Maggio och en gång till

I lördags var jag på spelning. Veronica Maggio. En förträfflig spelning på alla plan. En härlig mix av både gammalt och nytt. Jag stortrivdes.

Efter 45 minuter på scenen sprang hon bak, och hela orkestern följde rappt efter. Hon var visst klar. Det var då publiken började skrika. "En gång till, en gång till!". Föga förvånande dök hon upp på scenen igen och utlovade minst en låt till. Det var då det slog mig. Om publiken inte hade skrikit, vad hade hon gjort då? Inte hade hon väl stannat kvar bakom scenen heller? Inte ens Veronica Maggio skulle kunna lura i mig att hon skulle låta bli att sjunga listettan "jag kommer", bara för att publiken inte skulle ha skrikit.

Min teori: om så publiken hade tigit som muren, hade hon ändå smugit tillbaka ut, tagit ton, och avslutat med sitt paradnummer. Det är lite av en oskriven regel, att publiken ska skrika för kung och fosterland och sedan jubla förvånat när artisten glädefullt skuttar tillbaka in.

Jag skulle vilja göra ett experiment. När artisten springer ut, då vill jag stå i publiken och tiga som aldrig förr, och jag vill att alla runt omkring mig gör samma sak. Jag skulle inte vara orolig. Som sagt, det vore en alldeles stor överraskning för både publiken och Maggio själv, om showen tog slut utan att listettan hade spelats. Det kommer nog aldrig att hända.