Det går utför efter att man är 20 år fyllda..

Första advent. Härligt! Jag gillar verkligen känslan man får i kroppen på första advent. Många människor brukar ju gissa på att ordet advent betyder väntan. Men, det betyder ju ankomst. Jag förstår precis den betydelsen. Vid första advent känner man mer och mer att julen smyger sig på mer för var dag som går. Dessutom, trevligt med adventsfika :)

Igår kväll var en kväll som dock inte var lika rogivande som denna morgon. Jag satt chockartad och lyssnade på en vild debatt om vid vilken ålder man blir gammal. Alla som kunde identifiera sig med en ålder av 20+ verkade anse att de alla höll på att bli riktigt gamla. Hallå eller! Kom tillbaka när du är rynkig och stel, då börjar man bli gammal! Inte när man precis fyllt 20! Det var dock den genomgående uppfattningen, man kan fylla 20. Det är kul att fylla 20, men sen går det bara utför. Jag hörde stressen hos de små liven. Hysterin över att åstadkomma allt det där man måste innan man slutligen ska dra sig tillbaka. Tydligen oskriven regel att innan du fyllt 30 ska du ha skaffat både vovve, villa och volvo. Där satt jag, glad 19-åring som bara väntar på att fylla 20 så att livet kan börja på riktigt. Medan många övriga verkade mer än villiga att kasta över några år till mig, som för den delen gladeligen skulle tagit emot dem. 19 år och jag förstår inte alls vad de pratar om, är jag ung och dum? Nja, skulle jag väl inte vilja påstå.. Kanske är det för att jag är ung som jag tycker att man ska leva livet som man lever det för stunden. Massa stress och planering bådar inte gott, det blir ändå aldrig som man tänkt sig.

Jag kan inte låta bli att fundera. Vill jag bli äldre än 20 år? Man blir lite rädd för att man ska hamna där och stressa för att hinna klart innan man är stämplad som gammal. Att man ska bli så knäpp att man ställer upp i grejer som; "Nu-ska-jag-träffa-mitt-livs-kärlek-på-30-dagar-och-och-sedan-ska-vi-gifta-oss-och-skaffa-vovve-villa-volvo-och-sedan-leva-lyckliga-i-alla-dagar!"

Nej tack. Jag avstår från hela menyn Jag tror jag återgår till min beskymmersfria värld och glömmer att denna stress existerar. Jag går hellre och tänder första ljuset av fyra i min fina -och stressfria- adventstake! :)

Manligt vs. kvinligt

Jämställdhetsfrågan är ju alltid mer eller mindre på tapeten. För tillfället tycker jag att det kanske hör till det lite mindre och att frågan är en aning sval. Nu hissas frågor om finanskrisen och liknande högre till skyarna, förståeligt, det är trots allt för stunden mer aktuellt. Trots att jämställdhetsdebatten för tillfället, enligt mig naturligt vis, inte är lika omtalad, har jag de senaste dagarna hamnat i jämställdhetsdebatter med människor i min omgivning, jag vet inte hur många gånger. Jag har för den delen inget emot att diskutera det, jag yttrar gärna mina åsikter i ämnet.

Det komiska måste jag säga är att det är män som mer eller mindre gör att man diskuterar det. De kommer med en provocerande kommentar mot mig som kvinna och sedan sitter och väntar på vad jag ska har som svar på tal. De måste ju förstå lika väl som jag att jag naturligtvis kommer säga emot dem. På så vis anser jag att män tvingar fram frågan genom att vara provocerande. De vill verkligen diskutera det. De har bara kommit på en metod som de tror är idiotsäkert diskret för att väcka debatt, men sorry pojkar små, jag har knäckt koden.

