi aldrig har träffat, som sitter fast och kan inte komma hem. (Marita kan vi läsa om, för givetvis har någon postat en länk till den artikeln i sitt statusfält på Facebook...). All denna oro känns överdriven och faktiskt nästan aningen onödig. Alla vi Facebook-beroende själar kan ju inte styra askmolnet mer än någon annan. Vi kan inte styra det alls. Så varför stressar vi upp oss och oroar oss? Jo, för att media har styrt vår agenda och bestämt att askmolnet just nu ska vara en central del i vårt nyhetsintag och en del av våra liv. Frågan är som sagt, blir denna överdrivet stora nyhetsrapportering till något gott eller ont? Den frågan kan få många svar.

Själv ska jag nu peppa min oroliga mor. Hon hörde tidigare på nyheterna att de stänger Landvetter igen. Hon oroar sig för att bli blåst på familjens solsemester som vankas om två veckor. Stackars mamma! Ja just det, min bror hade visst visat henne på Facebook att någon hört att de inte kommer kunna flyga till Mallorca på ett tag. Tror ni hon blev orolig eller?

Grande, diskförakt och finale

Idag har jag haft middagsbjudning. Grande finale i "Halv 8 hos mig - live från Kronoparken". Det blev faktiskt riktigt gott, om jag får säga det själv. Vi insåg snabbt att vi kommer sakna våra inbokade onsdagar, så i ren panik bokade vi in nästa onsdag också. Dock för lättare förtäring. Vi satsar på det säkra kortet scones.

Nog för att själva tillagningen av maten rullade på mycket fint utan större motgångar, eller bakslag finns det dock en riktigt mörk baksida inom matlagningskonsten. Disken. Fy satan vad jag ogillar att diska. Jag rent av hatar att diska. Det finns ingen hushållssyssla som jag avskyr så starkt som just att diska. Jag mår dåligt av det. Jag har hittills diskat tre gånger idag. Men, det är ju så det är när man ska använda grytor, formar, slevar och dylikt till hela tre rätter. Men det blev ju gott i alla fall. Nu ger jag dock upp för ikväll. Disken får vila tills imorgon. Jag har varken ork eller lust. Nu ska jag hoppas på ett besök från John Blund, om han nu jobbar bättre än här om kvällen.

Schlaf gut.

John, nattmacka och blund

Ibland somnar man inte. Det är min melodi ikväll. Hur mycket man än försöker, och hur hårt man än blundar, så stannar man ändå kvar här i verkligheten och blickar ut mot drömmarnas land. Landet som bara är en insomning bort, känns i natt oändligt långt borta. Jag hittar inte dit. I skrivande stund har klockan hunnit ticka nio minuter över två. Så här dags ska man sova. En nattmacka senare tänker jag nu göra ett nytt försök.

John Blund. Du jobbar dåligt i natt. Få mig att somna! Verkställ!

Paltkoma, korvkiosk och vår

Jag är mätt. Något så helvetiskt mätt! Jag minns helt ärligt inte när jag senast var så här mätt. Kan det vara detta folk menar då de skriker ut att de drabbats av paltkoma? Ja, mycket möjligt. Ikväll var nämligen den tredje middagen av fyra, av vår alldeles egna "Halv åtta hos mig". Fantastiskt trevligt! Vi har tidigare hunnit med middagar hos fröken Tengroth och miss Marika. Ikväll blev de tre rätterna avnjutna hos allas vår Emilie. Supergott! Jag kan säga som så att Em är inte den tvingar sina gäster förbi korvkiosken på vägen hem. Vilka tallrikar med mat! Enorma sådana! Men gott. Nästa vecka blir det att hålla till här hos mig. Nästan tråkigt att det blir sista gången. Vi kanske skulle börja om på nytt tjejer och köra en vända till? ;)

Med risk för att vara upprepande och skriva något som antagligen varenda svensk blogg redan har fått in en rad om, så vill även jag hylla det fina vårvädret. Så himla skönt! Man vill bara sitta ute hela dagarna. Inte bara i hopp om att ge sin likbleka hy lite färgstänk, utan för att det är så trevligt och uppfriskande. Helt sjukt att vi redan är inne i april. Det var ju nyss jul! Varför kan aldrig hösten rulla på lika snabbt?

