Cyklar, mönster och mördarblickar

Imorgon skulle jag ha gått på spinning. Tyvärr måste jag avstå. Jäkla förkylning.

Förra veckan var jag frisk, då cyklade jag. Det var då jag lade märke till fenomenet. Fenomenet om att man måste cykla på just sin cykel.

På tisdagen stegade jag in i cykelsalen. Jag var på väg fram till min cykel. Det är såklart inte min cykel. Men jag har cyklat på den varje gång. Nästan framme vid cykeln inser jag att det redan sitter en herre på min cykel. På min cykel(!). När chocken lagt sig, väljer jag en annan cykel. Strax därpå märker jag att en tjej står och tittar chockat på mig. Jag inser, att jag har tagit hennes cykel.

Passet börjar. Jag tänker, detta kommer aldrig gå väl. Jag har ju inte min cykel. Det gick bättre än någonsin.

Jag cyklade dagen därpå också. Jag tog då den nya cykeln. Min nya cykel. En stund därpå står gårdagens tjej och tittar på mig. Lika chockartat som dagen innan. Chocken går över i en arg blick. Om blickar kunde döda (då hade jag inte suttit här nu och författat dessa rader). Hon insåg sig besegrad i slaget om cykeln. Hennes cykel hade blivit min cykel.

Vad lustiga vi människor är. Vi vänjer oss vid mönster, och sedan lever vi efter dem. Om någon eller något bryter vårt mönster, då hamnar vi i obalans. Tur att vi anpassar oss snabbt.

Nästa vecka ska jag bryta mönster. Jag ska ta någon annans cykel, om och om igen. (bara att hoppas på att förkylningen inte stoppar min kupp)