Visst blir samhället mer jämställt, utvecklingen går som tur är mer framåt än bakåt. Men igår kväll såg jag ett tydligt exempel där man ser skillnad på respekt mot kvinnor jämfört med män. Jag åkte igår buss in till staden -tanken var att jag skulle slå klackarna i taket och dansa hela kvällen-, klockan var efter elva och bussen var proppfull med studenter. Vi möttes av en busschaufför som mer eller mindre var i chocktillstånd. Hon, det var alltså en kvinna -inte ofta man ser på de senare turerna, men igår så- som körde. Hon blev bemött på ett vad jag skulle kalla mindre trevligt sätt av en del personer. Men vad hjälpte det att hon ens reagerade. Det var skrik och väsen, eftersom att jag själv var spiknykter igår blev man extra medveten om att vissa fyllon går bara att beskriva med ett enda ord; odrägliga.
För att komma till min poäng. Om en manlig chaufför hade stannat bussen och gjort ett litet rytande, skulle jag gissa på att ganska många skulle inta ett tillstånd av några sekunders allvarlig tystnad. Skulle vår lilla tant chaufför från igår gjort samma sak, skulle jag snarare gissa på att vi hade befunnit oss i en galet skrattande buss. Det insåg nog lilla tant också, så hon lät bli. Kanske lika tur det. Visst, det är likadant på bussen varje gång man satsar på utekväll, men igår reagerade man på det på grund av att stackars tanten var näst intill rädd. Skulle inte tro att hon skulle beskriva den arbetsmiljön som behaglig. Tyckte faktiskt lite synd om henne får jag erkänna. Där öppnades ögonen och jag såg det ur en synvinkel angående respekt jag inte tänkt på tidigare.

Kanske är det där jämställdhetsfrågan har sitt allra största problem. Kanske är det respekt för varandra som saknas. Inte för att vara partisk, men kanske främst respekt från män till kvinnor.
Jag tycker faktiskt bara att det finns en lösning för att komma vidare; män måste bli sötare och kvinnor måste bli tuffare.
Med det var min funderare slut för den här gången och jag säger godnatt.

Konsten att tala

Innan jag kommer till sak vill jag börja med att ursäkta mig för mitt dåliga minne. ;) Jag har glömt att berätta om en alldeles speciell vän som betyder väldigt mycket för mig.
Du som stämmer in på beskrivningen kan ju helt enkelt känna dig träffad;

• Befinner sig på ort vid namn Linköping (dock inte säker på hur många timmar tåg det är dit..?)
  
• Nästan två meter över marken
• Otroligt smart, i vissa avseenden faktiskt min andra hjärna ;)
• Charmör nr 1 - Passa på alla fina flickor innan någon annan hinner lägga beslag på detta kap (jag säger fina på grund av att han är värd det bästa och endast det bästa)
• En människa man alltid kan räkna med - jag har i vilket fall alltid kunnat göra det
• Ofta sugen på mat - men, inget ont i det. Jag säger bara: Äta bör man annars dör man
  

Nej, nu får det vara nog med fina beskrivningar på denna man, vore ju dumt att höja egot till skyarna! ;) Jag tror bestämt jag delar med mig angående vilket namn han besitter. Marcus.
Tro vad du vill min vän, men jag har allt annat än glömt bort dig. Du kanske sådde ett litet frö hos mig, men jag skrev av helt fri vilja! Kom ihåg, jag är stark förespråkare till ett fritt samhälle!

Nu vill jag komma till min rubrik. Jag har valt att kalla den Konsten att tala, varför ska jag snart tala om.
Jag var idag på ett seminarium på universitet. Det var en debatt mellan yrkesverksamma och andra som på något sätt har att göra med göra med journalistik. Det var, enligt mig, mycket intressant och jag är glad att jag deltog. Men, trots att i princip alla dessa deltagande personer är högt uppsatta i branschen, hade de så otroligt olika förmåga att kunna tala. En och annan läste direkt ur pappret, kanske bara är min åsikt, men finns det något tråkigare att lyssna på? Hellre spontant tal än att bjuda på uppläsning av inövad information om du frågar mig. Det fanns de som var helt okej talare, och så fanns det slutligen helt enormt duktiga talare. En person som jag vill lägga till den grupp av goda talare är en man vid namn Stefan Melesko. För er som mannen i fråga är ett nytt ansikte så kan jag tala om att han har lång erfarenhet av ledarskap inom mediebranschen, t ex tidigare chefsredaktör på välkända tidningen Dagens nyheter. Jag har tidigare varit imponerad av hans karriärstege, idag blev jag dessutom imponerd av hans färdighet av att vara en god talare. Han hade nämligen den där extra kryddan som jag anser vara nödvändig för att vara en riktigt god talare, nämligen karisma. Det slutar dock inte vid karisman. Där fanns också konsten att vara starkt övertygande. Om det inte vore för att jag redan delar hans uppfattning angående vårt svenska presstöd -att vi alltså bör ha kvar det, men att det bör omstruktureras- hade jag med all säkerhet blivit påverkad av hans argument. Vågar påstå att han lyckades nå till en och annan av dagens åhörare.