Ungar, glass och soppa

I helgen var jag en storstadstjej. Igen. Jag var i Stockholm. Jag börjar verkligen gilla staden. Jag trivs.

En sak hände. En sak som i och för sig skulle kunna ha hänt precis var som helst, tror jag i alla fall? Det var så här. Jag och Mr. hade precis hoppat av tunnelbanan och väntade nu på en buss. Bredvid oss står en tjock liten unge och försöker lära sin pappa en ny lek som han kommit på. Inte vilken lek som helst. Det var "låtsas-att-du-har-tappat-bort-dig-själv-leken". Va? Ungen låtsades alltså att han hade tappat bort sig själv, och ställde sig och ropade sitt eget namn, högt som tusan dessutom. Ungen tröttnade inte på sin lek heller kan jag meddela. Han ropade nog på sig själv 20 kanske 30 gånger. Som sagt, svinhögt dessutom. Med en sån där pipig röst som bara jobbiga ungar kan få till. Både jag och Mr. ville avliva ungen på stört. Eller kanske hellre pappan som lät ungen stå och skrika på det där viset. Hemsk pappa. Hemsk unge. Och hemskt skrik. Usch!

Höjdpunkten var nog igår. Solen stod högt, och det blev glass i Kungsträdgården. Uppskattat kan jag lova! Får nog snart bli en repris! Den där glassen är just vad jag längtar efter just nu. Jag har istället ätit soppa. Jag blev sugen på soppa, fråga mig inte varför! Så jag gjorde soppa. Broccoli var ordet. Det smakade ju nyttigt i alla fall. Men om det var så jäkla gott kan man nog diskutera. Soppa är inte min grej, det fick vi än en gång bevisat. Så varför blev jag sugen? Bra fråga.

Det får nog ta mig tusan bli en glass i alla fall.
Ps. Jag och Mr. avlivade inte ungen. Vi lät honom hållas.

Tur, kärlek och spel

När jag var yngre hade jag rejält med tur. Jag vann hela tiden. Framförallt när det gällde att plocka rätt lotter i en tombola. Gångerna jag inte vann gick att räkna på fingrarna. Ja, det var nästan som så att jag fiskade upp fler vinstlotter än nitlotter där ett tag. Men, vad har hänt med min eviga tur? Jag vinner inte längre. Turen är borta. Nitlotterna är ett faktum, och att det skulle dyka upp en vinstlott, ja det är näst intill osannolikt.

När jag nu sitter här och tänker på vad tråkigt det är att jag aldrig vinner längre, kommer jag ändå på en positiv sak med det hela. Det finns ju de som säger att man bara kan ha tur i antingen spel eller kärlek. Har man tur i det ena, går det åt skogen med det andra. Kanske har mitt hjul snurrat ett varv, så en nitlott i spelet betyder en vinstlott i kärlek? Ja, man kan ju alltid hoppas.

Ps. Det var en ofantligt trevlig påskafton igår. På alla viss.

Påsk, glad och telefon

Ett telefonsamtal är något som är sjukt enkelt. Med dagens fina teknik kan det räcka med ett knapptryck, så är samtalet på g. Trots att det är så enkelt, så kan detta lilla samtal göra så stor skillnad. Man kan göra någon hur glad som helst. Faktiskt. Hur glad som helst! Även om man av olika anledningar tror att man kan ha fel tajming, så ring ändå för tusan. Jag fick ett samtal. Ganska oväntat. Men, jag är glad som få.

En fantastisk påskafton väntar.
Glad Påsk - Happy Easter - Frohe Ostern