Som ni märker anser jag att konsten att tala är en otroligt fin egenskap. Den som besitter denna förmåga anser jag vara rik på ett alldeles unikt sätt. Det är säkert många som håller med mig om att det är ingen tillfällighet att duktiga talare lyckats få sådan genomslagskraft att de erhållit makt, både på gott och ont.
Men jag blev idag inte bara påmind om retorikens kraft och förmåga. Jag uppmärksammade och påminde mig själv också om hur viktiga debatter över huvudtaget är. Jag anser att debatter är viktiga både för vår samhällsutveckling och för att bevara demokratin. Det är viktigt att människor får utlopp för sina åsiker och att de respekteras för dem. Det är viktigt att vi vågar göra vår röst hörd.
Med det vill jag avrunda med ett citat av filosofen Voltaire;

"Jag kanske ogillar din åsikt,
men jag försvarar med näbbar och klor din rätt att uttala den"

Memory.. all alone in the moonlight?

Vad vore livet utan minnen. Alla dessa ljuvliga minnen! Ja.. det finns naturligtvis mindre trevliga minnen också, jag vet. Men vem lägger ork och kraft på att komma ihåg dessa? Inte jag i alla fall. Det enda jag vill komma ihåg av de dåliga minnena är de erfarenheter och lärdomar man fick ut av dem. På så vis kan man till och med se de dåliga minnen man har som bra minnen. Men i övrigt, de enda minnen jag vill minnas, är dem bra!

Jag satt precis och kollade på foton. Till varje foto har man en berättelse och då också minst ett minne. Jag säger minst ett minne på grund av att jag till varje bild kunde koppla flera minnen och bara flög iväg på en nostalgitripp som aldrig verkade komma till ett slut. Hade det inte varit för att jag stängde ner fotoalbumet hade jag med största säkerhet fortfarande varit ute på denna åktur genom minnenas värld.

När man då är ute på denna resa kommer man på så många saker som man saknar. När man tog alla dessa foton, var det saker som man för stunden tog för givet. Jag tog för givet att vi skulle ha lika kul dagen efter, och också dagen efter det. Nu när jag sitter här och kollar på mina foton, på mig och personer som jag då hade kul med, sitter jag och kollar på fotona två timmar tåg ifrån dem. Så naturligtvis kan vi inte ha lika kul som vi hade då, imorgon och i övermorgon. Det är praktiskt omöjligt.

Vad har jag lärt mig av detta? Jo, uppskatta det du har för stunden. Ta det inte för givet. Kanske låter som jag sitter här och kastar moralkakor rätt i nyllet på er eller något liknande. Men, det är absolut inte min tanke. Min tanke är att vi måste att inse att man måste ha kul! Ha kul på riktigt! Lev dagen, och uppskatta den som om det vore den sista!
Carpe Diem - Fånga dagen

Tiden rinner iväg.. alldeles för snabbt!

Du bör tolka detta som en vädjan, från mig till dig. Finns det en liten Einstein där ute som jobbar dag och natt för att komma på en ny och effektiv uppfinning, då ska jag göra livet lite enklare för dig: Jag har idén! Vad du ska lyckas uppfinna är inget mindre än lite mer tid! Jag är trött på att det bara finns 24 timmar på dygnet, jag skulle behöva i alla fall ytterligare 10.

Jag antar att det finns fler än jag som kommer till den tid då det är läggdags, och man har fortfarande inte inte hunnit fixa alla de där sakerna man bara måste hinna. För imorgon är det ju massa nya saker man måste ta itu med, och då har man inte tid för de sakerna man borde ha hunnit idag. Jag kan räkna upp mängder med saker jag borde hinna med idag, som jag kommer skjuta på tills imorgon, för jag hinner inte idag. Varför sitter du då här och skriver din klant? Ja du, det undrar jag också. Sanningen är väl egentligen den att man hinner inte med alla saker, för att man inte orkar. Jag har inte energi till att städa hela lägenheten, plugga så mycket som jag borde, tvätta, handla... you name it! Sen vill man dessutom ha tid för ytterligare en sak, som jag inte ens nämnt. Vad? Underhållning såklart! Men, hur ska man med rent samvete kunna titta på TV när man samtidigt tänker på allt man måste göra. Klart man inte kan, men man gör det ändå.

Ibland kan jag förstå varför människor blir stressade och "går i väggen" som man säger nu för tiden.

Så du, Einstein, jag har jobb åt dig! Mer tid! Nu!

Min bästaste bäste vän

Det finns många fina citat från de två små figurerna Timon och Pumba från filmklassikern Lejonkungen. Då snackar vi inte det gamla vanliga "Hakuna Matata", utan beskrivningen på en riktigt fin vän; "Min bästaste bäste vän". Jag konstaterade nämligen igår när jag träffade min allra bästa vän -efter att inte ha sett henne på 14 dagar, och tro mig på mitt ord, det är inte ofta vi lyckas hålla oss ifrån varandra så länge- att jag är riktigt lyckligt lottad att tillhöra den grupp som har en så bra vän. Vi har varit bästa vänner i drygt 6 år, det är ju trots allt ganska länge. Så vid det här laget känner vi varandra både utan och innan, en mycket härlig känsla fårjag lov att erkänna. För er som inte känner mig så bra, ska jag också erkänna att min kära vän bär namnet Josefine.

Det kanske låter smörigt, men enligt mig är vänskap det finaste som finns här i livet. Kärlek är naturligt vis också något riktigt värdefullt. Ledsen om jag ställer till det för er riktiga romantiker som sätter kärleken före allt annat, men, kärleken kan ju faktiskt komma till ett slut. Jag skulle även kalla mig själv romantiker, men också realist. Jag menar, öppna ögonen, skilsmässorna blir allt fler, det är inte ens en teori utan ett faktum. Men, min vänskap jag delar med denna otroligt fina tjej kommer aldrig komma till detta eventulla slut. Därför slår vänskapen kärleken i mina ögon. Håll med mej eller ej, vi lever trots allt i ett fritt land.

Det finns dock fall då riktigt fin vänskap också tar slut. Det är då man får upp ögonen och inser att vänskapen kanske inte var så stark som man tidigare trodde. Jag skulle nog påstå att den oönskade kraft som förstörde min vänskap till en annan fin person, var människans avundsjuka. Personer i vår omgivning kunde helt enkelt inte se att två människor kunde vara så bra vänner, utan var tvugna att lägga sina små näsor i blöt och tycka och tänka om hur vår relation faktiskt skulle se ut, enligt dem. Deras önskemål på relationsombyte var inte vad jag och min vän hade i åtanke, och min vän blev obekväm av alla dessa tyckande och tänkande inkräktare. Vår vänskap fick då ett rejält slag i magen och orkade inte riktigt resa sig upp igen. Vem som vann, det har jag ingen aning om. Men, den som stod som förlorare var ingen annan än jag.

Det gör mig ändå glad att veta att jag utöver alla andra goda vänner har en vän jag kan räkna med i alla lägen, min bästaste bäste vän. Ledsen, även om jag har många riktigt goda vänner, kan ingen konkurera med det.

Vi är för dåliga på att uppskatta de människor som betyder något för oss. Detta inlägg finns därför i syfte att uppskatta min kära vän Josefine. Avslutar med ett citat ur en vacker låt som handlar om vänskap, "That's what friends are for";

"Keep smiling, keep shining
Knowing you can always count on me, for sure
That's what friends are for
For good times and bad times
I'll be on your side forever more
That's what friends are for"

Money must be funny?

Suck.. Idag blev man lycklig innehavare av ännu en: Utgift! Otroligt lycklig? Inte direkt.. Efter att hälsan varit allt annat än på topp de senaste två veckorna, gav jag upp med metoden att försöka uthärda och begav mig till doktorn tidigt denna morgon. Efter att man fått diagnosen som löd något vackert och finstilt, på latin naturligtvis, begav jag mig till apoteket för att hämta ut medicinen som skulle hjälpa mig att utkämpa striden mot den lilla hemska saken i mig som bara trilskas med att få mig att må dåligt. Jag fick ett litet fint paket med medicin och gick till kassan; 92,5 spänn!

Okej, 92,5 kr tänker du.. Big deal? Kanske inte om det var den enda utgift man får som student. Visst studentlivet är oftast jättekul, man ska väl inte klaga. Men utgifterna som man får på köpet är inte riktigt lika roliga alla gånger. Efter att man betalat hyran, bredbandet, telefonräkningen, hemförsäkring, elen, mat, TV-licens (okej, om man har en TV och så kommer det en nyfiken människa och kollar genom fönstret, och sedan ringer på dörren har man inte så mycket till val..) Sedan som grädde på moset kommer ju kurslitteraturen.. Den är allt annat än billig! Nästan så man kan tro att universiteten valt att ingå masskopi med bokförlagen. Nej, men skämt åtsido, böcker är sjukt dyrt.. Men man måste lik förbaskat köpa dem. Grejen är den, hur mycket har man då kvar när alla dessa utgifter flyttats från ens axlar -och tyvärr också bankkontot- inte mkt! Vadå? Tänker kanske du, det är ju samma utgifter som alla har vare sig man pluggar eller ej. Okej, det kanske stämmer. Men, då har man förhoppningsvis lite bättre inkomst, och slipper den hemska kostnaden för kurslitteratur!

Nej, man får försöka vara vän med Spara istället för Slösa.
En mycket vis människa i mitt liv lever efter ett motto som jag brukade tycka vara fjantigt, men nu har jag lärt mig bättre och får erkänna att det stämmer otroligt bra.
"Man blir inte rik på stora inkomster, utan på små utgifter"

Let your dreams come true..

I natt sov jag enormt mycket bättre än vad jag har gjort de senaste nätterna. Jag vet inte vad det kan bero på, men jag hoppas att det håller i sig!

Det finns många saker som är helt underbara med att sova när man tänker efter. Jag tror alla håller med mig om att det är underbart att få krypa ner i sin varma, mjuka säng och bara njuta. Att det är skönt att somna, för att sedan vakna och känna sig utvilad. Att sedan känna sig utvilad resulterar ju i sin tur till att man blir pigg och glad. Ja, ni ser.. det är underbart att få sova! Ingen koffein-kick i världen kan komma i samma nivå som att faktiskt sova sig pigg!
Sen har vi den kanske allra finaste delen med att sova; Drömmarna.

I en dröm kan du uppleva saker du inte trodde var möjliga, och det känns precis som verklighet. I en dröm vågar du allt det där lilla extra, som du bara önskar att du kunde göra i verkligheten. Man kan faktiskt lära sig något av en dröm. En dröm kan lära oss att se saker vi inte tidigare valt att se. Vi måste lära oss att en dröm kan bli verklighet. Utan drömmar vore vi ingenting. Drömmar är fantastiska ting som lär oss att om vi inte vågar och satsar, kommer vi aldrig att vinna!

En bekant till mig levde efter ett väldigt smart motto. Jag tror många av er vet vem hon var, vår Madeleine Deckert.
"If you can dream it, you can do it"